Södermanlands kristnande är i många avseenden en okänd historia. Landskapets skyddshelgon, de legendariska missionärerna sankt Eskil och sankt Botvid, ska ha varit verksamma först under 1000-talets senare hälft. Samtidigt finns en mängd kristna runstenar, som visar att kristendomen redan tidigare hade fått ett visst fotfäste.

Men när började människor bli kristna, och hur gick det till? Kunde kristna och hedningar samsas, eller undvek de varandra? Fanns sammanhållna familjer där några hade hednisk tro och andra var kristna? Och var utvecklingen linjär eller hände de att människor och familjer återvände till hednisk tro? Och hur renläriga var egentligen vikingatidens kristna? För området invid det som skulle bli Nyköping kan vår nu pågående arkeologiska undersökning av gravfältet i Oppeby ge viktiga ledtrådar till svar.

De första gravarna som vi har undersökt var två runda högar, 7 meter i diameter och knappt en meter höga. Högarna låg direkt invid varandra. Den hög som förmodligen var äldst innehöll tre separata gravläggningar. Centralt i högen fanns ett brandlager av brända ben, kol och enstaka föremål. Bland annat hittade vi ett så kallat orientaliskt bältesbeslag. Mitt i brandlagret stod en välbevarad vacker gravurna av så kallad Östersjökeramik. Urnan var komplett men sprucken, så vi var tvungna att försiktigt gipsa den på plats. Urnans innehåll kommer att grävas ut vid ett senare tillfälle. Brandgraven kan i sin helhet tolkas som en typisk hednisk gravläggning från vikingatidens senare del.

Invid den centrala brandgraven i högen fanns en troligen ungefär samtida skelettgrav, som var anlagd i rakt nord-sydlig riktning. Definitivt yngst var en mindre skelettgrav, troligen för ett barn, som sekundärt grävts ned i gravhögens södra del. Denna grav var anlagd i öst-västlig riktning, men den avlånga stenpackning som täckte graven, låg i nord-sydlig riktning. Den sena vikingatidens kristna skelettgravar var som regel orienterade i öst-västlig riktning. Skelettgravar från äldre, hednisk tid arrangerades däremot vanligen i nord-sydlig riktning. Den rakt nord-sydliga skelettgraven, liksom den nord-sydliga stenpackningen över barngraven, kan alltså tolkas uttrycka en religiös ambivalens.

Den yngre högen innehöll en gravläggning i form av en skelettbegravning, anlagd i huvudsakligen öst-västlig riktning. Graven kan alltså antas vara kristen. Den gravlagde hade placerats i en kista. Träet var bortmultnat, men ett tiotal kistspikar fanns kvar. I graven påträffade vi även en kniv och ett korroderat järnföremål med en mindre facettslipad bergskristall och en slipad sten av rosenkvarts. Här hittade vi också en liten bärnsten. Samtliga av dessa stenar låg invid de kolade resterna av en liten eld, som av allt att döma varit placerad inuti kistan. Denna typ av rituella eldar eller koldepositioner är välkända från den yngsta vikingatidens kristna gravar. Också här finns ett utslag av religiös ambivalens, där elden och kolet kan tolkas som ett slags ”ställföreträdande kremering”, återgående på den hedniska tidens brandgravskick.

Om skribenten

Johan Runer. Tidigare medarbetare på Stockholms läns museum. Johan Runer har doktorerat i arkeologi.

Med hjälp av georadar har forskare identifierat en tidigare okänd stormannagård på Birka. Gården kan ha tillhört en man vid namn Herigar som var kungens ställföreträdare på Birka och som omnämns i de skriftliga historiska källorna. Undersökningarna ger bevis för dess läge vid Korshamn på Björkö. Resultaten har publicerats i den internationella vetenskapliga tidskriften Archäologisches Korrespondenzblatt.

