Offentlig konst som lyser – David Svensson 

En linje som finns på en vägg.
Lightscape. ©David Svensson/ Bildupphovsrätt i Sverige. Fotograf: Maria Söderlund.

Som en blå blixt över en mörk himmel. Eller som att stiga in i en lysande grotta. Eller att få följa en vindlande kustlinje som löper över grå betong.

Konstnären David Svensson, född 1973, är bosatt i Malmö. Han har gett vårt offentliga rum flera lysande konstobjekt. Han är utbildad vid Konsthögskolan i Malmö, Kungliga Konsthögskolan i Stockholm och Statens Kunstakademi i Oslo. Hans skulpturala objekt finns både inomhus och utomhus. Men de är inte bara vad de syns vara. Här finns inte sällan ett komplext sammanhang som kan vara både skört och utforskande.

I det lysande verket ovanför rulltrapporna i Citybanan vid Odenplan finns hans då ofödda barns puls. Samtidigt är verket en metafor för livet som ständigt pågår där i kollektivtrafiken under jord. Som pulserar och aldrig tycks stanna upp. Jag hör pulsslagen. Starka och upprepande. Ddunk, ddunk. Vi ser och upptäcker medan rulltrappan tar oss uppåt.

En lysande sicksacklinje i olika färger; grönt, rött och blått, möter besökaren i entrén på Nya Karolinska Solna. Likt en blixt som lyser på himlen. Linjen bygger på det ofödda barnets hjärtslag. Det sköra livet som med styrka tar plats i det offentliga rummet. Och som med hoppfullhet hälsar oss välkomna in.

I år invigdes ett nytt ljusverk av David Svensson i Åkersberga, i Österåker Lightscape. En linje som mäter hela 530 meter. Dagtid skimrar den i guldgula, gröna och silvergrå nyanser. På kvällen förvandlas den till ett ljuskonstverk som lyser upp i mörkret. För så är det ju, att den konst som lyser också måste kunna fungera även när det är ljust ute. Bakgrunden är av grå räfflad betong. En sober inramning. Platsen är järnvägsvallen. Bakgrunden till verket var ombyggnationen av Roslagsbanan och i samband med den utlystes 2018 en tävling om utformningen av platsen för professionella konstnärer. Önskemål fanns om att lysa upp området för att skapa trygghet.

Jag funderar över det där med ljus som trygghet. Stämmer det? Jo, nog är det på det sättet. Om en gatlykta inte lyser känns direkt att något är fel. Jag vill skynda vidare till ljuset. Liksom jag heller inte vill vara i en mörk tunnel om kvällen. Små barn vet. Att i mörkret och det dunkla vet ingen vad som gömmer sig. Forskning om trygghet och brott understryker detta. På väl upplysta platser begås färre brott. Mörker, och den känsla av otrygghet som det för med sig, är helt klart en bakgrund till att vi har så mycket konst som lyser.

Efter att ha löpt längs med trottoaren vid tågspåret far Lightscape in i tunneln, upp över dess väggar och vidare upp i taket. Det är både mäktigt och lekfullt att utforska den långa linjen som kröker och böjer sig hit och dit. Men vad är det för slags linje egentligen?

David Svensson har utgått från historiskt måleri med skildringar av kust och hav. Så här berättar han:

”Konstverket är ett kollage av avbildade kustlinjer från målningar med olika konstnärliga visioner och ideal. Här möts nationalromantikens syn på naturen med symbolismen, naturalismen, realismen, impressionismen och modernismen.”

Med den långa kustlinjen knyter konstnären an till Österåker som en skärgårdskommun. Samtidigt rymmer Lightscape en större mängd konstverk med kustlinjer av olika konstnärer som till exempel Cezanne, Gaugain, Sigrid Hjertén, Prins Eugen, Anna Boberg, Carl Fredrik Hill och Ellen Trotzig.

Konsten och ljuset får oss att se och utforska. Att blicka upp. Att titta ner. Följa linjerna av ljus och färg med blicken. Och förundras. Över livet som pulserar. Över den natur som trots allt fortfarande finns där.

