Publicerad: 25 januari 2019 | Skribent: Rebecka Walan
Visste du att länets och kanske till och med Sveriges största konstverk är en samling hus? Vilket område tänker jag då på? Jo, de färgglada husen som blivit ett landmärke när du kommer söderifrån med tåget: Flemingsbergs bostadsområde. Samtliga fasader här är nämligen färgkomponerade av en konstnär.
Västra Flemingsberg byggdes som en del i miljonprogrammet och stod klart 1974. De arton husen rymde inte mindre än 2500 nya lägenheter och uppfördes på en skogsplatå i Huddinge. I närheten låg det då nybyggda Huddinge sjukhus. Konstnären Gert Marcus (1914 –2008) kopplades tidigt in för att ge husfasaderna färg. Men husens placering, höjd och volym var redan bestämd när han tog fram sitt förslag till färgkomposition. Arkitekten Hans Matell (1925 –2003) var den som såg till att husen i området fick en jämn silhuett, att husens tak fick samma höjd över havet. Detta åstadkoms genom att de lägre husen med ”endast” åtta våningar placerades på höjder, och de högre husen med tolv våningar i sänkor. På så sätt fick hela området en harmonisk prägel.
Femton olika kulörer
Gert Marcus utgick från några komponenter i arbetet med fasaderna. Naturen runtomkring, tallarnas gröna färg och solljuset. En drivkraft var också att skapa en kontrast till Huddinge sjukhus med sin gråa betongfasad.
Han tog fram femton olika kulörer som spände från rött till gult och från grönt till blått. Fasaderna mot norr fick en gråvit yta eftersom de mer eller mindre skulle ses i motljus. Han tog också hänsyn till färgernas inbördes verkan. Två tredjedelar av husfasaderna har en gråvit yta, den resterande tredjedelen som mäter hela 30 000 kvadratmeter har starka färger. Gert Marcus värjde sig för uttrycket “färgsättning”. Det handlade om just en gestaltning eller en komposition. Uttryck som också används om konst.
När du går omkring i området märker du att inget hus är det andra likt. Beroende på avstånd och hur du rör dig förändras upplevelsen av arkitektur och färg. Tillägg från senare tid är bland annat de tegelklädda socklarna och de inglasade balkongerna. Det var inget som fanns med i vare sig Matells eller Marcus planer. Några socklar har dock fått behålla sitt ursprungliga material betong.
En höstdag när jag går omkring i området ser jag hur en spetsgardin fladdrar till på en balkong. Balkongerna är försedda med skjutfönster så att det går att öppna upp och få luft. En dam jag möter är nyfiken på varför jag går omkring med kamera och fotograferar. Hon berättar att hon älskar sin inglasade balkong. Säkert blev det ett lyft för många och ett sätt att göra bostaden större.
Landskapsmålare i Cezannes anda
När Gert Marcus började sin konstnärsbana var det som landskapsmålare i Cezannes anda, han gjorde alltså tavlor med målade landskap. Här i Flemingsberg har han gjort tvärtom. Målat ett landskap, ett helt område i olika färger. Han har gjort precis som i den gamla barnsången från 1952. Jag ska måla hela världen lilla mamma…
Om skribenten
Rebecka Walan har en fil kand i konstvetenskap och arbetar på Stockholms läns museum som konstintendent med särskilt ansvar för förmedling av offentlig konst.
Offentlig konst – Varför då?
Publicerad: 17 januari 2019 | Skribent: Rebecka Walan
Den offentliga konsten är lätt att rusa förbi. Vi ska till våra jobb, hämta och lämna på dagis, skynda oss hem medan vi kollar ner i våra mobiler. Vem har då tid att slänga ett öga på ett konstverk? Andra som står utanför den typen av stress och lever under andra förhållanden har kanske heller ingen ro att begrunda fontänen på torget.
Den som blir intresserad och vill veta mer hittar förhoppningsvis en skylt som berättar vem som har gjort konstverket och dess titel. Detta är något av en ironi, eller kanske snarare en diskrepans, eftersom konstnärer som verkar i det offentliga ofta får göra både modeller och projektförklaringar. Det finns alltså mer information, problemet är att den sällan blir känd. Stockholms läns museum bidrar med sidan Offentlig konst och genom appen Upptäck konsten.
Men var börjar historien om Sveriges offentliga konst? Och varför har vi egentligen offentlig konst?
