Konsten i Botkyrka

Bord i form av persiska mattor, en mini-stad av betong, en silverglänsande åtta i rostfritt stål. Konsten i Botkyrka har både internationell och nationell prägel. Samlingen med offentlig konst är här väl värd att ta del av. 

På FN-dagen den 24 oktober var det dubbelinvigning i Fittja. Ett nytt konstverk invigdes på Konstkuben i Fittja centrum, och samtidigt lanserade vi Botkyrkas medverkan i appen Upptäck konsten. Det var folkfest i Regnbågsparken med musik som dundrande ur högtalare, korvgrillning, poesiläsning och ett tal om appen Upptäck konsten och Botkyrkas offentliga konst. 

En byggnad formad som kub, på sidan syns ett färgglatt kollage.
Konstkuben av Saadia Hussain©/Bildupphovsrätt 2023 Foto: Rebecka Walan.

Att invigningen skedde på FN-dagen var ingen slump. Konstkuben med de fyra färgstarka och innehållsrika målningarna är ett projekt präglat av delaktighet. Här har invånare mellan 8 och 80 år varit med och skapat. Det är konstnären och konstpedagogen Saadia Hussain som lett projektet. I målningarna på väggarna hittar du porträtt av människor som bor i Botkyrka. Till exempel en omtyckt fritidslärare med 11 barn i famnen och ett porträtt av poeten Nicole Charro, som också läste sina dikter under porträttet av sig själv. Alla barn som medverkat fick varsin pensel. Borden var dukade med papper där barn och vuxna satt och målade. Hela evenemanget präglades delaktighet. Och stolthet.  

Den offentliga konsten är en demokratisk form av konst, genom att alla kan besöka den utan att betala inträde. Det är konst som alltid är öppen och placerad i det offentliga rummet. Dessutom är det tillåtet att ta och känna på den, till skillnad mot konst på museer. 

Låt oss titta närmare på några av konstverken i Botkyrka. På Fittjahöjden bakom konsthallen står två bord bland blommor och växtlighet. Borden, eller bänkarna, är utformade som persiska mattor. När du kikar närmare ser du till och med mattfransrana, och att de är välkammade. Det är vackert, exotiskt och självklart på samma gång. Konstverket har titeln Vandrande ö och är gjort av Mandana Moghaddam.  

Två stenbord som ser ut som persiska mattor i en park.
Mandana Moghaddam©/Bildupphovsrätt 2023 Foto: Jenny Bergensten.

Verket minner om andra platser, det för oss till mellanöstern, till Iran där Mandana Moghaddam växte upp. Så här säger hon om verket: 

”Ett gammalt minne som har blivit förstenat. Minnet som tar oss med sig till en annan tid och rum.” 

På Falkbergsskolans skolgård i Tullinge står Eva Hilds SUPER 8 och glänser som silver. När jag och fotografen Jenny Bergensten kom dit var skolgården tom, vilket var tur eftersom det är otillåtet att ha barn med i bild utan tillstånd. Jenny kunde fotografera i lugn och ro. Precis när vi var klara ringde det ut och barnen sprang ut på skolgården. Två flickor klättrade då genast upp och satte sig i åttan. Det såg riktigt bekvämt ut. Därifrån hade de också utsikt.   

En spegelblank skulptur i form av en åtta.
SUPER 8 av Eva Hild.©/Bildupphovsrätt 2023 Foto: Jenny Bergensten.

Så här beskriver konstnären Eva Hild sitt verk: 

”SUPER 8 är en skulptural kropp som handlar om rörelse, flöde och öppningar. Den sammanhängande rörformen kan ses som en tredimensionell teckning – formen är lika mycket luft och volym som den faktiska massan. Skulpturens loop består av en dubbelåtta, det finns ingen fram- eller baksida, ingen början eller slut. Verket kopplar till filmens värld, både i namnet som anspelar på ett äldre film-format och i formens rörelse och spegling” 

Stora geometriska figurer i högt gräs.
Tarek Zaki©/Bildupphovsrätt 2023 Foto: Jenny Bergensten.

Vi avslutar med ett besök i Alby. Här intill gångstråket vid Lagman Lekares väg finns en hel liten stad uppbyggd av betong. Flera mindre hus, några högre och ett hus som påminner om en helig byggnad. Den som har gjort konstverket är den egyptiske konstnären Tarek Zaki. Under en tid bodde han i Botkyrka som en del av Botkyrka konsthalls ateljé- och vistelseprogram Residence Botkyrka. Hans konstnärskap kretsar kring tid, historia, minnen och monument. Han tillbringade mycket tid i Fittja och norra Botkyrka och intresserade sig för kommunens historia med rötterna till järnåldern. Han bor och är verksam som konstnär i Kairo. 

Detta var några få smakprov på den offentliga konsten i Botkyrka. Här finns en mångfacetterad samling med konst som ger perspektiv och utblick, och inblick. Konsten kan hjälpa oss att förstå oss själva.  

En hand håller i en mobiltelefon som visar appen Upptäck konsten.
Appen Upptäck konsten kan laddas ner gratis från AppStore eller GooglePlay. Foto: Stockholms läns museum.

Vill du veta mer om den offentliga konsten i Botkyrka kan du ladda ner appen Upptäck konsten. Här finns 19 konstverk som du får veta mer om, och även konst i 12 andra kommuner. Så klart är appen gratis. Du hittar den i AppStore och i GooglePlay.  

