Den offentliga konsten är lätt att rusa förbi. Vi ska till våra jobb, hämta och lämna på dagis, skynda oss hem, allt medan vi kollar ner i våra mobiler. Vem har då tid att slänga ett öga på ett konstverk? Andra som står utanför den typen av stress och lever under andra förhållanden har kanske heller ingen ro att begrunda fontänen på torget.

Den som blir intresserad och vill veta mer hittar förhoppningsvis en skylt som säger något om vem som har gjort konstverket och dess titel. Detta är något av en ironi, eller kanske snarare en diskrepans, eftersom konstnärer som verkar i det offentliga ofta avkrävs både modeller och projektförklaringar. Det finns alltså mer information, problemet är att den sällan kommer oss till godo. Stockholms läns museum bidrar med sidan “Offentlig konst” och snart också genom en app om konsten i några av länets kommuner.  Men var börjar historien om Sveriges offentliga konst? Och varför har vi egentligen offentlig konst?

Ofta skrivs historien från 1937 när Statens Konstråd bildades och rekommendationen att 1 % av byggkostnaderna skulle avsättas för offentlig konst. Bestämmelsen går under namnet enprocentsregeln. Men konstnärliga uttryck i det offentliga utrymmet har funnits sedan längre tid tillbaka än så. Människans lust att sätta sitt avtryck på en plats tycks vara ett grundläggande behov. Konstens tillblivelse har dock inte sällan fått en praktisk förklaringsmodell, men kanske säger det mer om oss som lever i en tid då kultur behöver motiveras, då vi allt som oftast försöker förklara nyttan med konsten.

Magi eller lust att måla

Ett tidigt exempel på konstnärliga uttryck ute i det fria är bronsålderns hällristningar. Vad som var drivkraften bakom kan vi egentligen bara spekulera i. Några av de förklaringar som brukar anges i historieböckerna är att de tillkommit på religiösa grunder eller att det handlar om någon form av magi. Men eftersom det inte finns någon skriftlig dokumentation från den här tiden kan vi inte veta. Kanske handlar det bara om lusten att göra en bild på en oemotståndligt slät häll. Eller är det en kombination av flera faktorer? Ett annat lite senare forntida exempel är våra runstenar, de flesta resta under 1000-talet. För runristaren gällde det att hitta ett stenblock med en lämplig form. Lagom stort och passande för det som skulle ristas. I många fall behövdes säkert stenen också huggas till och formas. Härefter tecknades kompositionen med tecken och bild i samspel. Stenen placerades på en plats där många människor hade vägarna förbi. Vid en bro, en väg eller i närheten av en sjö. Många färdades med båt så platser vid vattendrag var en smart placering.

Kyrkomålningar

I medeltidens kyrkor målades väggar och valv med fantastiska målningar. Temat var de bibliska historierna, människor i kyrkan skulle inte bara förstå bibeln med ord utan kunde också passa på att skolas när de blickade upp mot taket. Under högmässan då prästen talade latin, ett språk som inte gemene man hade någon möjlighet att förstå, kan vi tänka oss att målningarna fick en ännu större betydelse. Ibland tog sig målaren friheter och lade till konstiga djur och fantasivarelser. För oss som lever i en värld som exploderat av bilder kan det vara svårt att förstå betydelsen av kyrkans målningar. Vi får påminna oss om att detta förmodligen var de enda bilder som människor under medeltiden kom i kontakt med. Målningarna betalades ibland genom tiondet, skatten som invånarna bidrog med till kyrkan. Eftersom alla i socknen förväntades gå i kyrkan och lyssna på prästens ord var målningarna till för alla. Men kanske var inte alla nöjda? Kanske diskuterades målningarna på kyrkbacken efter gudstjänsten. Är det verkligen detta tiondet ska gå till? Medan någon annan tyckte att målningarna var det finaste i hela trakten.

Statyer på gator och torg

Under 1700- och 1800-talet placerades flera kungastatyer våra på gator och torg. Men det handlade inte om statyer av den kung som innehade makten, utan av äldre tiders kungar som kom till på initiativ av kungar med intresse för historien. På Gustav Adolfs torg travar exempelvis Gustav II Adolf värdigt upp mot Stockholms slott. I det första förslaget for kungen fram i vild galopp med en kvinna vid sin sida. Rikets ständer tyckte att det blev för galet och den franska skulptören L’Archevêque fick istället ändra farthållningen till trav. Förändringen kan ses som symbolisk, när konst ska ta plats på våra gator och torg kräver ofta beställaren ett mera avskalat uttryck. Initiativet till skulpturen togs av Gustav III som gärna ville framhålla sitt släktskap med den mäktige Gustav Adolf. Statyn invigdes 1791.