Konst som grundläggande behov
Ofta skrivs historien från 1937 när Statens Konstråd bildades och rekommendationen att 1 % av de statliga byggkostnaderna skulle avsättas för offentlig konst. Bestämmelsen går under namnet enprocentsregeln. Men konstnärliga uttryck i det offentliga utrymmet har funnits sedan längre tid tillbaka än så. Människans lust att uttrycka sig på på en allmän plats verkar vara ett grundläggande behov. Konstens tillblivelse har dock inte sällan fått en mer praktisk förklaringsmodell, men kanske säger det mer om oss som lever i en tid då kultur behöver motiveras, då vi allt som oftast försöker förklara nyttan med konsten.
Magi eller lusten att måla
Ett tidigt exempel på konstnärliga uttryck ute i det fria är bronsålderns hällristningar. Vad som var drivkraften bakom kan vi egentligen bara spekulera i. Några av de förklaringar från historieböckerna är att de tillkommit på religiösa grunder eller att det handlar om någon form av magi. Men eftersom det inte finns någon skriftlig dokumentation från den här tiden kan vi inte veta. Kanske handlar det bara om lusten att göra en bild på en oemotståndligt slät häll. Eller är det en kombination av flera faktorer?
Att hugga och rista
Ett annat lite senare forntida exempel är våra runstenar, de flesta resta under 1000-talet. För runristaren gällde det att hitta ett stenblock med en lämplig form. Lagom stort och passande för det som skulle ristas. I många fall behövdes stenen också huggas till och formas. Härefter tecknades kompositionen med tecken och bild i samspel. Stenen placerades på en plats där människor hade vägarna förbi, för att så många som möjligt skulle kunna ta del av den. Vid en bro, en väg eller i närheten av en sjö. Många färdades med båt så platser vid vattendrag var också en smart placering.
Blista runhäll. Bildupphovsrätt i Sverige. Fotograf: Anna Ulfstrand.
Kyrkomålningar
I medeltidens kyrkor målades väggar och valv med fantastiska målningar. Temat var de bibliska historierna. Människor skulle inte bara förstå bibeln med ord utan kunde också passa på att lära sig när de blickade upp mot taket. Under högmässan då prästen talade latin, ett språk som folk inte hade någon möjlighet att förstå, kan vi tänka oss att målningarna fick en ännu större betydelse.
Ibland tog sig målaren friheter och lade till konstiga djur och fantasivarelser. För oss som lever i en värld som exploderat av bilder kan det vara svårt att förstå betydelsen av kyrkans målningar. Vi får påminna oss om att detta förmodligen var de enda bilder som människor under medeltiden kom i kontakt med.
Målningarna betalades ibland genom tiondet, skatten som invånarna bidrog med till kyrkan. Eftersom alla i socknen förväntades gå i kyrkan och lyssna på prästens ord var målningarna till för alla. Men kanske var inte alla nöjda? Kanske diskuterade medlemmarna i församlingen målningarna på kyrkbacken efter gudstjänsten. Är det verkligen detta tiondet ska gå till? Medan någon annan tyckte att målningarna var det finaste i hela trakten.
Kalkmålning av Albertus Pictor från 1480-talet. Täby kyrka Foto: Jenny Bergensten.
Statyer på gator och torg
Under 1700- och 1800-talet kom flera kungastatyer till. Platserna där de står än idag är centrala, som torg och parker. Men det handlade inte om statyer av den kung som innehade makten, utan om äldre tiders kungar.
På Gustav Adolfs torg travar Gustav II Adolf värdigt upp mot Stockholms slott. I konstnären L’Archevêques första förslag for kungen fram i vild galopp med en kvinna vid sin sida. Rikets ständer tyckte att det blev för galet och den franska skulptören fick istället ändra farthållningen till trav. Förändringen kan ses som symbolisk, för när konst ska ta plats på våra gator och torg kräver ofta beställaren ett mera avskalat uttryck.
Initiativet till skulpturen tog Gustav III som gärna ville framhålla sitt släktskap med den mäktige Gustav Adolf. Statyn invigdes 1791, alltså långt efter det Gustav II Adolf stupat i dimman i Lütsen 1632.
Kändisar blev konst
Under 1800-talet, när det nationella arvet stod högt i kurs restes flera statyer av gamla tiders kändisar. Några exempel är Carl Michael Bellman som står staty på Djurgården sedan 1872, och Carl von Linné i Humlegården sedan 1876. I Berzelii park hittar du Jacob Berzelius, känd för att ha gett grundämnena sina bokstavsbeteckningar.
