Tänk dig att du befinner dig ute på ett fält en stjärnklar vinternatt. De blinkande stjärnorna och så det stora blå. Rymden är väldig och stor. Du är bara en liten del av det hela. En liten prick i universum. Finns det inte förtröstan i den upplevelsen?

Känslan återkommer i Leif Bolters gestaltning Bärande ljus i Södra länken. Den som du möter vid avfarten Globen. Ett konstverk som man passerar i en hastighet av 70 km/h i timmen, om det inte är köer vill säga, men som varje gång lockar till att sakta ner för att kunna ta in helheten. Det är andlöst vackert och tycks rymma magi och vetenskap på samma gång.

Leif Bolter är bland annat upphovsman till Anna Lind-monumentet på Medborgarplatsen och det lysande tornet Luftande på Odenplan. Sedan flera år är han ledamot av Konstakademin.

Vi träffas en dag i början av december. Det blir ett samtal om konst, ljus och rymden.

Som barn tyckte Leif om att teckna och måla och fick uppmuntran för det i skolan. Efter gymnasiet började han på Konstfacks kvällsskola i monumentalmåleri och några år senare sökte han in på Konstakademin där han gick mellan 1965 – 1970. ”Men”, säger han ”jag har alltid varit intresserad av naturvetenskap, kanske stundtals mer än av än konst. Konsten den kom ändå till slut i första hand och blev mitt språk att utforska världen med.”

På Konstakademin föreläste professorn i kärnfysik Tor Ragnar Gerholm om materiens innersta väsen. Det påverkade och Leif berättar:

”Sedan 30-talet har teorin om att galaxerna avlägsnar sig från varandra format den nu ledande teorin om att de gör detta – evigt från ett ursprungligt Big Bang. Innan dess uppfattades universum som statiskt – då även av Einstein. Men teorin om evig expansion har jag svårt för. Jag tilltalas mer av tanken om ett universum som både kan expandera och störta samman i ett ”statiskt” pulserande tillstånd. Jag gav mig då själv uppgiften att försöka skapa så många skulpturer/strukturer som möjligt som förefaller att expandera och störta samman samtidigt. Jag tänkte bland annat kring ett fullständigt koordinatsystem, alltså ett treaxligt sådant. Vad händer om jag tar mig friheten och låter koordinataxlarna rotera? Origo i mitten, stål, sex elmotorer, kugghjul och Pvc–rör. Allt som allt med måtten 5 x 5 x 5 meter.”

Leif upptäckte att beroende på var man befann sig i systemet föreföll tomrummet mellan axlarna att störta samman eller expandera. Verket finns nu utanför Moderna museet i Malmö och heter Pulserande koordinatsystem.

Han berättar också om en upplevelse i Axmar där han tillbringade sina lovledigheter från sex års ålder.

”På sportlovets vinterkvällar var det helt mörkt. Här fanns inga lampor. Att se stjärnhimmeln var helt överväldigande. Den upplevelsen har påverkat mig starkt.

Jag frågar hur han fick idén till Bärande ljus.

”Man befinner sig i ett bergrum. Ljus är en bristvara. Det är ljuset som håller upp. (Leif visar med händerna.) Klotet i mitten är av granit och två meter i diameter. Det är massivt och hänger i en metallstång. På sidorna finns två stöd. Klotet, svävande likt en planet buret av ljus, är en hänvisning till avfarten Globen som finns ovan jord.

Bergrummets valv-vägg av betong är infärgad i Stockholms-ockra och perforerad med 1 dm stora hål. Detta ger en ljuddämpande effekt. Inuti väggen hänger en ljusdiod i varje hål vilket gör att väggen strålar av ljus. Tanken med det blå ljuset runtomkring är att skapa en känsla av rymd i det tunga bergrummet. Valven är formade av massiva granitblock som hålls isär av ett kraftigt ”ljustryck”.”