The Big Bang och invasiva arter

En äng med lupiner vid ett hus
Tynningö. Lupiner i backe upp mot hus. Foto: Mattias Ek

Jag svävar långsamt uppåt och lyfter från jorden. Stiger ljudlöst och ser rymdstationen ISS ligga där och ruva, som ett skepp utan ankare. Jag flyter förbi den vita farkosten och vidare, uppåt, bortåt. Ut i vårt solsystem och genom vintergatans enorma galax och stjärnan, som är vår sol, bleknar till en svag liten ljusprick. Jorden syns inte mer. I ett virrvarr av andra galaxer befinner jag mig nu och färdas vidare, bortåt, utåt och bakåt i tiden. Tills slut blir allt runt omkring mig suddigt. Gråaktiga prickar som löser upp i sig ett vitaktigt sken. The Big Bang. Det svindlar. Efter detta inget mer.

Jag befinner mig på Visualiseringscenter i Norrköping där jag och ett antal museikollegor från hela landet får en visning av deras domteater. Vi får höra om den visualiseringsforskning i världsklass som bedrivs vid Linköpings universitet och Campus Norrköping och ser exempel på hur digitaliseringens verktyg kan skapa både fördjupade kunskaper och intressanta upplevelser.

Stora data och futtiga streck

Vi sitter i den så kallade Domen, i sköna biofåtöljer och iklädda 3D-glasögon. Ovanför och runt omkring oss är en filmduk uppspänd där den här rymdfärden pågår. Allt vi ser och upplever bygger på faktiska uppmätta data och filmen är en iscensättning av verkliga förhållanden. En pedagog på centret berättar att de tar emot många skolklasser och grupper och att det ofta blir intressanta diskussioner efteråt och att filmen öppnar upp för existentiella frågor. Om vilka vi är.

Att se jorden som en liten, liten försvinnande prick får mig att tänka på oss människor som en enda gemenskap. Mitt ute i den tomma svarta rymden har vi bara varandra. Det verkar så futtigt att rita streck på en karta. Streck som blir till gränser. Här får du vara men inte här. Det här är mitt och inte ditt. Så färdas vi tillbaka mot jorden, genom galaxer och solsystem och tillslut syns jorden och vi kan urskilja hav och land. Vi landar och verkligheten känns påtagligt nära. Strandad i nuet ser jag mig omkring. Här är vi, några av människorna på jorden, kulturvarelser med våra berättelser, vår historia och våra idéer om hur saker ska vara.

Kampen mot lupiner

Av någon anledning gör min hjärna en koppling till en artikel jag nyligen läst. Jag tänker på lupiner. Ni har säkert sett de hav av långsmala blommor i blått, rosa, lila och vitt som böljar sig längs vägkanterna. I artikeln diskuterar etnologerna Mattias Frihammar och Lars Kaijser och kulturgeografen Maja Lagerqvist lupinen som en invasiv art. Författarna beskriver hur lupinen infördes som en trädgårdsväxt från Nordamerika till Europa i början på 1800-talet. Under hela 1900-talet har lupinen varit ett vanligt inslag i svenska trädgårdar och säljs fortfarande som en lättodlad trädgårdsväxt. Men sedan början av 2000-talet omnämns lupinen, enligt författarna, i alltmer negativa ordalag. Deras framfart anses tränga undan ängsblommorna och på senare år har en del kommuner satt igång utrotningskampanjer för att få bukt med den invasiva arten.

Lätt generat inser jag sammanträffandet. Även jag har på senare år inlett en kamp mot just den här växten. På sommarstället i Bergslagen sliter jag upp dem med rötterna. I min ivriga framfart försöker jag skapa gränser i trädgården som lupinerna inte får passera. (Jag kan också klippa av dem och ordna blommorna i stora vackra buketter som jag med glädje ställer i en vas på den öppna spisen. Men det är en annan historia). Detta tuktande förhållningssätt gäller även kirskålen. Och björnlokan. Och nu har några balsaminer inlett en liten småskalig karriär i min mammas trädgård och jag pekar oroligt mot växten. ”Ska du inte dra bort de där? Och elda upp blommorna så de inte sprider sig… ”

Hur ska jag nu knyta ihop den här säcken undrar kanske ni som läst så här långt. The Big Bang och jakten på lupiner, hur hänger det ihop? I ärlighetens namn är jag inte helt säker. Det jag vill är nog mest att ge perspektiv på det stora och det lilla och att ställa några frågor. Vilka gränser vaktar du? Och har du funderat på varför?

Litteratur:

Mattias Frihammar, Lars Kaijser, Maja Lagerqvist (2018) ”Hotet i vägrenen; blomsterlupinens plats i ett svenskt kulturarvslandskap” ur tidskriften Kulturella Perspektiv nr 2018:3-4, s. 13-24.

