Simple living anno 1854
Simple living, downshifting, slow living och mindfulness. Eller att hoppa av ekorrhjulet, leva nära naturen, odla för självhushållning, skapa utrymme för reflektion och tystnad eller varför inte ta ett skogsbad?
Allt snurrar så fort med överkonsumtion, lyxkonsumtion, rekordsnabba kommunikationsmöjligheter mellan människor och världsdelar, stressiga liv i ett dunkelt missnöje hela tiden på jakt efter mer. Låter det bekant? Ja, så här kunde det låta i mitten på 1800-talet då en man vid namn Henry David Thoreau får nog och lämnar civilisationen. Han bygger en stuga vid sjön Walden dit han flyttar och lever ett enkelt liv. Odlar. Fiskar. Bygger. Reflekterar och funderar. Och skriver en bok.
Överst i en optimistisk boktrave på fyra härligt doftande pocketböcker, som jag inhandlat inför sommarens semester, ligger just den boken. Walden av filosofen Thoreau. Lagom till september har jag nästan tagit mig igenom den, vilket också blir den enda bok jag läser i sommar. Skam den som ger sig. Nåväl, jag är långt ifrån ensam om att referera till den här boken men jag kan inte låta bli. Det som är så slående är hur hans resonemang påminner om dagens, samtidigt som han själv tycker sig leva i en unik tidsålder.
Surdegsbröd och mindfulness
Han bakar surdegsbröd och ägnar sig åt mindfulness genom att sitta i timmar och titta på isens formationer och bubblor (och sedan återge detta i fyra sidor text). I boken diskuterar han konsumtionssamhället och all den lyx som finns. Han kommenterar hur rikedom endast kan existera på bekostnad av andra människors fattigdom. Och frågar sig varför allt måste gå så vansinnigt fort i det moderna samhället. Är det verkligen nödvändigt att äta mat som kommer från andra sidan jordklotet? Han kritiserar modeindustrin för de snabba växlingarna, vilket gör att förra säsongens kläder blir liggandes kvar på hyllan i butiken. Han undrar om det inte är dags att människan slutar äta kött en gång för alla. Han säger att livet plottras bort av struntsaker och att människan, när hon har det nödvändigaste, endast har två vägar att gå; antingen att börja leva i nuet eller att döva sig genom att hela tiden skaffa sig fler materiella ting.
”Vi skryter om att vi tillhör artonhundratalet och gör de snabbaste framsteg av alla…”, skriver han. Vi är väl ändå moderna människor och inga gamla mossiga 1700-talare tycks han mena. För oss som lever nu känns 1800-talet kanske lite mossigt? Men det beror ju såklart på vad man jämför med. Hur som helst verkar det som vi människor alltid tycker att vi lever i en extrem tidsålder. I relation till ett förr verkar det kunna vara både bättre och sämre, men sällan likadant.
Lika unika
Den här sommaren har varit lite annorlunda. Jag har varit på samma plats fem veckor i sträck. Förutom att läsa nästan en hel bok har jag odlat lite mer än vanligt. Vi har också åkt SUP-bräda, en sådan där stand up paddleboard. Va? Är det fler än jag som gjort det? Eller som börjat odla? Det kan väl ändå inte vara möjligt. Ibland är det så slående hur vanliga och osjälvständiga vi människor är. Det är något rörande med hur vi tror att vi har kommit på något själva. Tydligt är att vi lever i en viss tid som skapar vissa tankemönster, vanor och idéer. En tid som dessutom inte skiljer sig så mycket från andra tider.
Enkelhet och perspektiv
Tänk att någon för mer än 150 år sedan pratar om samma saker som vi diskuterar idag. Jag vet inte om någon simple livning-fantast eller minimalist känner igen sig men så här resonerar Thoreau kring att äga saker när han blir erbjuden en matta: ”eftersom jag inte hade någon plats i huset, och inte heller någon tid för att skaka mattor, tackade jag nej och föredrog att torka av mig fötterna på gräset utanför dörren. Det är bäst att sätta stopp för det onda så tidigt som möjligt.”
Citatet kommer från sidan 87 i boken Walden av Henry David Thoreau i översättning av Peter Handberg, utgiven av Natur och Kultur i Stockholm år 2006. (Originaltitel; Walden, or, Life in the Woods, 1854.)