Bakgrunden var att Vägverket, nuvarande Trafikverket, bjöd in tio konstnärer till en tävling. Gösta Wessel, Gunilla Bandolin, Tommy Östmar och Leif Bolter valdes för genomförande. De gjorde två konstverk var, så sammanlagt finns åtta verk i tunneln. Förutsättningarna var att skapa upplevelsevariation, men konsten fick heller inte vara distraherande. Ett krav var också att konsten skulle vara beständig och lätt att underhålla.

När man möter konstverket Bärande ljus i Södra länken kör man rakt in i universum. Globen där i mitten blir till en måne med de lysande stjärnorna runtomkring. Det slår mig att han har lyckats med konststycket att få den tunga graniten att förefalla lätt och svävande, tack vare det sätt på vilket han använt ljuset.

Det tycks också som om Leif Bolters livserfarenheter och upplevelser på ett förunderligt vis har lett fram till just det här verket. Stjärnhimmeln i Axmar. Rymden. Tredimensionaliteten. Jag tänker att det handlar om att besitta en ovanlig förmåga. Att kunna förvalta sina kunskaper och det man har varit med om på ett sådant sätt att det kan bli en rik upplevelse för andra människor.

Offentlig konst som lyser

Ett öga som lyser och ändrar färg. Ett annat som blinkar och flörtar med dig. Konstverket Blickfång möter dig tre meter upp i luften vid pendeltågsstationen i Handen i Haninge. Det är annorlunda och eget gjort. Verket består av två delar. På andra sidan stigen lyser ett stort vitt ulligt moln. Eller ett irrbloss som konstnären kallat det.

Konstnären som ligger bakom heter Linda Persson. Hon är utbildad vid Chelsea College of Art and Design i London. 1999 kom hon in på Konsthögskolan i Stockholm och samtidigt på skolan i Chelsea. Hon valde Chelsea för att klimatet där var mera prestigelöst och tillåtande. Att bli konstnär hade varit både en dröm och självklarhet sedan länge.

Vi möts på ett Teamsmöte, hon och jag. Under flera år har hon bott i London, men nu sedan några månader har hon flyttat tillbaka till Sverige. Hon berättar om uppdraget att skapa konst för platsen. Haninge kommun utlyste 2018 en tävling som hon deltog i. Bakgrunden var att platsen upplevdes som otrygg och behövde ljus. När det gäller ljus har Linda många tankar.

”En gatlykta ger ett väldigt skarpt ljus och skapar stora kontraster. Det kan nästan förstärka mörkret och göra det mer kompakt. Ljussättning för att göra en plats tryggare handlar inte bara om en massa belysningsstolpar, utan om en omsorg, och där känner jag att konsten kan spela en aktiv roll i samhället, förklarar hon. Mitt flirtande öga kan ge en styrka, en snällhet till platsen som en vanlig lyktstolpe inte kan.”

Linda är uppvuxen i Haninge och hade erfarenhet av platsen.

”Här brukade vi gå förbi när vi skulle till och från Rudan för att bada. På den här sidan av spåret var de då ett sommarstugeområde. Om kvällarna låg skogen kompakt och mörk runtomkring. Vi skyndade oss förbi och sprang över tågspåren. Då fanns det ingen gång över spåren.”

Linda vann tävlingen och fick uppdraget. Kommunen önskade att hon skulle samarbeta med lokala grupper för att förankra konstverket. Hon kontaktade orienteringsklubben och skidklubben. De visade sig framför allt vara intresserade av upplysta spår. Så småningom kontaktade hon också en teatergrupp som bestod av ungdomar. De berättade att det kändes otryggt att gå ner till Rudan. Någon hade blivit överfallen. Även om detta låg långt tillbaka i tiden skapade det otrygghet och osäkerhet.

De hade också en diskussion om symboler. Genom smartphones använder många unga emojis, som ju är en slags symboler. Ögat kom delvis fram ur dessa diskussioner men det är också något som Linda funderat över länge. Blicken som ser. Det var viktigt att ögat hade en seende blick snarare än att den som möts av det ska känna sig övervakad.