Till Upptäck konsten i AppStore.

Till Upptäck konsten i GooglePlay

Kolla konsten i Jakobsberg

Häromveckan lanserade museet ett nytt spår i appen Upptäck konsten tillsammans med Järfälla kommun. I appen får du veta mer om konsten och konstnärerna bakom verken. Vår förhoppning är att besökare och invånare kan se på konsten på ett nytt sätt om man får veta mer om tankarna bakom. För tankar finns det. Inte sällan får konstnärerna lämna in skisser och projektbeskrivningar till sina verk. Samtidigt är utrymmet i det offentliga rummet begränsat. En skylt bredvid kan berätta om titel, upphovsperson och årtal, men inte så mycket mer. Appen är tänkt som en länk mellan konstverk och besökare.
 
Nu är tolv kommuner en del av appen. I Järfälla presenteras 17 konstverk i tre områden: Kallhäll, Barkarby och Jakobsberg. Flest konstverk finns i Jakobsberg, här finns en samling med konstverk som ligger tätt, det är enkelt att gå en konstvandring. Här får du ett smakprov på några av de spännande verk som finns i Jakobsberg.

I hörnet av centrumets lilla park finns en taktil karta av kommunen gjord i brons. Verket heter Järfälla bygd och natur och är gjort av Lennart Andersson. Kartan är skalenlig. Här höjer sig träd, hus, och djur som alla är typiska för kommunen. Du hittar Bolinders fabriker, ett flygplan där Barkarby flygfält en gång legat och Jakobsberg med sina höga hus. Mikael Falk som är konstansvarig kultursekreterare i Järfälla kommun berättar att han brukar börja sina vandringar här eftersom det blir en fin ingång till kommunen.

Skulptur i brons av en hund som drar en liten vagn.
Pian ©Johanna Karlsson/Bildupphovsrätt 2023. Foto: Jenny Bergensten.

Cirka 20 meter bort hittar du en bronshund med en liten vagn bakom sig. Verket heter Pian och är gjort av Johanna Karlsson.  Idén fick hon av ett fotografi av en Sankt Bernhardshund som drog en vagn och i vagnen satt ett litet barn. Det var en äldre släkting som hade fotot hemma på väggen och barnet i vagnen var släktingen. ’Tänk att få sitta i en sådan vagn’ tänkte Johanna under uppväxten. Nu kan det bli verklighet för de små invånarna för tanken är att barn ska få sitta i vagnen. Konstverket är fastsatt rakt i marken och står inte på någon sockel, varför det också är lätt att klappa hunden. Och jo, släktingens hund hette Pian.

Skulptur i brons av en pojke som står utanför en butik.
Pojken. ©Lars Nilsson/ Bildupphovsrätt 2023. Foto: Rebecka Walan.

Om du kommer med pendeln och går upp mot torget så är Pojken av Lars Nilsson det första konstverk som möter dig. Pojken är av brons och står barfota direkt på marken. Han är endast iklädd kortbyxor, men ofta förses han med en mössa eller en halsduk av invånare som tycker att det ser kallt ut. Pojken blickar förvånat uppåt. Vad är det han ser på? De höga husen? Från början var Pojken en del av en installation på ett galleri där han stod och tittade på ett oformligt berg, som påminde om en slags meteorit. Men han är också vänd emot ett stort djur som skymtar en bit bort bakom träden.

En skulptur av en giraff i rostfritt stål som går på en gågata.
Giraffen ©Thomas Karlsson/Bildupphovsrätt 2023. Foto: Jenny Bergensten.

För här står minsann en giraff gjord i naturlig storlek av aluminium. Giraffen är 4,3 meter hög och konstnären bakom är Thomas Karlsson, han som har gjort Årsta Zoo och som nu också ligger bakom en av de nya tunnelbanestationernas konst. På Nacka station kommer ett jättelikt elefanthuvud och en noshörning att ta plats. Om varför det blivit så mycket djur säger han:

”Djur har en symbolisk laddning. Det är något ursprungligt och som många kan relatera till. Jag gör inte svenska djur, utan djur som kommer från andra delar av världen. Det blir något oväntat, ett möte som uppstår.”

Det finns fler verk i centrum, detta var ett axplock. Konsten i Jakobsberg utgör en fin samling konst. Att så många verk är på marknivå gör att de också är taktila, du kan känna på dem och upptäcka med dina händer. Fast när det gäller giraffen får vi nöja oss med att känna på benen.

Ett tips är ta någon med dig när du går på konstpromenad eftersom det att samtala om konst bidrar till att vi får nya perspektiv.

Om den offentliga konsten säger Mikael Falk så här:

”Med den offentliga konsten når vi ut till invånarna. Man kan säga att konsten kommer till folket istället för att de behöver komma till konsten. Och genom appen Upptäck konsten blir den offentliga konsten ännu mer tillgänglig”.

Sammanlagt presenteras i Upptäck konsten i nuläget 130 konstverk och konstnärer. Appen växer med fler kommuner varje år.

Appen kan du ladda ner gratis via Googleplay eller Appstore.

Upptäck konsten Google Play

Upptäck konsten Appstore

Hur ofta tänker du på romarriket?

Har du hört den frågan? Det hela började med att influencern Saskia Cort för cirka ett år sedan började ställa frågan – vad tänker män på? Och fick till svar att de tänkte på det romerska riket, flera gånger i veckan, vilket många tyckte var märkvärdigt. I sociala kanaler har det sedan exploderat att kvinnor frågar män hur ofta de tänker på romarriket. Istället för att fundera över varför det förhåller sig så lyfter vi blicken lite. För visst finns det anledning för oss alla att emellanåt tänka på romarriket.

