Stockholms läns museum vill göra platser i länet mer tillgängliga. Därför har vi producerat filmer i 360-gradersteknik. Här kan du tillsammans med vår bebyggelseantikvarie och guide Stina Hagelqvist besöka platser du annars inte kunde besöka. Genom tid och rum kan du ta del av vårt kulturarv och få en förståelse för varför bland annat vår samtid ser ut som den gör idag.
Landsort är Stockholms läns sydligaste ö. Det går att ta sig dit kommunalt eller med egen bil, men utan starka ben och balans kan miljöerna på ön vara svåra att besöka. Ön är karg, på sina ställen brant och filmen gör det möjligt för alla att besöka ön. Länsmuseet vill genom filmen ge en historisk och visuell överblick över ön som gör platsen rättvisa och tillgänglig. Ön har en mycket lång historia som är intimt knuten med statens intressen av nationell säkerhet, handel och sjösäkerhet.
Landsorts fyr är en av Sveriges allra äldsta fyrplatser och har också en av Sveriges äldsta lotsstationer. Både fyr och lotsstation är fortfarande i bruk. Livet på Landsort var dramatiskt och havet både gav och tog liv på ett sätt som vi inte riktigt förstår idag. Staten tog från början ett aktivt intresse för ön, detta på grund av dess strategiska läge i skärgården. I princip var alla som bodde och arbetade på ön anställda av staten.
Textning till filmen om Landsort
Öja 1839. Den historiska kartan visar en karg plats med nakna berg, lite ängsmark och gles bebyggelse. Det är en långsmal ö, 3 km lång och som bredast, 700 meter. Idag känner vi ön som Landsort, efter den fyrbåk på öns södra udde som omtalas redan på 1640-talet vilket gör Landsort till en av Sveriges äldsta fyrplatser.
Redan hundra år tidigare 1535, hade dock Gustav Vasa gett Öja kronohemman till Anders Bertilsson mot att denne skulle ledsaga kungens skepp och farkoster genom skärgården mot Stockholm. Det svenska lotsväsendet var fött.
Idag är Landsort ett sommarparadis med en liten fast befolkning, annat var det förr då Landsort var avgörande för sjöfarten i hela Stockholms södra skärgård. När kartan ritas bor här cirka 160 personer. I princip hela den manliga befolkningen var då anställd vid statliga Lotsverket som då förvaltade både lots och fyrväsende.
Det här är en berättelse om Landsort men framför allt en berättelse om kommunikation och sjöfararnas trygga resa och säkra hamn. Den gemensamma nämnaren är havet, farleden och statens intressen av nationell säkerhet.
Nu anländer vi till östra hamnen som tydligt visar de branta klippor och djupa vikar som är så typiska för Landsort och som gjorde ön till en lämplig ankringsplats, gav fiskare och sjöfarare säkra naturhamnar och därmed bidrog till öns betydelse som lotsstation. Här är ön som smalast och här ligger Storhamn, det lotssamhälle som växer fram vid 1800-talet slut när den inre farleden förlorar sin roll som en havets huvudtrafikled i takt med att båtarna blir större och säkrare och hellre seglar utomskärs.
Lotsarna på norra udden flyttar då sin boställen till Storhamn som drar nytta av sitt läge med en hamn på ömse sidor av ön. Ingen seglats är säkrare än den hamn fartygen angör och oavsett väder finns här alltid en hamn med skydd mot vinden. Under 1800-talets två sista decennier genomförs de första moderniseringarna av hamnarna som muddras, förses med kajer i trä, sten och cement och en upphalningsbädd med spårväg mellan östra och västra sidan för att enklare kunna flytta lotsarnas ekor mellan hamnarna.
1934 är det dags igen.
Här i Västerhamn har Landsorts lotsbåtar haft sin hemmahamn under flera hundra år. Länge hade lotsförmannen kontor i sin bostad och först 1953 byggdes kontoret, den röda byggnaden med takfönster, för verksamheten.
Fotografiet från Storhamn och västra hamnen är från 1887 och visar gyttret av fiskebåtar och lotsekor, sjöbodar och lotsboställen. Till höger ser vi också den spårväg eller upphalningsbädd som användes för att flytta båtarna mellan de båda hamnarna.
Bland de äldsta husen I Storhamn hittar vi de så kallade Trosabodarna. De användes av skärfiskarna från Trosa som varje sommar fram till 1878, återvände till Landsort för att fiska strömming.
Dagens Storhamn är en pittoresk idyll som när det begav sig vid 1800-talets slut också huserade höns, grisar, får och några enstaka kor som hölls för husbehov. Kring sekelskiftet 1900 blev lotsarnas hus större och försågs med glasverandor i tidens tecken.
Länge förrättade Landsortsborna gudstjänst i tillfälliga lokaler eller utomhus och först 1939 byggs kyrkan efter en donation.