Jag uppfattar ögat som väldigt snällt. Kanske beror det på de långa ögonfransarna. Men också på formen som är mer rund och öppen än långsmal och på den runda pupillen. Det är ett öga som ser utan att bedöma. Om du stannar upp så upptäcker du att det ändrar färg i mörker: från rött till rosa, gult, grönt blått. Dagtid är ögat blått. Konstverket med sina båda delar blev klart 2020 då det invigdes.

Så till den andra delen av verket; irrblosset som lyser med ett vitt sken i mörkret. Men vad är ett irrbloss egentligen? “Det förekommer i gammal folktro och fanns i sumpmarken och var både vägvisare och förvillare”, berättar Linda. Ett riktmärke som kunde avläsa om folk hade ont eller gott i sinnet. Man har senare förklarat fenomenet med geologiska reaktioner i marken som kan göra att det bildas ett sken. Tanken på att skapa ett irrbloss kom eftersom det fanns just skog och våtmarker i närheten.

”Men även om idén kom från folktrons irrbloss har konstverket också likheter med en diamant eller en lysande sten. Och dessa hittar man ju i naturen som i berg och sten”, säger hon.

Så ett moln, ett irrbloss eller en diamant. Vad tycker du att det liknar? 

Som en blå blixt över en mörk himmel. Eller som att stiga in i en lysande grotta. Eller att få följa en vindlande kustlinje som löper över grå betong.

Konstnären David Svensson, född 1973, är bosatt i Malmö. Han har gett vårt offentliga rum flera lysande konstobjekt. Han är utbildad vid Konsthögskolan i Malmö, Kungliga Konsthögskolan i Stockholm och Statens Kunstakademi i Oslo. Hans skulpturala objekt finns både inomhus och utomhus. Men de är inte bara vad de syns vara. Här finns inte sällan ett komplext sammanhang som kan vara både skört och utforskande.

I det lysande verket ovanför rulltrapporna i Citybanan vid Odenplan finns hans då ofödda barns puls. Samtidigt är verket en metafor för livet som ständigt pågår där i kollektivtrafiken under jord. Som pulserar och aldrig tycks stanna upp. Jag hör pulsslagen. Starka och upprepande. Ddunk, ddunk. Vi ser och upptäcker medan rulltrappan tar oss uppåt.

En lysande sicksacklinje i olika färger; grönt, rött och blått, möter besökaren i entrén på Nya Karolinska Solna. Likt en blixt som lyser på himlen. Linjen bygger på det ofödda barnets hjärtslag. Det sköra livet som med styrka tar plats i det offentliga rummet. Och som med hoppfullhet hälsar oss välkomna in.

I år invigdes ett nytt ljusverk av David Svensson i Åkersberga, i Österåker Lightscape. En linje som mäter hela 530 meter. Dagtid skimrar den i guldgula, gröna och silvergrå nyanser. På kvällen förvandlas den till ett ljuskonstverk som lyser upp i mörkret. För så är det ju, att den konst som lyser också måste kunna fungera även när det är ljust ute. Bakgrunden är av grå räfflad betong. En sober inramning. Platsen är järnvägsvallen. Bakgrunden till verket var ombyggnationen av Roslagsbanan och i samband med den utlystes 2018 en tävling om utformningen av platsen för professionella konstnärer. Önskemål fanns om att lysa upp området för att skapa trygghet.

Jag funderar över det där med ljus som trygghet. Stämmer det? Jo, nog är det på det sättet. Om en gatlykta inte lyser känns direkt att något är fel. Jag vill skynda vidare till ljuset. Liksom jag heller inte vill vara i en mörk tunnel om kvällen. Små barn vet. Att i mörkret och det dunkla vet ingen vad som gömmer sig. Forskning om trygghet och brott understryker detta. På väl upplysta platser begås färre brott. Mörker, och den känsla av otrygghet som det för med sig, är helt klart en bakgrund till att vi har så mycket konst som lyser.

Efter att ha löpt längs med trottoaren vid tågspåret far Lightscape in i tunneln, upp över dess väggar och vidare upp i taket. Det är både mäktigt och lekfullt att utforska den långa linjen som kröker och böjer sig hit och dit. Men vad är det för slags linje egentligen?