Pantheon och Piazza della Rotonda i Rom. Foto: Gabriella Clare Marino

Många av de uppfinningar och tankesätt som vi har idag lever kvar från romersk tid. Till exempel våra månader, där flera av dem har namn som härrör från tiden. Mars är namnet på krigsguden, juni kommer från den romerska gudinnan Juno, september är enligt romersk räkning den sjunde månaden och betyder också just sju och december betyder tio.

Vi använder också oss av romerska siffror, till exempel när vi benämner ordningen på våra kungligheter, som vår kung Karl XVI Gustav.

Uttryck som “Bröd och skådespel” (Panem et circensis) eller “Fånga dagen” (Carpe diem) lever kvar från romersk tid.

Har du tänkt på alla de valv som finns i många byggnader? Konsten att mura och slå valv kommer från romarriket. Ett exempel i Stockholms län är Täby kyrka. Här finns det många vackra medeltida målningar och dessa kom till just efter att valv slagits i kyrkan. Det var bättre med murade valv än de gamla innertaken av trä som riskerade att antingen ruttna eller brinna upp.

Valvmålning i kyrka.
Målningar av Albertus Pictor i Täby kyrka: Foto: Rebecka Walan

En annan viktig uppfinning som kommer från romartiden är framställningen av betong. Pantheon i Rom är bland annat byggd med hjälp av betong. Hur viktig betongen har varit för framväxten av vårt moderna samhälle kan inte nog överskattas. Broar, akvedukter, kupoler är andra former av ingenjörskonst och finns i olika former och utföranden idag. Så visst finns det anledning att tänka på romarriket. Åtminstone rätt ofta.

Grå rundad byggnad. Gråblå himmel.
Gavlar klädda med betongelement med frilagd ballast. Täby. Foto: Albin Uller.

Konst och vatten

Det skvalar, porlar och rinner. Ibland stänker det. Många offentliga konstverk och gestaltningar är utformade med vatten som bärande element. En del är gjorda som fontäner medan andra har en annan lösning. De sätts igång i slutet på maj och stängs av i mitten av september. Vintertid har de en annan funktion, men bäst upplever du dem nu under sommaren när vattnet är i gång. Inget verk är det andra lik. En del har många år på nacken medan några är av senare datum.

Carl Milles står för flera av de äldre mera klassiska fontänerna. I Solna i Råsunda finns sedan 1918 Solglitter. En flicka rider på en delfin i flygande fart. Hon håller ett fast tag om delfinens fena. I bassängen hoppar fiskar, också de gjorda av Milles.

Fontän med skulptur av en flicka som rider på en delfin, även skulpturer av två fiskar i dammen. Grönska och bladverk runtomkring.
Solglitter©Carl Milles/Bildupphovsrätt 2023. Foto: Rebecka Walan. Råsunda i Solna. Från 1918.

I Jakobsberg har Mette Wihlborg gjort en fontän på torget. Den har den traditionella fyrkantiga formen men både i och utanför fontänen hittar du spännande stenformationer. Konstnären berättar att hon var fascinerad av häxkittlar, det vill säga stenar som inlandsisen fört med sig och som med vattnets kraft snurrade runt i berget och skapade hålrum. Med lite fantasi liknar stenarna i fontänen en sköldpadda. På bassängens botten simmar fiskar, kan man tro, men fiskarna är i själva verket gjutna i bottnen. Vattnet porlar rogivande från fontänen. Här vill man gärna slå sig ner.

Fyrkantig fontän med vatten och stenar i. Två stora urnor med flerfärgade blommor runtomkring.
Källan©Mette Wihlborg/ Bildupphovsrätt 2023 Foto: Rebecka Walan. Jakobsberg i Järfälla. Från 1995.

Tre guldglänsande drakar står på torget i Barkarbystaden. En stor och två små. Titeln är Dogfight. Den som kan flygets terminologi vet att det är vad en strid i luften mellan två flygplan kallas. Konstnären Fredrik Wretman var inspirerad av Barkarby flygplats som en gång legat här. Här bildar vattnet inte någon traditionell fontän utan fylls på underifrån och täcker plattsättningen där drakarna är placerade. Vattnet utgör bara ett tunt lager och rinner undan efterhand. Men vad gör drakarna egentligen? Är det två busiga drakungar och en förälder? Kanske försöker den stora draken få ordning på sina barn. Eller beskyddar dem med ett stort vrål? Vad tror du?

Tre skulpturer av guldfärgade drakar på en blöt rektangulär plattsättning.
Dogfight©Fredrik Wretman/Bildupphovsrätt 2023. Foto: Rebecka Walan. Barkarbystaden i Järfälla. Från 2015.

Hur skulle en essens av skärgården kunna se ut? Om du åker till Åkersberga kan du få en idé om det. Här hittar du Thomas Nordströms gestaltning Arkipelag. Det är en organiskt formad fontän gjord av stensorten diabas. I mitten av fontänen sprutar vattnet ur rundade svarta former. Ibland sprutar det kraftig och ibland rullar det mjukt över kanterna. I fontänen finns också små öar som den leksugne kan hoppa på. På kvällen lyser fontänens vulkaner i olika färger och tillför en ny dimension till verket.