Det var under våren 2016 som ett antal husterrasser identifierades i området vid Korshamn. Korshamn var en av de viktigaste hamnvikarna på Björkö, och ligger utanför vikingastaden Birkas stadsvall. I september 2016 genomfördes mätningar med hjälp av georadar på platsen, en icke-förstörande geofysisk metod. Georadarundersökningarna visar tydliga spår av ett cirka 40 meter långt vikingatida hallhus. Hallen är ansluten till ett större inhägnat område som sträcker sig från huset ner mot den intilliggande hamnbassängen.

– Denna typ av vikingatida högstatusmiljöer har tidigare bara identifierats på ett fåtal platser i södra Skandinavien, till exempel vid Tissø och vid det kungliga residenset Lejre i Danmark. Det är känt att det inhägnade området vid sådana storgårdar var kopplat till religiösa aktiviteter, säger Johan Runer som är arkeolog vid Stockholms läns museum.

Ytterligare en gård identifierades vid undersökningen, en föregångare till den vikingatida stormannagården. Denna gård brukades under den så kallade Vendeltiden, före etableringen av vikingastaden Birka. Båda de identifierade byggnaderna och deras kontinuerliga brukningstid från vendeltid till vikingatid stämmer väl överens med den skriftliga information som finns tillgänglig i ärkebiskop Rimberts bok ”Vita Ansgarii”, som omtalar Birkas kungliga tillsyningsman Herigar och hans gård. Herigar kristnades av Ansgar under hans första besök på Birka omkring år 830 e.Kr. och Herigar byggde även den första kyrkan på sin mark.

– Konsekvenserna av våra upptäckter kan inte överskattas; med hänsyn till uppkomsten av vikingastaden Birka, dess kungliga administration och den första kristna missionen till Skandinavien, säger Sven Kalmring, forskare vid Zentrum für Baltische und Skandinavische Archäologie, Schleswig.

– Resultaten visar även på fördelarna med att använda icke-förstörande geofysiska undersökningar för att dokumentera och lokalisera arkeologiska strukturer i marken. Återigen har georadarmetoden visat sig vara ett ovärderligt verktyg för att upptäcka och dokumentera byggnader från järnåldern, säger Andreas Viberg, forskare vid Arkeologiska Forskningslaboratoriet, Stockholms universitet.

Resultaten kommer att publiceras i den internationella vetenskapliga tidskriften Archäologisches Korrespondenzblatt volym 2017/1.

Archäologisches Korrespondenzblatt (web.rgzm.de) (på tyska)

Forskningen är ett samarbete mellan Zentrum für Baltische und Skandinavische Archäologie, Stockholms läns museum och Arkeologiska forskningslaboratoriet, Stockholms universitet.

Om skribenten

Johan Runer. Tidigare medarbetare på Stockholms läns museum. Johan Runer har doktorerat i arkeologi.

Alla ni som har varit ute och besökt olika kultur- eller fornminnen i länet vet att det kan vara lite si och så med  de skyltar som eventuellt finns vid gravfältet eller den runsten ni vill veta mer om. Ibland är skylten helt förstörd, ibland finns det ingen alls och ibland finns det flera olika skyltar som det dessutom står helt olika saker på, vilket kan uppfattas som märkligt och förvirrande.

Skyltarna engagerar människor. Vi på museet får ofta frågor: Varför finns det ingen skylt? Varför är det flera skyltar? Kan vi byta ut de trasiga skyltarna? Vi blir väldigt glada när vi får frågor för det visar att invånarna är intresserade av de fornlämningar och äldre byggnader som finns i länet. Vi ser det som en demokratifråga att alla ska kunna få tillgång till information om kulturlandskapet. Det skulle också vara roligt att höra vad invånarna vill ha för information på skyltarna ute i landskapet.

Ett problem som finns är att flera organisationer har gjort skyltar genom åren, men ingen har riktigt tagit ansvar för att de sköts i ett längre perspektiv.

För att råda bot på detta har Stockholms läns museum sökt och fått pengar från Länsstyrelsens 7:2-medel. Eftersom det är en alldeles för stor uppgift att inventera alla länets kulturmiljöskyltar så börjar vi med en grupp som är relativt väl avgränsad, nämligen de skyltar som ofta står intill runstenarna.