Med en etnologisk blick

Gammalt foto av personer som står och sitter på en klippa.
Källa: Haninge hembygdsgille. Foto: Börje Larsson.

Ett antal sommarklädda människor på en klippa. Det syns på både kläderna och fotografiets färger att bilden inte är nytagen. Titta en stund på bilden. Vad ser du?

Året är 1956 och bildtexten avslöjar att det är lärarkåren som gör en utflykt till Muskö. Med på utflykten är kommunalkamrer Engkvist. Vem av herrarna är det? När jag tittar på bilden lite längre kan jag inte låta bli att börja fundera. Varför åkte de just hit? Vid vilket tillfälle under dagen togs bilden? Vilka tankar rör sig i huvudena på de människor som förevigats genom kamerans lins? Vad kände de i exakt detta ögonblick? Vad hände efter det att bilden tagits? Förmodligen kommer jag inte få några svar.

Men jag antar att du liksom jag är omgiven av människor som inte har stelnat på ett fotografi, utan av riktiga, levande människor. Du ser dem överallt. Vissa kanske du kan störa dig på. Irritera dig. Varför måste grannen måla huset i en så gräslig färg och hur är det ens möjligt att prata så högt i mobiltelefonen på ett pendeltåg? Sedan när är det kutym att bära shorts på restaurang?

I mitt jobb som etnolog träffar jag många människor som jag intervjuar. Jag får höra dem berätta om sina liv och ta del av deras tankevärldar. När jag intervjuar ställer jag mig in på att lyssna. Många gånger får jag bita mig i läppen och hejda min framfart när jag får lust att lägga till saker som ”där bodde jag också” och ”åh, då är vi födda samma år” eller ”oj, det påminner mig om när jag…”. Men i mitt jobb som professionell intervjuare gör jag inte det utan jag lyssnar och lyssnar, ställer följdfrågor och nickar intresserat. Försöker förstå människan jag har mitt emot mig. Det som slår mig då är att alla människors liv ter sig så logiska. När jag förstår någons bakgrund och historia blir saker jag först kanske tyckte var lite märkliga istället alldeles begripliga och helt rimliga.

Pröva du också att för en dag se på världen med en etnologisk blick. Ta ett steg tillbaka och betrakta det du har omkring dig med samma noggrannhet som när du tittade på fotografiet förut. Kanske sitter du på en buss eller en tunnelbana, kanske är du hemma, kanske ute på stan eller på en klippa vid havet. Var du än är, föreställ dig att du är en rymdvarelse som just landat här på jorden och inte vet någonting om någonting. Ganska snart upptäcker du att inget verkar lämnat åt slumpen. Det finns en form för allting. Funderar du ett steg till kan du snart se att det i rutiner, ting och vardagliga göromål också finns idéer, normer och värderingar som kan berätta något om vad vi i vår tid anser vara viktigt. Formen eller ordningen är människans kultur. Det vi gör och de spår vi lämnar efter oss, är vårt gemensamma kulturarv.

Fortsätt betrakta din omgivning, även människorna. Du noterar en kostymklädd person som ser ut att ha trist och innehållslöst liv, där går en pappa med sina två barn, på en bänk sitter en äldre pensionerad dam och där virvlar några högljudda och stökiga ungdomar fram. Men vänta. Den kostymklädda kanske arbetar sin allra första dag på kontor men har jobbat hela livet fram till nu som fotograf långt bort i Amazonas regnskogar, pappan med barnen är inte alls är en pappa utan en kille som för dagen tar hand om ett barn och barnets bästa kompis. Den pensionerade kvinnan är inte alls pensionär utan mycket yngre än vad hon ser ut att vara, och har tagit en lunchpaus från jobbet. Ungdomarna är världens raraste om du börjar prata med dem. De låter högt och verkar stökiga men kan det vara för att de skrattar åt något väldigt roligt? Något som du också kanske skulle skratta åt? Någon av alla du möter på gatan kanske bär på en sorg som inte syns, en annan på en bubblande spännande hemlighet.

Men detta kommer du aldrig att få veta om du inte frågar. Kanske har just du en granne som målar huset i fel färg. Fråga. Och lyssna. Du kommer antagligen fortfarande tycka att färgen på huset är den fulaste tänkbara, men människan kommer att träda fram. Du märker att inget är lämnat åt slumpen. Inte heller hos den som målar sitt hus i helt fel färg.