Fontän med svart böj kant, vatten sprutar ur runda former inuti fontänen.
Arkipelag©Thomas Nordström/ Bildupphovsrätt 2023. Foto: Rebecka Walan. Åkersberga. Från 2011.

Stjärnskott heter Sophie Totties gestaltning av den plats där Gamla Råsunda en gång låg. Här porlar det i fyra olika dammar. I mitten finns en mässingsstjärna och i botten glimmar stjärnor likt diamanter. Konstnären tänkte på idrottsstjärnor som exempelvis Pelé som slog igenom på Råsunda 1958 men också på de stjärnor som gått ut och in genom Filmstadens dörrar där flera filmer spelats in genom tiderna. Du hittar också himlavalvets stjärnbilder. Det är en plats med många lager och här finns mycket att upptäcka.

Dammar med vatten som sprutar och runda vita klot på svart gatsten.
Stjärnskott©Sophie Tottie/ Bildupphovsrätt 2022. Foto: Rebecka Walan. Råsunda i Solna. Från 2022.

Fontäner och verk som är skapade med vatten som bärande element är som oaser i vårt offentliga rum under sommartid. Passa på att besök några av dem nu när de visar sig från sin bästa sida.

Vill du veta mer om offentlig konst så kan du kolla in vår hemsida. Här finns också längre texter om de olika verken. Klicka här för att läsa mer Offentlig konst

Ny skulptur av fiskarflicka i Vaxholm

Hur kan konst bidra till att uppmärksamma klimatförändringar? Och hur kan man samtidigt lyfta kulturarvet på en plats? Är inte det mycket begärt av konsten? Det är några av de frågor jag funderar över på väg till Vaxholm.

Grönt skynke med rött band omkring en sockel.
Invigning av skulpturen Fiskarflicka i Vaxholm. Foto: Rebecka Walan

Under en varm sommardag i juni tar jag mig ut till Vaxholm för att ta del av invigningen av konstnärens Anna Gerges skulptur Fiskarflicka. Dagen är stekhet och luften står stilla. Jag går förbi villaträdgårdar med prunkande rosenrabatter för att komma till Borgmästargården där invigningen ska äga rum. När jag hörde titeln på verket tänkte jag direkt på alla nakenakter som finns i det offentliga rummet och som aningslöst placerats under många år, framförallt mellan 1930–1960 talet.

Bordet utanför Borgmästargården är festligt uppdukat med chips, bubbel och salta pinnar.
Skulpturen är invirad i ett grönt skynke med rött band knutet runt om. Snart ska verket invigas av Bengt Sandell. Han är ordförande för nämnden för teknik, fritid och kultur i Vaxholm. Men innan dess ska projektledaren för Eyelander, Josefin Holmström, säga några ord. Hon berättar om projektet Eyelander som skulpturen är en del av, och att tio konstnärer gjort platsspecifika verk som diskuterar kulturarv, minne och klimat.
– Det är ett lokalt men också ett regionalt projekt, säger hon.

Bord uppdukat med chips och salta pinnar i glas. Gula och blåa servetter står i ett vitt ställ.
Invigning av Fiskarflicka i Vaxholm juni 2023.

Vi är ett femtiotal personer som samlats. Borgmästargården är numera ett äldreboende och många boende har tagit plats på stolar och rullstolar i skuggan av parasoller.

När ordförande invigt verket genom att knyta upp det röda bandet och dra av skynket så visar det sig vara en helt annan slags Fiskarflicka än vad jag förväntat mig.

Flickan är klädd i regnjacka och gummistövlar. Hon sitter på en sockel och dinglar med benen, uttrycket är tankfullt. I händerna håller hon en båt.

Skulptur av flicka som sitter med en båt i händerna.
©Anna Gerge/Bildupphovsrätt 2023. Foto: Rebecka Walan

Efter att konstnären Anna Gerge talat till de församlade ber jag henne berätta lite mer om sina tankar kring verket.

”Jag fick frågan i november 2022 om jag ville göra ett konstverk för den här platsen. Först visste jag inte alls vad jag skulle göra för något. Vad kan passa på den här platsen, tänkte jag. Så en dag vaknade jag och bara visste. Jag ska göra en fiskarflicka. Hon har varit ute och fiskat, kanske med sin mormor och morfar. Det är samtidigt en påminnelse om nuet och ställer frågan om hur vi har det med fisken i våra hav. Flickan kan vara från nutid eller dåtid. Jag vill inte skriva någon på näsan. Det kan vara 1919 eller 2019.”

Kvinna med stråhatt och glasögon i en tallskog.
Konstnären Anna Gerge. Foto: Rebecka Walan

Skulpturen är gjord av betong med alabaster i, alltså marmorkross. Rent praktiskt gick det till så att Anna Gerge gjorde en avgjutning av ett av barnbarnens regnjacka. Barnbarnet var inte så förtjust i proceduren, berättar hon. – Men jag ville ha det så autentiskt som möjligt. Gummistövlarna är också avgjutningar.

Fisk inristad i betong med bubblor ovanför.
På sockelns baksida har konstnären ristat in en fisk. ©Anna Gerge/Bildupphovsrätt 2023. Foto: Rebecka Walan

Jag frågar en farbror som går förbi vad han tänker om skulpturen.
– Den är fin. Båten hon håller i är nog livets båt.

Jag hör någon mumla om att flickan liknar Greta Thunberg. Och jo. Man kan föreställa sig att regnjackan är gul och gummistövlarna vita, precis som Greta brukar klä sig. Och precis som Greta väcker flickan här också frågor om klimatet.