På vägen mellan östra och västra hamnen låg Storhamns enda affär. Fotografiet från 1905 visar hur huset såg ut innan ombyggnaden 1930 då byggnaden i princip får sitt nuvarande utseende. Kanske är det föreståndarinnan Maja Åman som står i dörren.
Det var Landsorts strategiska läge, längst söderut i Stockholms skärgård, och öns många naturhamnar som gjorde ön till en lämplig lotsplats vid 1600-talets mitt.
Lotsen roddes eller seglades ut till fartygen i en eka av lotsdrängen. Det var ett vanskligt yrke och många lotsar fick sätta livet till. Allteftersom blir båtarna större och säkrare och på 1860-talet köptes en järnkutter in.
Lotsplikten från 1678 gäller än idag och fortfarande utgår lots från Landsort för att ledsaga fartyg till Södertälje och mot Stockholm.
För att förbättra lotsarnas arbetsvillkor beslöts 1957 att bygga både bostäder och en ny skola och 1965 uppförs den nya lotsutkiken med god utblick över såväl havet som hamnarna.
Innan den elektriska kommunikationen använde man sig av den optiska telegrafen. Denna stod på Kasberget där också den gamla lotsutkiken med sin signalkula stod. Svart kula med vitt midjebälte visade att lots fanns att tillgå. Fotografiet visar också tullvaktsrummet. Det är den kvadratiska byggnaden med lanternin varifrån tulltjänstemännen kunde hålla utkik.
Idag ligger här en väderstation på platsen. Tittar vi på marken nedanför ser vi några av de ristningar som gjorts under årens lopp, bland annat en kompassros. Det är inte möjligt att datera den men vi kan tänka oss att den ristades av någon tulltjänsteman, lots eller lotsdräng i väntan på uppdrag eller bättre väder.
Nu närmar vi oss södra udden. Här syns tydligt lämningarna av den så kallade havsbandslinjen som skulle försvara Stockholm i händelse av väpnad konflikt. Havbandslinjen påbörjas 1933 och sträcker sig från Singö i norr till Landsort i söder och bestod totalt av 48 batterier. Ett batteri består av en ledningsplats, det är den bunker vi ser strax nedanför fyren, och tre pjäser grupperade som en triangel.
Batteriet på södra Landsort spelar snart ut sin roll och under hotet av ett kärnvapenkrig ersätts den under 1960-talet av ERSTA-batteri. ERSTA står för Ersättning Tungt Artilleri och på Landsort fanns tre pjäser, varav enbart en finns kvar. Batteriet tas i bruk 1977 och använder sig av radar och laser för att styra projektilernas bana.
Här vid Kummelviken ligger det så kallade Pegelhuset, det är det gula åttkantiga huset. Huset är från 1880-talet och används för att mäta havsvattenytans höjd och förändringar i vattennivån. Här i Kummelviken, har också fyrplatsen sin hamn där kol, olja och fotogen till fyren lossads.
Här ser vi fyrmästarens bostadshus som uppförs vid 1800-talets mitt. Statens idé om ändamålsenlighet syns både i hur byggnaden är utformad och placerad. Fyrmästarbostaden har ett förhållandevis påkostad yttre och är placerat i skydd av vinden i en ravin. Den fick också en gårdsplan och en mindre köksträdgård. Kanske är det då den stora kastanjen som vi ser idag, planterades.
Fyrplatsen var ett eget litet samhälle, skiljt från lotsplatsen och med andra villkor trots att både fyr- och lotspersonal var underställda samma förvaltning.
Liksom många andra tidigare fyrar var Landsorts fyr privatägd ända till 1839 då staten köper fyrplatsen för att säkra driften. Dagens fyr påbörjas under det sena 1600-talet men det dröjer innan den får sin nuvarande form. Till att börja med var den bara några meter hög med en korg som eldades med stenkol. Efter att staten köpt fyren görs vissa förbättringar, en lanternin byggs, speglar installeras och fyren börjar eldas med olja. Sitt nuvarande utseende får fyren runt 1870 då fyren får sin koniska topp av järn. Fyren elektrifieras 1938 och fyrpersonalen dras in 1963 då fyren automatiseras.
Här ser vi fyren före 1950 då stormsignal fortfarande användes. Denna med en kon ovanför en kula betyder att storm från nord till ost är i annalkande.
Landsorts historia visar hur människan med olika medel har lämnat, hämtat och kommunicerat information om havet och fartygs rörelser: med båkar, kasar och kummel, sjömärken, fyrar, optiska och elektriska telegrafer, signalflaggor och mistsignaler, telefoni och radaranläggningar. De har alla stått i statens tjänst. Den egentliga huvudpersonen här är dock inte ön utan havet som utgjort arbetsplats för tusentals sjömän, lotsar och fiskare och som är den verkliga konstanten. Utan havet – inga farleder och ingen fyr.
Berättarröst och manus: Stina Hagelqvist.
Filmen är framtagen och producerad i samarbete med Film Stockholm.
Detta projekt är finansierat med stöd av Länsstyrelsen Stockholm.