I länet finns det cirka 575 runstenar. Och även om huvudsyftet med 7:2-projektet är att inventera skyltbeståndet, vore det synd om vi inte samtidigt passade på att kontrollerade skicket på själva runstenarna. Hur är imålningen? Är de skadade? Är de överväxta av lavar? Har de vält? Vittrar de? Vi kommer också med hjälp av GPS att positionsbestämma runorna och fotografera dem så noggrant att det ska gå att göra 3D-modeller utifrån materialet.

Nu redan efter ett par dagar i fält har vi rapporterat in två skadade runstenar till Länsstyrelsen. I mån av tid kommer vi också försöka att jämföra runstenarna med äldre inventeringar, framför allt Upplands runinskrifter av Elias Wessén och Erik Brate, alla run- och språkintresserades bibel.

Vår vision och önskedröm är att vi i framtiden kommer att se relevant och uppdaterad information vid våra kulturmiljöer ute i länet. Detta arbete kräver dock långt mer 7:2 projektmedel och arbetsinsatser. Men vi tycker ändå att vi tack vare detta projekt har kommit en bra bit på väg.

Om du vill kan du under hösten följa vårt inventeringsarbete på vårt Instagram-konto. Vi kommer att flera gånger i veckan publicera bilder av länets runstenar. Genom att följa oss på: stockholmslansmusem kan du ta del av länets fantastiska kulturmiljöer i bilder.

Om skribenten

Anna Östling. Tidigare medarbetare på Stockholms läns museum. Anna Östling är arkeolog och arbetade 2016 med inventering av runstenar i Stockholms län.

För tio år sedan genomförde jag, tillsammans med kulturgeografen Stefan Höglin, en arkeologisk utredning av ett område kring Väsjön i Sollentuna kommun. Området präglades då av en småskalig bebyggelse med fritidshus och mindre villor i ett landskap som formats och omgestaltats utifrån människors olika behov under tusentals år. Härom veckan återvände jag till Väsjön för att träffa arkeologer från Stockholms universitet, som under våren undersöker lämningar av en järnåldersgård strax söder om Väsjön.

De byggplaner som för tio år sedan gav upphov till den arkeologiska utredningen är nu i färd att realiseras. Överallt kör grävmaskiner, vältar och dumpers. Stora mängder jord och grus förflyttas för att ge plats åt nya bostäder, arbetsplatser och skolor. En vanlig syn i dagens Stockholms län.

Nu är det vår tid som formar landskapet efter dagens behov. Efter oss kommer andra människor, med andra behov att forma om det igen. En del av lämningarna från förr har bestämts ska få ligga kvar sida vid sida med den nya bebyggelsen. Tagna ur sitt sammanhang kan det nog ändå vara svårt för många att förstå vad den gamla graven, röjningsröset eller husgrunden representerar och betyder. För det måste man lyfta blicken en aning och se över lite längre avstånd. Bara några stenkast från den nya bebyggelsen vid Väsjön finns fortfarande ett landskap som förändrats ganska litet de senaste 1 500 åren. Utifrån lämningarna i landskapet får vi en möjlighet att reflektera över de val som människor gjort före oss och hur dessa val har påverkat det landskap vi rör oss i idag. På samma sätt som våra val idag skapar nya landskap för morgondagens människor att leva i.

Om skribenten

Richard Grönwall. Tidigare enhetschef på Stockholms läns museum. Nu är Richard vd på företaget Uppdrag arkeologi.

1895 brann Uddby kvarn i Tyresö ned till grunden. Ända sedan medeltiden hade det funnits kvarnindustri på platsen, som växte under flera hundra år. Uddby kvarn var en av de viktigaste kraftverken under 1800-talet och försörjde stora delar av Stockholm. Platsen var tättbebyggd med hus ända ned till vattnet och man kan föreställa sig vilket aktivitet det måste ha varit där under storhetstiden som uppenbart måste ha genererat många arbetsplatser.

