Gustav Kraitz föddes 1926 i Ungern och utbildade sig vid Konstakademin i Budapest, där han började hösten 1944. I januari 1945 blev han tillfångatagen och placerad i ett ryskt fångläger i Donbas och internerades i en kolgruva. När han kom ut efter fem år, 1949, fortsatte studierna. Utbildningen varade i tre år.
Efter att ha gått ut Konstakademin i Budapest flydde han till Sverige 1956, under de då pågående oroligheterna och kom till Sverige och Stockholm som flykting samma år.
Många konstnärer uppehöll sig vid den här tiden vid socialrealism, en önskan om att skildra den råa verkligheten som hade sitt ursprung i Sovjet, men detta var inte angeläget för Gustav Kraitz. Han började istället experimentera med keramik och har sedan 1960-talet haft flera utställningar både i Sverige och utomlands.
Han och hustrun Ulla Kraitz hämtar inspiration från den kinesiska keramiken som har mer än tusen år på nacken och hemma på tomten i Skåne har de byggt upp en kinesisk brännugn. Gustav Kraitz har gjort flera offentliga verk. Formerna är enkla och avskalade. Med en minimalistisk stil lyckas han säga oändligt mycket. Som hur det känns att luta huvudet mot en kudde. Eller uppenbarelsen av hur vågorna rullar ute på havet.
”Drivkraften är att göra konst som berör” säger Gustav Kraitz.
Han och hustrun Ulla Kraitz samarbetar men är var och en sin egen konstnär. Paret Kraitz mest kända konstverk är utan tvekan Raoul Wallenberg monumentet utanför FN-huset i New York.