Invigningar av konsten vid den här tiden skedde med påmpa och ståt. Trumpetfanfarer och blåsorkestrar ljöd i parker och över torg. Gemensamt för dessa statyer är att de nästan alla föreställer män. En annan gemensam nämnare är att de är placerade högt upp på en sockel. När du går runt i staden och tittar på manliga kändisar från förr måste du böja huvudet bakåt och blicka uppåt.
Gustav II Adolf av Pierre Hubert L’Archevêque och Sergel. Fotograf: Okänd. Stockholms läns museum.
Offentlig konst får en ny roll
En ny epok för den offentliga konsten inleddes år 1932. Då tillträdde en socialdemokratisk regering med Per Albin Hansson i spetsen. Kulturens roll i samhället betonades. Ecklesiastikminister (en ministerpost med ansvar för kyrka, skola och kultur) Arthur Engberg drev fram den teaterutredning som ledde till Riksteaterns bildande 1933. Han ville att också konsten skulle bli tillgänglig för fler. Man föreslog att ett visst belopp skulle avsättas för konst vid varje nytt bygge. Så beslutade riksdagen 1937 att 1 % av de statliga byggnadskostnaderna skulle avsättas för konstnärlig utsmyckning. Konstnärerna fick arbete och folket konst.
Manligt monopol
De flesta av de konstnärer som fick offentliga uppdrag var män. Jessica Sjöholm Skrubbe har i sin avhandling “Skulptur i folkhemmet” visat att mellan 1940–1975 kan man till och med prata om ett manligt monopol, vilket också berodde på att det rådde manlig dominans bland dem som valde konsten, alltså de som satt i juryn. Mellan 1937 och 1965 hade nio kvinnliga konstnärer fått uppdrag jämfört med 114 manliga konstnärer. En märklighet när vi idag ser oss om på våra torg, alltså den yta som brukar beskrivas som stadens finrum, är att även merparten av den senare konsten är gjord av manliga konstnärer. Hur kommer det sig? Här finns inget enkelt svar. Det kan handla om att uppdragsgivaren gärna väljer den som tidigare har gjort konst på en liknande plats.
Hur gick det med 1%
Enprocentsregeln blev aldrig någon lag utan endast en rekommendation. Men den blev en norm för både kommuner, landsting och privata aktörer. Idag efterföljs rekommendationen med olika variationer i länets kommuner. När Konstnärernas Riksorganistion 2017 granskade kommunernas konstpolitik visade den att något mer än var fjärde kommun (27 procent) tillämpade enprocentsregeln konsekvent (som en regel). En lika stor andel av kommunerna (27 procent) tillämpade enprocentsregeln som en rekommendation eller ett mål. När storlandstinget bildades 1971 i Stockholms län beslutades att tillämpa procentregeln med upp till två procent av produktionskostnaden. Att ha konst i det offentliga rummet är något som både kommuner och stat strävar efter och som gör våra boende miljöer mer attraktiva att vara i.
Man kan säga att konst skapar både hemkänsla och igenkänning, i våra utemiljöer. Ibland gör den oss också stolta.
Konstens avtryck
Vilken roll spelar då den offentliga konsten idag? Den äldre konsten finns kvar som en del av historien medan nya konstverk kommer till. Sammantaget är det en mångfacetterad samling som visas i det offentliga rummet. Den speglar både vår historia och vår samtid. Värden som demokrati och yttrandefrihet är sammanlänkade med den offentliga konsten I jämförelse med samhällen som är i avsaknad av demokrati och mänskliga rättigheter blir det tydligt. I dessa länder reses staty efter staty av den som innehar makten. Konsten har då blivit till propaganda. Den kan inte längre överraska.
Om den offentliga konsten skulle vara helt demokratisk borde den till viss del vara en spegling av befolkningens sammansättning. Det är den inte idag. Många invandrare har kommit till landet de senaste åren, här finns också fem nationella minoriteter som ännu inte fått något uttryck när det kommer till offentlig konst. Det borde vara nästa utmaning, nästa utvecklingsfas. Men det handlar inte bara om representation när det gäller genus och mångfald, utan också om vilka platser i det offentliga rummet som avsätts för olika konstnärer.