Även efter branden fortsatte Uddby att vara en viktig kraftkälla då Stockholms första elektriska vattenkraftverk byggdes här 1897 och är fortfarande i bruk.

När vi i juni gjorde en arkeologisk förundersökning vid Uddby träffade vi på massor av spår av den gamla byggnationen. Tegelmurar, stenmurar, golvbeläggning och en spis är några av de anläggningar som legat dolda under meterdjupa lager av rasmassor. Både massorna och husresterna bar tydliga spår av branden. De svartbrända sädeskornen som låg utspridda lite här och där gav mig en känsla för hur vardagen en gång såg ut här och vilken katastrof det måste ha varit när allt brann ned.

Inte alla såg branden som en katastrof. Vissa tyckte det var otroligt spännande, särskilt som det ett tag såg ut som att branden skulle kunna sprida sig till Tyresö slott. I sin bok Tre strömmar från 2009 citerar Jan-Bertil Schnell kammarherren Claes Lagergrens upplevelse av hur ruskiga stockholmare inte ville missa att se Tyresö slott brinna:

”Då jag återvände till slottet, mötte jag i parken, i trädgården ja till och med på borggården egendomliga individer med ruskigt utseende. Det var folk, som kommit från Stockholm för att se på eldsvådan. De hade med sig korgar och väskor. Några kommo fram och frågade, när jag beräknade, att elden skulle vara framme vid slottet, och om de skulle få tid att se det brinna, innan ångbåten gick klockan sex. De läto mig förstå att, att det skulle bli en bitter besvikelse för de, om de inte kunde vara närvarande, då slottet brann upp! Jag svarade att elden tagit en annan riktning, och att de gjorde bäst i att genast bege sig till bryggan.”

Claes Lagergren, kammarherre.

Som tur var klarade sig slottet undan branden och de  egendomliga individerna fick åka med ångbåten utan ytterligare brandunderhållning. Efter mycket dramatik i nästan två dygn lyckades man släcka elden.

Den arkeologiska förundersökningen utfördes på uppdrag av länsstyrelsen, eftersom Tyresö kommun vill bygga en vägbro över området samt en cykelbana vid Uddbyviken. Syftet med undersökningen var att ta reda på vad som finns kvar och om möjligt vilken tid resterna är ifrån.  Resultatet visar att ett flertal huslämningar finns kvar och de ser ut att vara från 1800-tal, kanske sent 1700-tal. Tillsammans med elkraftverket och de synliga stengrunderna gör dessa lämningar Uddby till en unik plats med ett stort kunskapsunderlag om svensk industrihistoria och samhällsutveckling.

Om skribenten

Tina Mathiesen. Tidigare medarbetare på Stockholms läns museum. Tina Mathiesen är arkeolog.

I maj/juni kommer Stockholms läns museum att undersöka två platser i Uppland. En gravgård i Sigtuna och Broby bro, ett område i närheten av Jarlabankes bro i Täby. Lämningarna som kommer att undersökas härrör från ungefär samma tidsperiod, 1000-talet, och har faktiskt en del gemensamt, trots att den ena platsen ligger i Sveriges äldsta stad och den andra på landsbygden.

Undersökningarna är av helt olika karaktär: Undersökningen i Sigtuna är en sk exploateringsundersökning, vilket innebär att lämningarna undersöks, tas bort och dokumenteras (enligt Kulturmiljölagen) eftersom man på platsen ska anlägga en mindre park. På ytan, som nu ska undersökas, låg förut en bensinstation, Götes mack i folkmun. Macken har genom åren genererat en del gifter i marken som därför måste saneras. Sigtunagrävningen är ett samarbete mellan Stockholms läns museum och Arkeologikonsult. På en exploateringsundersökning är tidspressen rätt stor och vi kommer att arbeta mycket med grävmaskin.