Under 1800-talet, när det nationella arvet stod högt i kurs restes flera statyer av gamla tiders kändisar. Några exempel är Carl Michael Bellman som står staty på Djurgården sedan 1872, och Carl von Linné i Humlegården sedan 1876. I Berzelii park hittar du Jacob Berzelius, känd för att ha gett grundämnena sina bokstavsbeteckningar. Invigningar vid den här tiden skedde ofta med påmpa och ståt. Trumpetfanfarer ljöd över staden. Gemensamt för dessa statyer är att de nästan alla är män. En annan gemensam nämnare är att de placerats högt upp på en sockel. När du går runt i staden och tittar på manliga kändisar från förr måste du alltså böja huvudet bakåt och blicka uppåt. Bakgrunden blir då inte sällan himlen.

Offentlig konst får en ny roll i samhället

En ny epok för den offentliga konsten inleddes år 1932. Då tillträdde en socialdemokratisk regering med Per Albin Hansson i spetsen. Kulturens roll i samhället betonades. Ecklesiastikminister (en ministerpost med ansvar för kyrka, skola och kultur) Arthur Engberg drev fram den teaterutredning som ledde till Riksteaterns bildande 1933. Han ville att också konsten skulle bli tillgänglig för fler. Man föreslog att ett visst belopp skulle avsättas för konst vid varje nytt bygge. Så beslutade riksdagen 1937 att 1% av byggnadskostnaderna skulle avsättas för konstnärlig utsmyckning. Konstnärerna fick arbete och folket konst. Men rekommendationen kunde i praktiken inte genomföras fullt ut förrän på 80-talet, eftersom det var först då som konstrådets anslag motsvarade en procent av byggkostnaderna.

Ett manligt monopol

De flesta av de konstnärer som fick offentliga uppdrag var män. Jessica Sjöholm Skrubbe har i sin avhandling “Skulptur i folkhemmet” visat att mellan 1940 – 1975 kan man till och med prata om ett manligt monopol, vilket också berodde på att det rådde manlig dominans bland dem som valde konsten, de som satt i juryn. Mellan 1937 och 1965 hade nio kvinnliga konstnärer tilldelats uppdrag jämfört med 114 manliga konstnärer. En märklighet när vi idag ser oss om på de ytor som brukar betraktas som stadens finrum, det vill säga våra torg, är att merparten av konsten är gjord av manliga konstnärer, trots att beställare ofta är medvetna om tidigare missförhållanden och tänker representativt i stort. Detta är dock en betraktelse som skulle behöva fördjupas ytterligare för att vara helt relevant. Det ska också sägas att torgens konst sällan har varit konstrådets ansvar eftersom det handlar om statliga byggnader och byggnadsanknuten konst.

Enprocentsregeln blev aldrig någon lag utan endast en rekommendation. Dock blev den en norm för både kommuner, landsting och privata aktörer. Idag efterföljs rekommendationen med olika variationer i länets kommuner. När Konstnärernas Riksorganistion 2017 granskade kommunernas konstpolitik visade den att något mer än var fjärde kommun (27 procent) tillämpade enprocentsregeln konsekvent (som en regel). En lika stor andel av kommunerna (27 procent) tillämpade enprocentsregeln som en rekommendation eller ett mål. När storlandstinget bildades 1971 i Stockholms län beslutades att tillämpa procentsregeln med upp till två procent av produktionskostnaden.

Konstens avtryck

Vilken roll spelar då den offentliga konsten idag? Den äldre konsten finns kvar som en del av historien medan nya konstverk skapas i vår tids sammanhang. Sammantaget är det en mångfacetterad samling som visas i det offentliga rummet. Ytterst speglar den både vår historia och till viss del värden som demokrati och yttrandefrihet. I jämförelse med samhällen som är i avsaknad av demokrati och mänskliga rättigheter blir det tydligt. I dessa länder reses staty efter staty av den som innehar makten.

Men det ska också sägas att om den offentliga konsten skulle vara helt demokratisk borde den vara en spegling av befolkningens sammansättning. Det är den inte idag, vare sig i Sverige eller i Stockholm. Många invandrare har kommit till landet de senaste åren, här finns också fem nationella minoriteter som ännu inte satt avtryck när det kommer till offentlig konst. Det borde vara nästa utmaning, nästa utvecklingsfas och det ganska snart. Det handlar inte bara om representation när det gäller genus och mångfald, utan också om vilka platser i det offentliga rummet som avsätts för olika konstnärer.

Vilka känslor den offentliga konsten väcker hos var och en av oss är omöjligt att veta. Kanske växlar det också från dag till dag beroende på humör och dagsform. Närvaron av konsten på våra gator och torg möjliggör hur som helst ett annorlunda möte i det offentliga rummet. Men konsten lever först i mötet med betraktaren. Den som har tid att stanna upp, se och reflektera.