David Svensson har utgått från historiskt måleri med skildringar av kust och hav. Så här berättar han:

”Konstverket är ett kollage av avbildade kustlinjer från målningar med olika konstnärliga visioner och ideal. Här möts nationalromantikens syn på naturen med symbolismen, naturalismen, realismen, impressionismen och modernismen.”

Med den långa kustlinjen knyter konstnären an till Österåker som en skärgårdskommun. Samtidigt rymmer Lightscape en större mängd konstverk med kustlinjer av olika konstnärer som till exempel Cezanne, Gaugain, Sigrid Hjertén, Prins Eugen, Anna Boberg, Carl Fredrik Hill och Ellen Trotzig.

Konsten och ljuset får oss att se och utforska. Att blicka upp. Att titta ner. Följa linjerna av ljus och färg med blicken. Och förundras. Över livet som pulserar. Över den natur som trots allt fortfarande finns där.

Har du sett dem? Ljusskulpturerna som lyser upp i mörkret. En del glöder, andra lyser som blixtar. Och nu tänds de. En efter en. Monika Gora är en av de konstnärer som gjort just skulpturer med ljus. Hennes Jimmys och Kusiner finns över hela landet.

Hon säger så här: “Man kan inte lysa upp världen och ändå se stjärnorna.” Med det menar hon att det krävs mörker för att vi ska kunna uppfatta ljus. Och visst är det så, att i vårt land där mörkret brer ut sig under vinterhalvåret är ljus och konst som lyser berikande.

Jag ringer upp Monika för en intervju. Jag är också nyfiken på hur det kom sig att hon blev konstnär. ”Det var självklart säger hon. Mamma målade så det konstnärliga fanns hemma.”

Monika Gora föddes 1959 och kommer från Warszawa i Polen. Föräldrarna invandrade till Sverige på 60-talet. Det var när starkt antisemitiska krafter blossade upp och många från Polen gav sig av. Det var ingen självklarhet att de skulle flytta till Sverige. Pappan var ingenjör och valen stod mellan Sydafrika, Kanada och Sverige.

Tio år gammal kom hon till Sverige. Hon började med keramik i 18-års åldern. Det hon gillade med keramik var att forma figurer i lera. Så småningom utbildade hon sig till landskapsarkitekt. Intresset för natur och biologi hade funnits vid sidan om konsten. Som få andra har hon lyckats med att få ihop de olika delarna. Konst, natur och omgivning.

Efter utbildningen reste hon ut i världen. Bland annat till Australien. Det var när hon satt på Ayers rock, som nu heter Uluru, som hon fick syn på några andra stenar, Kata tjuta. Stora orangea, mjukt formade klippor som var så släta att de tycktes vara polerade av havet. De såg ut som stora sovande djur. Då visste hon inte att dessa stenar senare skulle ge henne idén till de skulpturer som skulle komma att heta Jimmys, och som också Kusiner är besläktade med. Som har blivit så populära att de beställs över hela landet.

Hon jobbar gärna med mjuka former eftersom hon tycker att de är lättare att passa in; zeppelinarformer, droppar, bubbliga former. Hennes skulpturer är en befriande kontrast till alla de fyrkantiga hus vi har runtomkring oss.

En gång när Monika Gora var ute på havet med en båt, såg hon att något lysande närmade sig. Hon tyckte att det såg ut som en jättestor julgran men när det kom närmare såg hon att det var ett upplyst fartyg. Hon tycker att vi behöver mera ljus omkring oss, men återkommer till att vi behöver mörker för att uppfatta ljus. Hon jämför med hur vi lockas att titta in i en brasa. Att se på en eld är avkopplande, samtidigt som den har en dragningskraft på vårt psyke.

I Stockholms län finns hennes konst i Österåker, Lidingö och Stockholms stad. Skulpturerna finns i olika färger och kombinationer. De som är orange får samma färg som eldens glöd när de är tända.