Undersökningen i Broby är en seminariegrävning som genomförs av Stockholms länsmuseum tillsammans med Stockholms universitet. Det är studenter som får sin första erfarenhet av fältarkeologi. Där är tempot ett annat och mycket tid går åt till undervisning.

Broby bro 2014

Arkeologerna återkommer i maj i år igen till Broby bro. Fortfarande är det den tidigkristna gravgården (en gravgård är en kristen begravningsplats utan kyrka) som står i centrum för uppmärksamheten. Själva gravgården är nu slutundersökt och alla skelett upptagna. I år ska vi undersöka tiden då gravgården anlades.

Vi vill veta ur vilken miljö gravgården växte fram och vilka människor som tog beslutet att bygga den. Vilken eller vilka samhällsgrupper tillhörde de och varför valde de just denna plats? Vad hade platsen för betydelse innan gravgården anlades? Vi frågar oss också hur gravgården, när den väl fanns, påverkade människors uppfattning av platsen och dess fortsatta användning.

Sigtuna 2014, gravgården ”Götes mack”

Samtidigt som Broby bro användes som kristen gravplats på 1000-talet blomstrade staden Sigtuna. Stockholm fanns ännu inte och Sigtuna var den stora inkörsporten för nya idéer och impulser. Det var i Sigtuna som den kristna kyrkan fanns representerad, en organisation som förmodligen räknades som det allra senaste och mest avancerade ur andligt och kunskapsmässigt hänseende. Runt Sigtuna ligger fler gravgårdar från 1000-talet. Gravarna är anlagda enligt kristen sed, dvs de är obrända och placerade i öst-västlig  riktning med huvudet på den begravde placerad i väst.

Under maj kommer en del av en sådan gravgård i Sigtuna att undersökas, på platsen för en tidigare bensinstation: ”Götes mack”. Här vill vi veta bland annat vilka som begravts på gravgården och varifrån de kommer. Rör det sig om människor från staden? Eller är det människor från andra platser? Vilken socio-ekonomisk status kan de gravlagda ha haft? Rör det sig om män, kvinnor eller barn? Vi vill också försöka förstå vilken typ av kristendom som har praktiserats vid gravläggningarna samt vilka religiösa ritualer som utövades.  I Sigtuna finns spår efter både en östlig, ortodox och en västlig, katolsk kyrkotradition. Finns det även spår efter hedniska föreställningar? Har gravarna varit markerade eller avgränsade på något sätt?

Sigtuna och Broby

Genom att undersökningarna i Sigtuna och Broby genomförs samtidigt under maj 2014 kommer de att, redan i fält, kunna spegla och berika varandra och tillsammans ge oss en större förståelse av den sena vikingatidens samhälle och skiftet från hedendom till kristendom.

Gravgården vid Broby har sannolikt, på ett eller annat sätt en relation med den relativt omtalade Jarlabankeätten. Med stor sannolikhet ägde denna släkt en stadsgård i Sigtuna. Det var nämligen så det fungerade. Kungen i Sigtuna knöt de inflytelserika släkterna i Mälardalen till sig och samlade dem i Sigtuna.  Han delade ut stadstomter där dessa kunde etablera sig och representera vid kungliga och kanske kyrkliga möten. Kungen skapade helt enkelt en kontaktyta mot bönderna. Där kunde han bjuda stort och förädla sina kontakter.

Gravgården vid Broby har sannolikt, på ett eller annat sätt en relation med den relativt omtalade Jarlabankeätten. Med en stor sannolikhet ägde denna släkt en stadsgård i Sigtuna. Det var nämligen så det fungerade. Kungen i Sigtuna knöt de inflytelserika släkterna i Mälardalen till sig och samlade dem i Sigtuna.  Han delade ut stadstomter där dessa kunde etablera sig och representera vid kungliga och kanske kyrkliga möten. Kungen skapade helt enkelt en kontaktyta mot bönderna. Där kunde han bjuda stort och förädla sina kontakter.