Prova att betrakta världen med den etnologiska blicken. Du kommer att förundras.

Fler bilder från Haninge eller andra hembygdsföreningar i länet hittar du på Kollektivt kulturarv. www.kulturarvstockholm.se

Fake News del 2

Idag kan du inte öppna en nyhetstidning, kolla Facebook eller ens slölyssna på en museipodd utan att mötas av ord som alternativa fakta, filterbubblor, algoritm, nättroll, faktaresistens eller faktoid. Men orden beskriver inte något radikalt nytt för vår tid.

Långt innan Donald Trump blev presidentkandidat har olika inställning till fakta, information och kunskap påverkat oss och färgat vår vardag och världsuppfattning. Till och med innan sladden till internet pluggades in. Utställningen FAKE NEWS handlade om just det. Om ett ord som vi inte borde använda och om vårt komplicerade förhållande till fakta, kunskap och misstro – igår, idag och imorgon.

I det andra poddavsnittet baserat på utställningen och de intervjuer som producerades för den hör ni Lars Fridén, museets producent, tillsammans med Karin von Sydow och Karin Willis, Pär Holmgren, Maria Wetterstrand, Tor Lindstrand och Irene Molina.

Lyssna på poddavsnittet: Fake News del II (soundcloud.com)

Fake News del 1

Fake News, del 1

Idag kan du inte öppna en nyhetstidning, kolla Facebook eller ens slölyssna på en museipodd utan att mötas av ord som alternativa fakta, filterbubblor, algoritm, nättroll, faktaresistens eller faktoid. Men orden beskriver inte något radikalt nytt för vår tid.

Långt innan Donald Trump blev presidentkandidat har olika inställning till fakta, information och kunskap påverkat oss och färgat vår vardag och världsuppfattning. Till och med innan sladden till internet pluggades in. Utställningen FAKE NEWS handlade om just det. Om ett ord som vi inte borde använda och om vårt komplicerade förhållande till fakta, kunskap och misstro – igår, idag och imorgon.

I det första av två vindlande poddavsnitt baserade på utställningen hör ni Lars Fridén, museets producent, tillsammans med Jack Werner, Pär Holmgren och Joanna Rubin Dranger (tre av de experter som intervjuades i utställningen).

Lyssna på poddavsnittet: Fake news del I (soundcloud.com)

Fake News, del 2

Kulturspåret – Stockholms läns museums egen frågesport

Se filmen om Kulturspåret.

Hur mycket vet du om Stockholms län?

Följ oss på facebook så kan du testa dina kunskaper om Stockholms läns kulturarv och kulturmiljö. Vi kommer också ställa slöjdfrågor. Den som svarar först och rätt blir dagens vinnare.

facebook.com/stockholmslansmuseum/

Family living the true story

Sociala medier har sedan tidigt 2000-tal revolutionerat den dokumenterande bilden av våra liv. Digitalkameror och mobiltelefoner har gjort det möjligt att med ett oändligt antal fotografier fånga vår vardag och efterlämna ett närmast heltäckande digitalt bildarkiv över vår samtid till eftervärlden. Sociala delningsplattformar som Facebook och Instagram har tagit en naturlig plats i vår vardag och också gett oss redskap att redigera och regissera den berättelse vi vill lämna ut om oss själva.

En diskbänk full med smutsiga tallrikar, glas, bestick.
Fotograf: Lotta Sjöberg.

Om stökiga hem som motståndsinspiration

Så vilken berättelse om våra hem väljer vi att visa upp för varandra? Vågar vi utmana bilden av det perfekta hemmet:  lyckade middagar, vita fräscha soffor, smart förvaring och välstädade barnrum, det vill säga hem inspirerade av de kommersiella medieförebilder som vi vant oss vid att se i livsstilsmagasin, reklam, bostadsannonser och renoveringsprogram? Vågar vi blotta våra stökiga och dammiga bostäder bakom fasaderna? Den frågan ställde jag mig 2009 då jag startade facebookgruppen Family living the true story, en fotogrupp om stökiga hem, där jag bad medlemmar att ladda upp bilder av sitt vardagskaos till ett slags gemensamt antiheminredningsreportage, för att tillsammans utmana normen om det perfekta livet.