Skulpturen Ping Pong av Peter Johansson tog plats utanför den nya sporthallen i Kungsängen i december 2020. Men folk reagerade långt tidigare, så fort skissen visades i media. Trådarna på Facebook fylldes snabbt med hundratals kommentarer. “Slöseri med skattepengar.” “Den ser i alla fall rolig ut.” “Det är inte konst.” “Den skulle jag ha kunnat göra för 50 lax.” Kostnaden var kanske det hetaste debattämnet, 787 000 kronor, utan markanpassning; 600 000 kronor. Av detta gick en stor del till tillverkningskostnaden, konstnärens arvode var en liten del i det hela. Tangentborden gick varma och skulpturen fick uppmärksamhet i såväl riksmedia som i utlandet. “Som en smurf på crack”, skrev Dalarnas tidning.

Konstnären själv tyckte bara att det var roligt att Ping Pong blev omtalad och väckte uppmärksamhet.

“Det är ju fantastiskt att man har en publik, att människor diskuterar och tycker att det är kul eller tråkigt. Det är ju underbart. Skulle inte någon reagera så skulle det ju kännas hopplöst att jobba med det här, säger Peter Johansson.”

Ja, för vad är konsten om den inte blir talad om? Om den passerar helt obemärkt? Själv blir jag bara glad av den blåa figuren som befinner sig sju meter upp i luften och rör på ögon och tunga. Även hatten rör på sig från sida till sida.  

Konst skapad för en särskild plats

När Peter Johansson gör offentliga verk går han grundligt till väga. Det unika med platsen vägs in och så lägger han till sitt uttryck, eller med andra ord: Gör sin grej. Inte sällan går han utanför ramarna för vad man tror är möjligt. Ett exempel är Rent Hus som du hittar i Haninge. Ett ångande hus i en rondell som knyter an till alla de tvätterier som förut funnits på platsen.

Ping Pong är också ett platsspecifikt konstverk. Skulpturen kom till i samband med att sporthallen byggdes, då det kulle avsättas en procent till offentlig konst. Kommunen gjorde en utlysning, 60 intresseanmälningar ramlade in och av dessa valdes tre konstnärer ut för att göra skisser till ett konstverk. Och det vinnande bidraget blev alltså Ping Pong. Skissen som Peter Johansson lämnade in. bestod av ett 26-sidigt dokument med bild och text.

“Den konstnärliga gestaltningen ska vara en unik del av byggnaden, dess arkitektur och verksamhet och bidra till platsens identitet. Konsten ska skapa en välkomnande och lustfylld atmosfär, i samklang med den aktuella verksamheten; idrott, träning, tävling, som en röd tråd. Verket ska erbjuda en upplevelse både dagtid, för utövande och besökande och utifrån kvällstid, då byggnaden är tom.”

Ett utdrag från kommunens uppdragsbeskrivning

Peter Johansson har tagit fasta på vad som ska ske inne i hallen där det alltså ska spelas pingis. Den blå färgen knyter an till bordtennisbordens färg, näsan till den vita bollen och ögonen rör på sig som om Ping Pong tittade på en bordtennismatch. Sju meter upp i luften syns den på långt håll.

“Figuren har inspirerats av en leksak som jag hade när jag var liten, som jag har omformat”, berättar Peter.

Jag tänker på barnkonventionen som blivit lag och tycker att det är fint att en leksak har blivit till ett offentligt konstverk. Det är något helt unikt.

Varför så starkt engagemang?

Frågan är varför folk blev så engagerade och arga när det gäller Ping Pong? Visst, det handlade säkert mycket om den pengapåse som avsatts för verket, alltså en procent av vad sporthallen kostat att bygga. Den regel som sedan den infördes 1937, har gjort att vi i samhället nu har konst från olika tider med olika uttryck. Men kanske är det också något annat som gror under ytan? Kan det ha att göra med den situation vi nu befinner oss i, och att det har blivit tydligt för människor hur viktiga våra samhällsbärande institutioner är?

“Pengarna behövs i stället till vård och omsorg, renovera äldreboende, förskola och fritidshem!”

Uttalandet finns i ett debattinlägg i Mitt i den 2 september.

