Enbart tornet till Stockholms stadshus krävde lika många tegelstenar som tre hyreshus i staden. Mängden tegelstenar som behövdes när Mälardrottningens ståtligaste hus byggdes är svår att föreställa sig. 7 miljoner är en svåröverskådlig mängd och då är inte fasadens en miljon tegelstenar medräknade. Det är också svårt att föreställa sig hur omfattande tegeltillverkningen i Mälardalen varit och den logistik som krävdes för att tillverka och transportera allt tegel till Stockholm, Stadshuset och alla andra byggarbetsplatser i staden före industrialiseringen av byggprocessen.
Stockholms stadshus har firat 100 år och det vill Stockholms läns museum uppmärksamma genom att lyfta Stadshusets främsta kännetecken – teglet!
Det är ingen slump att Mälardalen var rikt på tegelbruk vid tiden för uppförandet av Stadshuset. Här fanns alla förutsättningar för en blomstrande tegelproduktion. Närheten till Stockholm där en intensiv byggnadsverksamhet pågick, goda transportmöjligheter via Mälaren samt rik tillgång till bra lera. Stockholm till skillnad från övriga städer kring Mälaren hade sedan 1763-års byggnadsstadga ett förbud mot att uppföra trähus på grund av brandrisken varför efterfrågan på tegel var stor och ökande. 1800-talets senare hälft utmärks också av en enorm expansion och behovet av bostäder fyllde malmarna med nya hyreshus – i tegel.
Vid tiden för stadshusbygget fanns det i Mälardalen drygt 75 tegelbruk och då hade antalet ändå minskat sedan 1860-talet då antalet bruk var som flest och drygt 250 bruk fanns i Mälardalen och försåg huvudstaden med byggnadsmaterial. Det stora antalet hängde i högsta grad samman med byggnadsaktiviteten i huvudstaden men också avsaknaden av industriella produktionsmetoder. Innan introduktionen av ringugnar, mekaniska valsar och pressar under 1870-talet kunde tillverkningen öka enbart genom anläggningen av nya bruk. Industrialiseringen både skapade och mötte efterfrågan av arbetskraft, byggnadsmaterial och bostäder från den snabbt växande huvudstaden. De mindre tegelbruken konkurrerades ut eller köptes upp.
Stadshusets tegel var av ovanliga mått och specialbeställdes av arkitekten Ragnar Östberg. Tegelstenarna var något större än det vanligt förekommande murteglet vid tiden och påminde om äldre tiders murtegel. Det var Lina tegelbruk som år 1914 fick beställningen att tillverka både murteglet till stommen och fasadteglet. Fasadteglet var handslaget, men Lina bruk hade också två ringugnar med en kapacitet på 5 miljoner tegel om året som tillverkade murteglet. Lina bruk var ett av Mälardalens både största och mest moderna tegelbruk och anlades 1907 då Lina gård köptes upp av Kiholms tegelbruk strax norr om Lina gård, som i sin tur köptes upp av Mälardalens tegelbruk 1914.
De allra flesta av Mälardalens tegelbruk förlades vid vattnet. Närheten till vattenvägar, och därmed effektiva transporter, var kritisk för tegelbrukens lokalisering. Bara på Mälaröarna låg under 1800-talets slut ett tiotal och i Södertälje kommun, åtminstone fem vid samma tid. Spår- och järnvägar kom att bli betydelsefulla både för långväga och kortare sträckor. Vid Lina bruk transporterades leran från lertäkten vid nuvarande Lersjön till bruket med en smalspårig järnväg medan det färdiga teglet fraktades på pråmar som drogs av bogserbåtar till huvudstaden. Väl framme vid Stadshusbygget lossades tegelstenarna manuellt och transporterades med små vagnar via ett spårsystem upp till borggården och byggarbetsplatsen.
Industrialiseringen som bidrog till tegelindustrins expansion kom också att bli dess död. När bostadsbyggandet industrialiseras vid 1900-talets mitt ersätts den stora produktionen av murtegel med en nästan motsvarande stor produktion av fasadtegel. På 1960-talet minskar dock användningen av fasadtegel till förmån för prefabricerade betongelement och den svenska tegeltillverkningens saga är all. Idag finns endast ett fåtal tegelbruk kvar.
Lästips till dig som vill veta mer om om Stadshusbygget
Ekelund, Hans (2002). Ur Stadshusets historia, 1901–1923. Stockholm: Sialnder & Fromholtz
Hayen, Mats (2023). Vi som byggde Stadshuset. Stockholm: Stockholmia förlag
Pihl Atmer, Ann Katrin (2011). Stockholm Town Hall and its architect Ragnar Östberg: dream and reality. Stockholm: Natur & kultur
Larsson, Rikard (2011). Murverkets hemligheter: en vägvisare till Stockholms stadshus. Stockholm: Langenskiöld i samarbete med Arkitekturhistoria, Kungl. Konsthögskolan