Vill du veta mer om länets offentliga konst kan du kika runt på sidan Offentlig konst

Knutte Westers första skulptur i Stockholms län har nyss fått sin permanenta placering på Esplanaden i nybyggda Täby centrum. En pojke med förtvivlan i ansiktet möter fotgängare och bilister och får tiden att stanna för ett ögonblick.

Det finns konstnärer, och så finns det konstnärer. En sådan är Knutte Wester.  Ända sedan han gick på Konsthögskolan i Umeå har hans konstnärskap följt en röd tråd. Att lyfta människor som på olika sätt mött svårigheter. Inte sällan barn. Inte sällan väcker de starka känslor eftersom de också har funnits på riktigt. Den femåriga flickan Malak som flytt från Bagdad till Vännäs och väckts mitt i natten av en folkmobb som kastar sten på flyktingförläggningens fönster. Henne gjorde han en skulptur av och försåg med vingar. Så kunde hon lättare fly, flyga sin väg nästa gång det blev fara å färde. Nu sitter hon i brons utanför Medborgarhuset i Vännäs och påminner om både ljudet av krossat glas och den djupaste medmänsklighet. På ett barnhem i Lettland formar han en skulptur genom att till barnens glädje göra avgjutningar av deras kroppsdelar i kladdigt gips. Så kom skulpturen “Monument Without a Home” till. Ett monument över några av de mest skyddslösa och osynliga i ett samhälle.

Bara genom att visa på, hålla fram i ljuset hur till exempel ett utvisningsbesked tar sig uttryck i en åttaårings ansikte får vi en annan bild än genom att läsa tidningar eller se på nyheter.  

Nu sitter hans skulptur av en flyktingpojke i brons med förtvivlat ansikte mitt i Täby, bland jäktande människor och fickparkerande bilister. Bredvid honom en ryggsäck med märken av alla de länder han vistats i. Barnet vars berättelse inspirerade till verket anlände en vinterdag till Boliden där Knutte Wester då drev en öppen ateljé. Året var 2003. Pojken hette Gzim och han hade varit på flykt från Kososvo under flera års tid. Boliden fick en plats i hans hjärta, han knöt an direkt. Här ville han bo, hans dröm var att bli fotbollsproffs, han lärde sig till och med att prata svenska med norrländsk brytning. Knutte lånade ut sin kamera och pojken filmade sin ankomst. Härefter besökte han regelbundet den öppna ateljén och på så sätt lärde de känna varandra.  

En dag kom Gzim och sa att han hade något på hjärtat. Något riktigt viktigt. De båda vandrade i väg och hamnade på ett bänkbord vid en frusen tjärn. Pojken sätter sig på bordet med fötterna på bänken och berättar att han och hans familj måste flytta. De har fått ett utvisningsbesked. Ord är märkliga. Ord gör något med vårt psyke. Det är när Gzim berättar om vad han just fått veta som det på riktigt går in i honom. “Varför Knutte, varför är det vi som ska fara?”  

Vad svarar man på det? Knutte Wester gör så småningom en skulptur (2012), den som nu fått sin placering i Täby, det kommer också att bli en film och en rad målningar.  

När jag pratar med Knutte är han tveksam till att formulera berättelsen som om den handlar om en enda människa. Tiden har gjort något med verket. Han säger: 

“Det är inte en skulptur av en person, utan av ett minne. En historia som tiden förvandlat till en metafor; vid den tiden då skulpturen tog form hade pojken flyttat och gått vidare i livet. Men nu fanns det andra människor, andra bänkar, och andra sjöar som frusit till is.” 

Knutte Wester

En sommardag befinner jag mig med kultursekreteraren Sanna Malmström i Täby för att fotografera den nya offentliga konsten. De har ännu inte funnit någon form för fastsättningen av ryggsäcken som ingår i verket. Först var den förankrad i bänken, men meningen var att den skulle stå på marken varför den i väntan på att gatukontoret skulle placera den slutgiltigt istället blev inplockad. Under tiden som vi fotograferar kommer flera personer och känner på ryggsäcken. De är förvånade. Igår var den inte där, och nu har den kommit tillbaka. Några vill fotografera sig själva med pojken. 

Vad tycker då Täbyborna om att det sitter en pojke och gråter mitt i centrum? De var de själva som röstade fram skulpturen. Genom en röstning i tidningen Mitt i Täby fick Gzim 62 % av rösterna. Det slog hål på en myt. Myten om att offentlig konst på våra gator och torg helst ska vara något uddlöst och vackert. När det väl kommer till kritan vill vi ha konst som visar vad det är att vara människa.  

Om skribenten

Rebecka Walan har en fil kand i konstvetenskap och arbetar på Stockholms läns museum som intendent med särskilt ansvar för förmedling av offentlig konst.