Mötet med konsten
Vilka känslor den offentliga konsten väcker hos var och en är omöjligt att veta. Kanske växlar det också från dag till dag beroende på humör och dagsform. Vissa konstverk tilltalar vissa människor, andra gillar andra konstverk. Det är fint att konsten i det offentliga rummet har olika uttryck och form. Närvaron av konsten på våra gator och torg möjliggör ett annorlunda möte i det offentliga rummet. Men konsten lever först i mötet med betraktaren. Den som har tid att stanna upp, se och reflektera.
Vill du veta mer om länets offentliga konst kan du kika runt på sidan Offentlig konst
Ett konditori för möss och människor
Publicerad: 1 november 2018 | Skribent: Rebecka Walan
Ett konditori har slagit upp sina portar i Gustavsberg. Men du måste vara under fem centimeter för att kunna handla något av de alla de läckra bakverk i miniformat som syns genom skyltfönstret. Med andra ord behöver du också ha ögonen öppna för oväntat små konstverk under söndagspromenaden.
Inte långt från det lilla konditoriet ligger Hotel Stilton. Ett minihotell i en liten plåtbyggnad med rum tapetserade i olika mönster. Här sover gästerna i gamla makrillburkar.
De som ligger bakom konstverken heter Anonymouse och kallar sig själva för ”ett löst sammansatt nätverk av möss och människor”. De har varit verksamma sedan mars 2016. I sina installationer leker de med tanken på att det finns en parallell värld, precis utanför vårt synfält. En värld där möss och andra smådjur lever lite som vi människor och tar vara på saker som vi tappar eller slänger. Gruppen utgår ofta från platsens historia.
Så här säger de om de verken i Gustavsberg som invigdes i juni i somras. ”Vackra gamla industrilokaler står kvar, men samsas nu med nybyggda lägenhetshus, och människor flyttar hit av andra anledningar än att jobba på fabriken. Om Gustavsberg helt har hittat sin nya identitet bland turism, båtar, ateljéverksamhet, nybyggen och brukshistoria, återstår att se. Och mitt i alltihop pågår livet. Det har vi försökt att skildra”, förklarar gruppen.
Det är Värmdö kommun som bjudit in dem att utföra de båda anläggningarna. Att det är Anynomouse som ligger bakom ser du på loggan: En skrattande mus med Musse Pigg öron.
Konstverken ligger på Chamottevägen i porslinskvarteren. Det är lätt att gå förbi eftersom de är belägna bara några decimeter över trottoaren och långt under ögonhöjd, det vill säga om du är en vuxen person. För barn är de nog mycket lättare att upptäcka.
Hotel Stilton. Fotograf: Rebecka Walan, Stockholms läns museum.
Att göra stora skulpturer i det offentliga rummet har länge varit förenat med status. Stora bronser som avtäckts med pompa och ståt. Orkestrar har spelat och tals hållits. Men det monumentala behöver inte vara stort. Det monumentala kan mycket väl finnas i det lilla konstverket. Det handlar om att spränga gränser. Inte sällan sker det genom att vi varseblir detaljer som får formatet att bli underordnat upplevelsen.
Om konst i det offentliga rummet krymper och blir så liten att den är svår att få syn på, blir lyckan istället desto större när du väl gjort upptäckten. Länge och väl står jag på knäna och tittar in i caféet och upptäcker att stolsdynorna är gjorda av gamla kapsyler, att ett anslag på dörren säger att man kan betala med “Chisakort”, men menyn med sina pyttesmå bokstäver är helt omöjlig att läsa.
Jag tänker att det lilla formatet även i sagans värld länge har fascinerat människan. Tummelisa var så liten att hon föddes i en blomma och liftade till varmare breddgrader genom att rida på en svala. Det är inte utan att jag gärna skulle vilja bli lika liten som en tumme för att kunna gå in och slå mig ner på Konditori Vera Pistacia och göra en beställning. Någon som vill följa med?
Om skribenten
Rebecka Walan har en fil kand i konstvetenskap och arbetar på Stockholms läns museum som konstintendent med särskilt ansvar för förmedling av offentlig konst.
Ett fruset ögonblick
Publicerad: 14 september 2018 | Skribent: Rebecka Walan
Knutte Westers första skulptur i Stockholms län har nyss fått sin permanenta placering på Esplanaden i nybyggda Täby centrum. En pojke med förtvivlan i ansiktet möter fotgängare och bilister och får tiden att stanna för ett ögonblick.