Josefin Holmström berättar:

“Anna Gerges skulptur är det enda fysiska konstverket som kommer att förbli permanent på platsen där det idag står. De digitala konstverken kommer att finnas tillgängliga digitalt för alla att uppleva var de än befinner sig.”

Verket Fiskarflicka har en fin förankring på platsen. Och min inledande farhåga kommer på skam. Utan att skriva någon på näsan så väcker verket frågor om klimat, kulturarv och minnen samtidigt som det är öppet för egna tolkningar.  

Vernissage

Den 27:e juni klockan 16.00–17.00 blir det ett virtuellt vernissage där Eyelander presenterar konstverken och projektet LIVE på arenastoff.com (digitalt via zoom). All information kommer att publiceras på Intercults kanaler under vecka 25 så håll utkik för att delta i vernissaget och ta del av Eyelanders digitala samling med 10 platsspecifika konstverk.

Om konstnären

Anna Gerge är skulptör, målare och grafiker. Hennes bakgrund är inom bild- och konstterapi, och hon har doktorerat i bildterapi vid Aalborgs universitet i Danmark (2018). Annas konstverk har visats i både separat- och samlingsutställningar i konsthallar runt om i Sverige sedan 1996. Många av verken försöker väcka frågor kring mänsklig sårbarhet och våra gemensamma erfarenheter. Hon bor i Vaxholm. Innan hon blev konstnär tog hon en omväg och utbildade sig till psykoterapeut med inriktning på trauma.

Om projektet Eyelander

I projektet Eyelander som ägt rum under året presenterades under maj och juni tio konstnärer som skapat konst på tio platser i Stockholms län. Projektet har som mål att utforska vad som händer med vårt gemensamma kulturarv när vi står inför potentiellt omvälvande klimatförändringar. Alla som tar del av projektet uppmuntras att engagera sig lokalt och regionalt för kulturarvsfrågor. Med konstens kraft skapas nya mötesrum för samtal.

Projektet erkänner den ofta outnyttjade potentialen hos konstnärer att vara aktiva aktörer i arbetet med samhällsfrågor, i vårt fall med klimatet, och vill vända på detta.

Projektet är finansierat av Kulturrådet med stöd av Region Stockholm.

Läs mer om Eyelander på Intercults webbplats: Eyelander – Intercult

Du kan också läsa mer om Anna Gerges Fiskarflicka. Anna Gerge – Intercult

Leif Bolter – Bärande ljus

Bild tagen i en tvåfilig biltunnel. Koboltblått tak med randiga valv.
©Leif Bolter/Bildupphovsrätt 2021. Foto: Rebecka Walan.

Tänk dig att du befinner dig ute på ett fält en stjärnklar vinternatt. De blinkande stjärnorna och så det stora blå. Rymden är väldig och stor. Du är bara en liten del av det hela. En liten prick i universum. Finns det inte förtröstan i den upplevelsen?

Känslan återkommer i Leif Bolters gestaltning Bärande ljus i Södra länken. Den som du möter vid avfarten Globen. Ett konstverk som man passerar i en hastighet av 70 km/h i timmen, om det inte är köer vill säga, men som varje gång lockar till att sakta ner för att kunna ta in helheten. Det är andlöst vackert och tycks rymma magi och vetenskap på samma gång.

Leif Bolter är bland annat upphovsman till Anna Lind-monumentet på Medborgarplatsen och det lysande tornet Luftande på Odenplan. Han har även gjort ett snurrande urverk Sollentuna. Sedan flera år är han ledamot av Konstakademin.

Vi träffas en dag i början av december. Det blir ett samtal om konst, ljus och rymden.

Som barn tyckte Leif om att teckna och måla och fick uppmuntran för det i skolan. Efter gymnasiet började han på Konstfacks kvällsskola i monumentalmåleri och några år senare sökte han in på Konstakademin där han gick mellan 1965 – 1970. ”Men”, säger han ”jag har alltid varit intresserad av naturvetenskap, kanske stundtals mer än av än konst. Konsten den kom ändå till slut i första hand och blev mitt språk att utforska världen med.”

På Konstakademin föreläste professorn i kärnfysik Tor Ragnar Gerholm om materiens innersta väsen. Det påverkade och Leif berättar:

”Sedan 30-talet har teorin om att galaxerna avlägsnar sig från varandra format den nu ledande teorin om att de gör detta – evigt från ett ursprungligt Big Bang. Innan dess uppfattades universum som statiskt – då även av Einstein. Men teorin om evig expansion har jag svårt för. Jag tilltalas mer av tanken om ett universum som både kan expandera och störta samman i ett ”statiskt” pulserande tillstånd. Jag gav mig då själv uppgiften att försöka skapa så många skulpturer/strukturer som möjligt som förefaller att expandera och störta samman samtidigt. Jag tänkte bland annat kring ett fullständigt koordinatsystem, alltså ett treaxligt sådant. Vad händer om jag tar mig friheten och låter koordinataxlarna rotera? Origo i mitten, stål, sex elmotorer, kugghjul och Pvc–rör. Allt som allt med måtten 5 x 5 x 5 meter.”

Leif upptäckte att beroende på var man befann sig i systemet föreföll tomrummet mellan axlarna att störta samman eller expandera. Verket finns nu utanför Moderna museet i Malmö och heter Pulserande koordinatsystem.

