I mitt arbete som etnolog på Stockholms läns museum får jag ta del av många människors berättelser. Att samtala med människor om vardagslivet och fundera kring vilken betydelse den plats man lever och verkar på slutar aldrig att fascinera mig. Hur ser en vanlig dag ut? Var handlar du helst? När lämnar du platsen du bor på och varför?
Svaren på dessa till synes enkla frågor tangerar ofta större frågor om en människas liv, en särskild plats, dess historia och utveckling. Ofta sätter människor ord på aktuella samhälleliga problem, givetvis utifrån sina egna alldeles speciella perspektiv. Många gånger säger också de människor jag intervjuar, att de börjar se och intressera sig för sin omgivning och närmiljö på ett nytt sätt.
Men det är inte alltid det går att prata med de människor man intresserar sig för. Ibland är de borta sedan länge och lämningarna i landskapet visar endast subtila tecken. Skeviks kvarn är just en sådan plats. Här finns inga människor att fråga, men samma nyfikenhet driver mig: Hur levdes livet här? Vad gjorde de på dagarna? Stämmer de historier som berättas om ”Skevikarna”?
Berättelserna om människorna
Själv besökte jag lämningarna efter Skeviks kvarn våren 2017 tillsammans med en mindre arbetsgrupp från museet. Kvarnplatsen var en av de utvalda kulturmiljöerna från en större damminventering som genomfördes på länsmuseet år 2013 och skulle nu djupare undersökas och analyseras. Den första utmaningen var att hitta själva platsen och utan arkeologen hade åtminstone inte jag hittat till kvarnlämningen. Det krävs ett tränat öga för att uppfatta hur några mossbeklädda stenpartier bildar formen av en fördämning och hur en nedsänkning i vegetationen egentligen är ett torrlagt vattendrag. Så, vad är det då som gör just den här platsen så spännande? Jo, det är berättelserna om de människor som tros ha brukat kvarnen och vistats här.
Kvarnen är uppförd omkring år 1787 och vid den här tiden hade ett pietistiskt samfund, ”Skevikarna” sin hemvist på Skeviks gård. Samfundet härrör från Österbotten och de så kallade Erikssönerna som revolterade mot kristendomens stränga seder och bruk. Bland annat vägrade de nattvarden och följden blev landsförvisning. Under elva års tid reste sällskapet ”Främlingarna”, på ca 60 personer runt i Europa innan de så småningom återvände till Sverige och fick en fristad på Skeviks gård. De levde av gåvor och drev gården som ett hälftenbruk. Det finns en rad skildringar kring Skevikarnas liv och leverne. De lär ha levt en närmast klosterlik tillvaro och i en bok från 1887, skriven av Carl Alfred Cornelius, beskrivs de på följande vis:
“Också hade sällskapet på Skevik fullt upp af hvad som fordrades till lifvets nödtorft, ja till och med åskillligt derutöfver. Ty på deras bord förekommo ibland ända till två slags viner jemte hvarjehanda villebråd, som vanligen erhölls från Finland. Kaffe och te ansågs böra undvikas. Men t. ex. tobak var ingen förbjuden vara, icke heller bränvin, ehuru det blott skulle begagnas för medicinkt ändamål.
Med lekamligt arbete sysselsatte sig Skevikarne ganska litet, ty man följde den beqväma grundsatsen, att när de fromme ingens egodelar begärde och icke fölle någon till besvär, utan lefde af frivilliga gåfvor, så kunde då så mycket som möjligt bespara sig sysslandet med jordiska bestyr, helst som lekamlig öfning vore till föga nytta.”
Carl Alfred Cornelius
Skevikarnas samlade skrifter
Citatet ovan ger mig en viss inblick i hur deras liv kan ha tett sig. I den litteratur som finns tillgänglig finns fler beskrivningar om livet på Skevik. Bland annat beskrivs deras vadmalskläder och långa hår. Däremot hittar jag inga belägg för att kvarnen verkligen uppfördes och brukades av sällskapet. Jag beger mig till Uppsala Universitetsbibliotek Carolina Redivia och begär ut Skevikarnas samlade skrifter. Öppnar de varsamt vikta och ihopknutna pappersbuntarna och bläddrar i de många tätt skrivna böckerna.
Doften av gammalt papper slår emot mig. Det är spännande att tänka sig att pennan som format de snirkliga bokstäverna jag försöker tyda har suttit i handen på en Skevikare. Men fortfarande kvarstår många frågor: Hur såg en vanlig dag ut? Hur kände och tänkte du som skrev? Vad kan du berätta om kvarnen?
Om skribenten
Moa Beskow har en fil. masterexamen i etnologi och arbetar på Stockholms läns museum.