Det finns konstnärer, och så finns det konstnärer. En sådan är Knutte Wester. Ända sedan han gick på Konsthögskolan i Umeå har hans konstnärskap följt en röd tråd. Att lyfta människor som på olika sätt mött svårigheter. Inte sällan barn. Inte sällan väcker de starka känslor eftersom de också har funnits på riktigt. Den femåriga flickan Malak som flytt från Bagdad till Vännäs och väckts mitt i natten av en folkmobb som kastar sten på flyktingförläggningens fönster. Henne gjorde han en skulptur av och försåg med vingar. Så kunde hon lättare fly, flyga sin väg nästa gång det blev fara å färde. Nu sitter hon i brons utanför Medborgarhuset i Vännäs och påminner om både ljudet av krossat glas och den djupaste medmänsklighet. På ett barnhem i Lettland formar han en skulptur genom att till barnens glädje göra avgjutningar av deras kroppsdelar i kladdigt gips. Så kom skulpturen “Monument Without a Home” till. Ett monument över några av de mest skyddslösa och osynliga i ett samhälle.
Bara genom att visa på, hålla fram i ljuset hur till exempel ett utvisningsbesked tar sig uttryck i en åttaårings ansikte får vi en annan bild än genom att läsa tidningar eller se på nyheter.
Nu sitter hans skulptur av en flyktingpojke i brons med förtvivlat ansikte mitt i Täby, bland jäktande människor och fickparkerande bilister. Bredvid honom en ryggsäck med märken av alla de länder han vistats i. Barnet vars berättelse inspirerade till verket anlände en vinterdag till Boliden där Knutte Wester då drev en öppen ateljé. Året var 2003. Pojken hette Gzim och han hade varit på flykt från Kososvo under flera års tid. Boliden fick en plats i hans hjärta, han knöt an direkt. Här ville han bo, hans dröm var att bli fotbollsproffs, han lärde sig till och med att prata svenska med norrländsk brytning. Knutte lånade ut sin kamera och pojken filmade sin ankomst. Härefter besökte han regelbundet den öppna ateljén och på så sätt lärde de känna varandra.
En dag kom Gzim och sa att han hade något på hjärtat. Något riktigt viktigt. De båda vandrade i väg och hamnade på ett bänkbord vid en frusen tjärn. Pojken sätter sig på bordet med fötterna på bänken och berättar att han och hans familj måste flytta. De har fått ett utvisningsbesked. Ord är märkliga. Ord gör något med vårt psyke. Det är när Gzim berättar om vad han just fått veta som det på riktigt går in i honom. “Varför Knutte, varför är det vi som ska fara?”
Vad svarar man på det? Knutte Wester gör så småningom en skulptur (2012), den som nu fått sin placering i Täby, det kommer också att bli en film och en rad målningar.
När jag pratar med Knutte är han tveksam till att formulera berättelsen som om den handlar om en enda människa. Tiden har gjort något med verket. Han säger:
“Det är inte en skulptur av en person, utan av ett minne. En historia som tiden förvandlat till en metafor; vid den tiden då skulpturen tog form hade pojken flyttat och gått vidare i livet. Men nu fanns det andra människor, andra bänkar, och andra sjöar som frusit till is.”
Knutte Wester
En sommardag befinner jag mig med kultursekreteraren Sanna Malmström i Täby för att fotografera den nya offentliga konsten. De har ännu inte funnit någon form för fastsättningen av ryggsäcken som ingår i verket. Först var den förankrad i bänken, men meningen var att den skulle stå på marken varför den i väntan på att gatukontoret skulle placera den slutgiltigt istället blev inplockad. Under tiden som vi fotograferar kommer flera personer och känner på ryggsäcken. De är förvånade. Igår var den inte där, och nu har den kommit tillbaka. Några vill fotografera sig själva med pojken.
Vad tycker då Täbyborna om att det sitter en pojke och gråter mitt i centrum? De var de själva som röstade fram skulpturen. Genom en röstning i tidningen Mitt i Täby fick Gzim 62 % av rösterna. Det slog hål på en myt. Myten om att offentlig konst på våra gator och torg helst ska vara något uddlöst och vackert. När det väl kommer till kritan vill vi ha konst som visar vad det är att vara människa.
Om skribenten
Rebecka Walan har en fil kand i konstvetenskap och arbetar på Stockholms läns museum som intendent med särskilt ansvar för förmedling av offentlig konst.