Han berättar också om en upplevelse i Axmar där han tillbringade sina lovledigheter från sex års ålder.

”På sportlovets vinterkvällar var det helt mörkt. Här fanns inga lampor. Att se stjärnhimmeln var helt överväldigande. Den upplevelsen har påverkat mig starkt.

Jag frågar hur han fick idén till Bärande ljus.

”Man befinner sig i ett bergrum. Ljus är en bristvara. Det är ljuset som håller upp. (Leif visar med händerna.) Klotet i mitten är av granit och två meter i diameter. Det är massivt och hänger i en metallstång. På sidorna finns två stöd. Klotet, svävande likt en planet buret av ljus, är en hänvisning till avfarten Globen som finns ovan jord.

Bergrummets valv-vägg av betong är infärgad i Stockholms-ockra och perforerad med 1 dm stora hål. Detta ger en ljuddämpande effekt. Inuti väggen hänger en ljusdiod i varje hål vilket gör att väggen strålar av ljus. Tanken med det blå ljuset runtomkring är att skapa en känsla av rymd i det tunga bergrummet. Valven är formade av massiva granitblock som hålls isär av ett kraftigt ”ljustryck”.”

Bakgrunden var att Vägverket, nuvarande Trafikverket, bjöd in tio konstnärer till en tävling. Gösta Wessel, Gunilla Bandolin, Tommy Östmar och Leif Bolter valdes för genomförande. De gjorde två konstverk var, så sammanlagt finns åtta verk i tunneln. Förutsättningarna var att skapa upplevelsevariation, men konsten fick heller inte vara distraherande. Ett krav var också att konsten skulle vara beständig och lätt att underhålla.

När man möter konstverket Bärande ljus i Södra länken kör man rakt in i universum. Globen där i mitten blir till en måne med de lysande stjärnorna runtomkring. Det slår mig att han har lyckats med konststycket att få den tunga graniten att förefalla lätt och svävande, tack vare det sätt på vilket han använt ljuset.

Det tycks också som om Leif Bolters livserfarenheter och upplevelser på ett förunderligt vis har lett fram till just det här verket. Stjärnhimmeln i Axmar. Rymden. Tredimensionaliteten. Jag tänker att det handlar om att besitta en ovanlig förmåga. Att kunna förvalta sina kunskaper och det man har varit med om på ett sådant sätt att det kan bli en rik upplevelse för andra människor.

Linda Persson – Blickfång 

Konstverket består av två delar. Ett som öga som ändrar färg och ett vitt ulligt moln. Båda lyser när det är mörkt ute.
Blickfång. ©Linda Persson/ Bildupphovsrätt 2022. Foto: Sara Appelgren.

Offentlig konst som lyser

Ett öga som lyser och ändrar färg. Ett annat som blinkar och flörtar med dig. Konstverket Blickfång möter dig tre meter upp i luften vid pendeltågsstationen i Handen i Haninge. Det är annorlunda och eget gjort. Verket består av två delar. På andra sidan stigen lyser ett stort vitt ulligt moln. Eller ett irrbloss som konstnären kallat det.

Konstnären som ligger bakom heter Linda Persson. Hon är utbildad vid Chelsea College of Art and Design i London. 1999 kom hon in på Konsthögskolan i Stockholm och samtidigt på skolan i Chelsea. Hon valde Chelsea för att klimatet där var mera prestigelöst och tillåtande. Att bli konstnär hade varit både en dröm och självklarhet sedan länge.

Vi möts på ett Teamsmöte, hon och jag. Under flera år har hon bott i London, men nu sedan några månader har hon flyttat tillbaka till Sverige. Hon berättar om uppdraget att skapa konst för platsen. Haninge kommun utlyste 2018 en tävling som hon deltog i. Bakgrunden var att platsen upplevdes som otrygg och behövde ljus. När det gäller ljus har Linda många tankar.

”En gatlykta ger ett väldigt skarpt ljus och skapar stora kontraster. Det kan nästan förstärka mörkret och göra det mer kompakt. Ljussättning för att göra en plats tryggare handlar inte bara om en massa belysningsstolpar, utan om en omsorg, och där känner jag att konsten kan spela en aktiv roll i samhället, förklarar hon. Mitt flirtande öga kan ge en styrka, en snällhet till platsen som en vanlig lyktstolpe inte kan.”

Linda är uppvuxen i Haninge och hade erfarenhet av platsen.

”Här brukade vi gå förbi när vi skulle till och från Rudan för att bada. På den här sidan av spåret var de då ett sommarstugeområde. Om kvällarna låg skogen kompakt och mörk runtomkring. Vi skyndade oss förbi och sprang över tågspåren. Då fanns det ingen gång över spåren.”

Linda vann tävlingen och fick uppdraget. Kommunen önskade att hon skulle samarbeta med lokala grupper för att förankra konstverket. Hon kontaktade orienteringsklubben och skidklubben. De visade sig framför allt vara intresserade av upplysta spår. Så småningom kontaktade hon också en teatergrupp som bestod av ungdomar. De berättade att det kändes otryggt att gå ner till Rudan. Någon hade blivit överfallen. Även om detta låg långt tillbaka i tiden skapade det otrygghet och osäkerhet.

De hade också en diskussion om symboler. Genom smartphones använder många unga emojis, som ju är en slags symboler. Ögat kom delvis fram ur dessa diskussioner men det är också något som Linda funderat över länge. Blicken som ser. Det var viktigt att ögat hade en seende blick snarare än att den som möts av det ska känna sig övervakad.