Den 21 mars 2021 deltog jag i ett livesänt panelsamtal. Samtalet arrangerades delvis på grund av den höga debatten. Utöver moderatorn var det var jag och två representanter från kommunen som satt i panelen. Konstnären själv deltog på länk från Köpenhamn. Under tiden fick tittarna ställa frågor. En person berättade att hens lärare fått sparken från sitt jobb på grund av Ping Pong.

Så förhåller det sig ju inte, tänker jag och förklarar, kanske lite väl snabbt, att det handlar om olika pengapåsar i kommunbudgeten.

Men bakom hennes kommentar finns förstås en djup tragik. Mina tankar börjar nudda vid det som vi nu kommit att kalla för polarisering. Är det kanske så att Ping Pong har fått klä skott för dessa underströmmar? En upplevelse av etablissemanget mot folket. Är det därifrån ilskan kommer?

Frågan är när offentlig konst brukar väcka debatt? Finns det kanhända någon gemensam nämnare? Jag drar mig till minnes den stundtals hätska diskussionen kring Kirsten Ortweds gestaltning av Raoul Wallenberg 2001. Då handlade det framför allt om hur Raoul Wallenberg gestaltades. Carl Hamilton var upprörd och skrev i Aftonbladet: “Konstclowner slår till mitt i stan”. “Konstverket ser ut som tolv stycken klickar med hundlort på trottoaren.”

2019 handlade det om Zlatan. Som efter att statyn av honom satts upp i Malmö gick och köpte in sig på Hammarby. Skulpturen vandaliserades och togs ner i väntan på ny placering.

I båda fallen har det handlat m nationalhjältar. Ping Pong hamnar inte precis i den kategorin.

Utanför våra referensramar

Kanske har det i stället att göra med skulpturens utformning och att den går lite utanför våra referensramar? Höga skulpturer har vi sett förr. Karl XII i Kungsträdgården, Gustav II Adolf som rider på sin häst upp mot Stockholms slott, eller Berzelius på sin höga sockel i Berzelii park. Blir gapet kanske lite för stort när det i stället handlar om en plastleksak som är högt upp i luften och inte en av våra gamla kungar?

Kanske sanningen finns någonstans mitt emellan? Pengar, polarisering och utformning.

Peter Johansson har hamnat i hetluften förr. Med sina skivade plastförpackade dalahästar har han utmanat bilden av Sverige och svenskheten. Han har klätt av sig. Och klätt ut skådespelare till nynazister för att sätt ljuset på främlingsfientliga krafter. Men med Ping Pong ville han inget annat än att göra folk glada.

“Jag gör ju ofta saker som jag tänker att jag måste förklara på olika sätt. Det kan vara politiska saker eller saker som handlar om hjärta om smärta. Sådant som jag förbereder väldigt bra med referenser, eller genom att skriva texter. Men det här verket hade jag faktiskt inte förberett på det sättet, utan jag trodde faktiskt i min enfald att det skulle gå ganska spårlöst förbi och bara glädja dem som skulle använda sporthallen.

Det ska sägas att Ping Pong inte bara mötts av hårda ord. På sociala media finns också hejarop bland de ilskna harangerna: “Häftig konst.” “Kul gubbe, varför klaga?” “Finaste jag sett på länge”. Att konst engagerar så här intensivt är ganska så ovanligt.

På väg till panelsamtalet tar jag först pendeln och promenerar sedan till sporthallen. Det är söndag och folktomt. Men på skolgården nedanför sporthallen håller två killar i 15-års åldern på och grejar med en moppe.

“Hej!” säger jag. De tittar lite undrande på mig men hejar artigt tillbaka.

“Vad tycker ni om den nya skulpturen utanför sporthallen”, ropar jag och förbereder mig på en osande kommentar.

“Den är jättefin”, säger den ena killen och ler.

Jag blir glad. Jag har ju kommit att tycka om den där blåa tokiga gubben.

Jag riktar mig mot den andra killen.

“Och vad tycker du då?”

“Den är helt okej”, säger han.

Jag anar att Ping Pong har framtiden för sig.