Gravgården i Broby bro liknar begravningsplatserna i staden. Det tycks som att man har tagit en gravgård från den urbana miljön i Sigtuna och placerat i det lantliga Broby bro. Kanske har man kopierat de relativt nya kristna idealen som finns i Sigtuna och placerat de på en viktig plats bygden.  Sannolikt var det inte en enkel bonde som tog initiativet till detta. Broby bro ligger i centrum av en bygd som var tidig med att resa kristna runstenar. Samtidigt som man gjorde detta måste man ha fått vissa problem med hur man skulle förhålla sig till äldre normer. Normer som var enormt viktiga ur t ex juridisk synpunkt. Gravar uppfattades inte som enbart förvaringsplats för den döde, de hade i allra högsta grad också en funktion i det levande samhället. De kunde t ex vara ett sätt för den enskilde bonden att bevisa sin rätt till marken. Kunde man visa att man hade sina anfäder begravda intill gården så bevisade man samtidigt sin äganderätt. I Sigtuna fanns kanske inte samma problem eftersom de begravda där sannolikt inte hade någon arvejord. De levde ju i en stad.

Det finns också några intressanta olikheter mellan Broby och Sigtuna. Olikheter som på sätt och vis förenar platserna. I Broby finns ett kvinnounderskott bland de begravda men i Sigtuna har det motsatta förhållandet kunnat iakttas. Detta har kanske också med ovanstående odalrätt att göra. Männen begravdes hemma vid sin fäderneärvda gård. Kvinnorna kunde däremot begravas närmare den kristna organisationen som fanns i Sigtuna. På sätt och vis var det således kvinnorna som fick en mer statusfylld begravning medan männen delvis var tvungna att anpassa sig till de äldre idealen.

Om skribenten

Anna Östling. Tidigare medarbetare på Stockholms läns museum. Anna Östling är arkeolog.

Idag har vi gett Estrid ett svärd att hålla i, istället för de små barnskor som hon brukar ha i handen.

Vad Estrid själv skulle ha föredragit har vi ingen aning om, men att hon håller i barnskor till vardags är ingen slump. De könsroller som idag appliceras på forntiden, har lite att göra med hur dagens samhälle ser ut, men det har nästan allt att göra med hur 1800-talet och stora delar av 1900-talet såg ut. Nyligen publicerades ett inlägg på DN debatt om hur den svenska historieskrivningen fortfarande utgår ifrån den samtid och de könsroller som var rådande då vetenskaper som arkeologi och historia formades. En epok då männen hade mer makt och som debattörerna påpekar – det är under denna korta epok som historiens kvinnor glöms bort!

Envist klamrar sig dessa synsätt kvar idag och ofta smyger de sig in, lite halv obemärkt, i bakgrunden där de upprätthålls. Ta en extra titt nästa gång du besöker en skyltad fornlämning – kanske finns 1800-talet där genom en teckning av den aktive vikingen som hugger ved, medan kvinnan står i bakgrunden, ofta inaktiv eller möjligen med ett barn i kjolfållen. Eller kanske läser du ett blogginlägg om hur feminismen gått för långt och hur bloggerskan längtar tillbaka till grottstadiet där mannen drog in kvinnan i grottan efter klubbat ner både henne och ett vildsvin.

Det finns mängder av exempel på hur traditionella könsroller vårdas med hjälp av historia och arkeologi som ”facit”. Ett facit som framförallt speglar de senaste 200 årens syn på hur kvinnor och män bör vara och bete sig. Att ge Estrid ett svärd kan synas lite lamt, ja ja kvinnor kunde minsann också slåss, men det som bytet uppmärksammar är att till vardags så sitter det ett par små barnskor där istället – för det är något som passar Estrid, en kvinna.

Läs mer

www.dn.se/debatt/vit-flack-i-historiebockerna-det-var-kvinnor-som-styrde (prenumeration på DN krävs)

nyheter24.se/noje/kronika/757377-vi-behover-riktiga-karlar-och-man-inga-javla-hen

Om skribenten

Tove Stjärna. Tidigare medarbetare på Stockholms läns museum. Tove Stjärna är arkeolog.