För ett par veckor sedan tog skolverket tillbaka sitt kritiserade förslag att stryka antiken från läroplanen i historia för grundskolan. Skolverket ville att historieundervisningen skulle få ett starkare fokus på samtidshistoria, för att ge eleverna verktyg att förstå sin samtid och händelser som format den värld vi lever i idag.
En bred front av forskare och lärare, inte bara i historia, publicerade kritik när förslaget presenterades och Skolverket hade inget annat val än att dra tillbaka förslaget. Men debatten som följde väcker inte bara frågor om antikens varande eller inte utan även om betydelsen av historia i skolan.
Egentligen var det inte bara antiken som Skolverket ville ta bort utan undervisningen om forna civilisationer innan 1700. Samtidigt har undervisningstiden i andra humanistiska ämnen minskat de senaste åren, vilket lämnar ett stort vakuum i kunskapen om den mänskliga kulturen och dess utveckling. Elever som går ut grundskolan skulle alltså veta mindre om hur viktig den arabiska kulturen var för det vetenskapliga genombrottet i Europa under 1600-talet, att Kina och Japan hade blomstrande samhällen före utvecklingen startade i Europa, att Afrikas historia inte bara handlar om kolonisering och exploatering av slavar, eller hur grundläggande de romerska och grekiska kulturerna är för mycket av vårt moderna samhälle. Utan den kunskapen blir det svårt att förstå orsaken till de två världskrigen och kunskapen om efterkrigstiden skulle ses ur ett allt starkare europeiskt perspektiv. Avsikten att öka förståelsen för samtiden skulle alltså leda till det motsatta.
Skolverket tog som sagt tillbaka sitt förslag, men debatten om historieämnet slutade inte där. Istället har flera debattörer på tidningar och tidskrifter höjt sina röster för att lyfta vikten av att bredda undervisningen i historia. SvD beräknande att historia har sexton öronmärkta undervisningstimmar per läsår, vilket bara är en bråkdel av tiden för undervisning i ämnet i början av 1900-talet. För att få godkänt resultat i årskurs 9 krävs att:
Eleverna ska ha kunskaper om skeenden och gestalter under olika tidsperioder och kan utifrån detta föra underbyggda resonemang om orsaker till och konsekvenser av samhällsförändringar och människors handlingar, samt undersöka några utvecklingslinjer inom kulturmöten, migration, politik och levnadsvillkor och beskriva samband mellan olika tidsperioder. Eleven kan använda historiskt källmaterial för att dra underbyggda slutsatser om människors levnadsvillkor, och underbyggda resonemang om källornas trovärdighet och relevans. Eleven kan föra underbyggda resonemang om hur historia kan användas för olika syften, samt hur skilda föreställningar om det förflutna kan leda till olika uppfattningar i nutiden, och vilka konsekvenser det kan få.
(ur Lgr 11)
Detta är höga krav för elever som läser historia mindre än en timme i veckan. Behovet att utöka antalet undervisningstimmar som uppmärksammats bland annat av Historielärarnas förening är befogat, annars ställs vi inför en diskussion om vad vi tar bort istället. Undervisningen i historia är grundläggande för förståelsen av många andra ämnen i skolan och samtidigt är det ett allt mer komplext ämnesområde. När historieämnet minskar i skolan är det upp till andra aktörer att förmedla kunskapen. Här har museet som organisation länge haft en central roll, både som pedagogisk aktör och som besöksmål. Det är dock få museer i världen som kan förmedla en bred historia, utan de flesta museer kan i bästa fall behandla en specifik historia och väcka frågor om dåtid, nutid och framtid. I Sverige har vi dessutom de senaste åren sett nerskärningar i museernas verksamhet, inte minst gällande den pedagogiska. Dataspel, tidningar, tv och film har länge varit aktörer som behandlar historiska ämnen, men internet och sociala medier är nog de kanaler som flest svenskar idag får sin kunskap om historia. I dessa medier är innehållet ofta populariserat och förenklat, men när det gäller särskilt internet och sociala medier är det tydligt att det som förmedlas ofta är starkt färgat av personliga åsikter och ibland ren propaganda. Den är en farlig väg att gå om vi lämnar förståelsen för vårt förflutna i händerna på kommersiella aktörer eller ideologiskt drivna avsändare.
Utan en historisk ram att utgå från är det svårt att vara kritisk till den historia som presenteras i medier och på internet eller att sätta det som berättas på museer i en bredare kontext. Vi ser dagligen vad en svag historisk förståelse ger upphov till. Nationalistiska ideologier växer sig allt starkare i ett polariserat Europa, presidenter i flera stora ekonomier ifrågasätter den forskning som visar att människan under flera sekler påverkat vårt klimat. Detta är resultaten av ett bristande intresse för humanistisk kunskap och om hur vårt samhälle utvecklats. Museer har självklart en viktig uppgift här att sprida en bred och korrekt kunskap, men det huvudsakliga ansvaret måste ligga på skolan att lära alla elever att förstå och tolka vår historia och hur den format det samhälle vi lever i.