Jag uppfattar ögat som väldigt snällt. Kanske beror det på de långa ögonfransarna. Men också på formen som är mer rund och öppen än långsmal och på den runda pupillen. Det är ett öga som ser utan att bedöma. Om du stannar upp så upptäcker du att det ändrar färg i mörker: från rött till rosa, gult, grönt blått. Dagtid är ögat blått. Konstverket med sina båda delar blev klart 2020 då det invigdes.

Konstverk som lyser i mörkret.
©Linda Persson/ Bildupphovsrätt 2022. Foto: Sara Appelgren.

Så till den andra delen av verket; irrblosset som lyser med ett vitt sken i mörkret. Men vad är ett irrbloss egentligen? “Det förekommer i gammal folktro och fanns i sumpmarken och var både vägvisare och förvillare”, berättar Linda. Ett riktmärke som kunde avläsa om folk hade ont eller gott i sinnet. Man har senare förklarat fenomenet med geologiska reaktioner i marken som kan göra att det bildas ett sken. Tanken på att skapa ett irrbloss kom eftersom det fanns just skog och våtmarker i närheten.

”Men även om idén kom från folktrons irrbloss har konstverket också likheter med en diamant eller en lysande sten. Och dessa hittar man ju i naturen som i berg och sten”, säger hon.

Så ett moln, ett irrbloss eller en diamant. Vad tycker du att det liknar? 

Offentlig konst som lyser – David Svensson 

En linje som finns på en vägg.
Lightscape. ©David Svensson/ Bildupphovsrätt i Sverige. Fotograf: Maria Söderlund.

Som en blå blixt över en mörk himmel. Eller som att stiga in i en lysande grotta. Eller att få följa en vindlande kustlinje som löper över grå betong.

Konstnären David Svensson, född 1973, är bosatt i Malmö. Han har gett vårt offentliga rum flera lysande konstobjekt. Han är utbildad vid Konsthögskolan i Malmö, Kungliga Konsthögskolan i Stockholm och Statens Kunstakademi i Oslo. Hans skulpturala objekt finns både inomhus och utomhus. Men de är inte bara vad de syns vara. Här finns inte sällan ett komplext sammanhang som kan vara både skört och utforskande.

I det lysande verket ovanför rulltrapporna i Citybanan vid Odenplan finns hans då ofödda barns puls. Samtidigt är verket en metafor för livet som ständigt pågår där i kollektivtrafiken under jord. Som pulserar och aldrig tycks stanna upp. Jag hör pulsslagen. Starka och upprepande. Ddunk, ddunk. Vi ser och upptäcker medan rulltrappan tar oss uppåt.

En lysande sicksacklinje i olika färger; grönt, rött och blått, möter besökaren i entrén på Nya Karolinska Solna. Likt en blixt som lyser på himlen. Linjen bygger på det ofödda barnets hjärtslag. Det sköra livet som med styrka tar plats i det offentliga rummet. Och som med hoppfullhet hälsar oss välkomna in.

I år invigdes ett nytt ljusverk av David Svensson i Åkersberga, i Österåker Lightscape. En linje som mäter hela 530 meter. Dagtid skimrar den i guldgula, gröna och silvergrå nyanser. På kvällen förvandlas den till ett ljuskonstverk som lyser upp i mörkret. För så är det ju, att den konst som lyser också måste kunna fungera även när det är ljust ute. Bakgrunden är av grå räfflad betong. En sober inramning. Platsen är järnvägsvallen. Bakgrunden till verket var ombyggnationen av Roslagsbanan och i samband med den utlystes 2018 en tävling om utformningen av platsen för professionella konstnärer. Önskemål fanns om att lysa upp området för att skapa trygghet.

Jag funderar över det där med ljus som trygghet. Stämmer det? Jo, nog är det på det sättet. Om en gatlykta inte lyser känns direkt att något är fel. Jag vill skynda vidare till ljuset. Liksom jag heller inte vill vara i en mörk tunnel om kvällen. Små barn vet. Att i mörkret och det dunkla vet ingen vad som gömmer sig. Forskning om trygghet och brott understryker detta. På väl upplysta platser begås färre brott. Mörker, och den känsla av otrygghet som det för med sig, är helt klart en bakgrund till att vi har så mycket konst som lyser.

Efter att ha löpt längs med trottoaren vid tågspåret far Lightscape in i tunneln, upp över dess väggar och vidare upp i taket. Det är både mäktigt och lekfullt att utforska den långa linjen som kröker och böjer sig hit och dit. Men vad är det för slags linje egentligen?

David Svensson har utgått från historiskt måleri med skildringar av kust och hav. Så här berättar han:

”Konstverket är ett kollage av avbildade kustlinjer från målningar med olika konstnärliga visioner och ideal. Här möts nationalromantikens syn på naturen med symbolismen, naturalismen, realismen, impressionismen och modernismen.”

Med den långa kustlinjen knyter konstnären an till Österåker som en skärgårdskommun. Samtidigt rymmer Lightscape en större mängd konstverk med kustlinjer av olika konstnärer som till exempel Cezanne, Gaugain, Sigrid Hjertén, Prins Eugen, Anna Boberg, Carl Fredrik Hill och Ellen Trotzig.

Konsten och ljuset får oss att se och utforska. Att blicka upp. Att titta ner. Följa linjerna av ljus och färg med blicken. Och förundras. Över livet som pulserar. Över den natur som trots allt fortfarande finns där.

Offentlig konst som lyser upp – Monika Gora

Foto: Emanuel Walan.

Har du sett dem? Ljusskulpturerna som lyser upp i mörkret. En del glöder, andra lyser som blixtar. Och nu tänds de. En efter en. Monika Gora är en av de konstnärer som gjort just skulpturer med ljus. Hennes Jimmys och Kusiner finns över hela landet.

Hon säger så här: “Man kan inte lysa upp världen och ändå se stjärnorna.” Med det menar hon att det krävs mörker för att vi ska kunna uppfatta ljus. Och visst är det så, att i vårt land där mörkret brer ut sig under vinterhalvåret är ljus och konst som lyser berikande.

Jag ringer upp Monika för en intervju. Jag är också nyfiken på hur det kom sig att hon blev konstnär. ”Det var självklart säger hon. Mamma målade så det konstnärliga fanns hemma.”

Monika Gora föddes 1959 och kommer från Warszawa i Polen. Föräldrarna invandrade till Sverige på 60-talet. Det var när starkt antisemitiska krafter blossade upp och många från Polen gav sig av. Det var ingen självklarhet att de skulle flytta till Sverige. Pappan var ingenjör och valen stod mellan Sydafrika, Kanada och Sverige.

Tio år gammal kom hon till Sverige. Hon började med keramik i 18-års åldern. Det hon gillade med keramik var att forma figurer i lera. Så småningom utbildade hon sig till landskapsarkitekt. Intresset för natur och biologi hade funnits vid sidan om konsten. Som få andra har hon lyckats med att få ihop de olika delarna. Konst, natur och omgivning.

Efter utbildningen reste hon ut i världen. Bland annat till Australien. Det var när hon satt på Ayers rock, som nu heter Uluru, som hon fick syn på några andra stenar, Kata tjuta. Stora orangea, mjukt formade klippor som var så släta att de tycktes vara polerade av havet. De såg ut som stora sovande djur. Då visste hon inte att dessa stenar senare skulle ge henne idén till de skulpturer som skulle komma att heta Jimmys, och som också Kusiner är besläktade med. Som har blivit så populära att de beställs över hela landet.

Hon jobbar gärna med mjuka former eftersom hon tycker att de är lättare att passa in; zeppelinarformer, droppar, bubbliga former. Hennes skulpturer är en befriande kontrast till alla de fyrkantiga hus vi har runtomkring oss.

En gång när Monika Gora var ute på havet med en båt, såg hon att något lysande närmade sig. Hon tyckte att det såg ut som en jättestor julgran men när det kom närmare såg hon att det var ett upplyst fartyg. Hon tycker att vi behöver mera ljus omkring oss, men återkommer till att vi behöver mörker för att uppfatta ljus. Hon jämför med hur vi lockas att titta in i en brasa. Att se på en eld är avkopplande, samtidigt som den har en dragningskraft på vårt psyke.

I Stockholms län finns hennes konst i Österåker, Lidingö och Stockholms stad. Skulpturerna finns i olika färger och kombinationer. De som är orange får samma färg som eldens glöd när de är tända.

Min by i Afghanistan 

Teckning av en liten pojke.
Foto: Rebecka Walan.

Under många år har jag rest runt till skolor, haft konstdagar där eleverna målat sina viktiga platser på temat Platsen i mitt hjärta. Under årens lopp har jag sett skogsdungar, fotbollsplaner, lekplatser, lantställen växa fram på papperet. Ofta blir jag både tagen och drabbad av deras platser och hur eleverna går in för att måla dem. Barn målar med olika stilar och tekniker. En del gillar att måla& brett och låta färgen rinna, en del vill vara mer noggranna.

En dag hände något särskilt. Jag besökte jag en skola och fick möta en pojke som gick i årskurs 6. Platsen han målade var en by i Afghanistan. Han hade inte varit mer än två år i Sverige och skrivit ner sin berättelse på klar svenska. Både bilden och pojkens berättelse gick rakt in i hjärtat.

Efter att han visat sin bild för mig bild för mig bad jag honom visa den för sina föräldrar när han kom hem. Då blev han tyst och tittade ner i bänken. En annan pojke förklarade att klasskamraten inte bodde med sina föräldrar. “Kanske du kan ta en bild av målningen och skicka den till dina föräldrar”, föreslog jag. Bänkkamraten tog mig nu lite avsides och förklarade att hans kompis inte hade någon kontakt med sina föräldrar. Jag blev mållös. Till slut fick jag fram: “Du ska vara stolt över det du har gjort”, sa jag. Han nickade.;

Jag vill dela hans bild och berättelse med er här:

Min by i Afghanistan 

Det som jag har målat föreställer min by där jag bodde. Allt som jag har målat; berg träd, gräs fanns förutom fotbollsplanen. Jag önskade att vi hade en fotbollsplan. Jag brukade gå uppför bergen och titta ner mot husen och floden som var lite längre ner som jag inte fick med på målningen. Det kändes jättebra när jag bodde i min by.

Jag brukade inte göra så mycket grejor för att jag gick mest i moskén. När jag kunde göra något så gick jag mest hem för att vara med min familj. Det var bara ibland jag gick upp för bergen. Jag skulle vilja åka dit och gå uppför de bergen och om vi skulle kunna fixa en fotbollsplan så skulle jag vilja spela där. När jag målade den här målningen kändes det lite sorgligt och ändå bra.