Gruppen växte snabbt och målade upp en helt ny bild av det svenska hemmet. Medlemmar delade generöst med sig av disk- och leksaksberg, dammråttor, trasiga möbler, avstannade renoveringar, överfyllda garderober, silvertejpslagningar och havererade matlagningsprojekt, ofta kompletterade med fyndiga bildtexter som parodierade det typiska språket i vanliga inredningsreportage och mäklarannonser. Medlemmar i alla åldrar, från både stad och landsbygd, förenades med stor humor och kärlek kring misslyckanden, tidsbrist, nödlösningar och kaos, men i undertexterna också kring teman som utbrändhet, stress och känslan av att inte klara att leva upp till de krav som vår samtid ställer på oss. För somliga blev gruppen snabbt en enkel form av KBT där många fann tröst i att se att de inte var ensamma om sitt stök och gav uttryck för att de kände mindre skam genom att tillsammans med andra öva sig på att se sitt kaos med en ny blick – med humor och självdistans.

I en tid då näthat vuxit som fenomen på sociala medier, blev Family living the true story snabbt ett rum för det motsatta: nätkärlek. Med en aktiv moderering av inläggen, där vi administratörer varit snabba med att plocka bort fördömanden och pekpinnar, och om och om igen påmint om att kärlek och humor är viktiga verktyg på nätet, är gruppen än i dag med sina 80 000 medlemmar ett ovanligt tryggt offentligt nätrum, vilket är själva förutsättningen för att få människor att våga blotta sig.

Vid sidan om humorn och de terapeutiska inslagen utgör gruppen också ett underlag för diskussioner om psykisk ohälsa, om överkonsumtion och om bostadens roll som en ekonomisk investering i en tid av en skenande marknad, lånekaruseller och bostadsbrist. Den kan också i jämställdhetsdebatten på ett konkret vis avslöja vad det osynliga hushållsarbetet, som så länge varit kvinnan lott, består av – genom att visa vad som händer när det inte blir utfört.

Family living the true story dokumenterar en tid i mänsklighetens historia då vi fyllt våra liv med så mycket prylar att vi tappat kontrollen, en tid där vi med slit och släng överutnyttjat jordens resurser på grund av att vi till fullo lydigt uppfyllt vår kanske viktigaste medborgerliga uppgift: att konsumera för att hålla igång högkonjunkturer,  industrier och arbetstillfällen. Gruppen har presenterat en olydig, okontrollerad och osäljbar bild av våra hem och liv.  Den har upprört, berört och rubbat normen för vilka hem som är värda att visa upp. Den har fått människor att närma sig varandra bakom fasaderna, i orkeslöshet och kapitulation inför ett kravfyllt samhälle. Inför detta är jag rörd.

Om skribenten

Lotta Sjöberg är vår första gästbloggare. Hon är född 1974 och bor i Hägersten i en egnahemsvilla från 1943. Gift, tre barn och hund. Hon är serietecknare och illustratör. 2014 var hon redaktör för boken fotoboken Orka torka, motståndsinspiration från facebookgruppen Family living the true story som gavs ut av Galago (Ordfront).

Ett konditori för möss och människor

Ett konditori har slagit upp sina portar i Gustavsberg. Men du måste vara under fem centimeter för att kunna handla något av de alla de läckra bakverk i miniformat som syns genom skyltfönstret. Med andra ord behöver du också ha ögonen öppna för oväntat små konstverk under söndagspromenaden.

Inte långt från det lilla konditoriet ligger Hotel Stilton. Ett minihotell i en liten plåtbyggnad med rum tapetserade i olika mönster. Här sover gästerna i gamla makrillburkar.

Ett fönster på en vägg.
Ett konditori för möss och människor. ©Anonymouse/ Bildupphovsrätt i Sverige. Fotograf: Rebecka Walan.

De som ligger bakom konstverken heter Anonymouse och kallar sig själva för ”ett löst sammansatt nätverk av möss och människor”. De har varit verksamma sedan mars 2016. I sina installationer leker de med tanken på att det finns en parallell värld, precis utanför vårt synfält. En värld där möss och andra smådjur lever lite som vi människor och tar vara på saker som vi tappar eller slänger. Gruppen utgår ofta från platsens historia.

Så här säger de om de verken i Gustavsberg som invigdes i juni i somras. ”Vackra gamla industrilokaler står kvar, men samsas nu med nybyggda lägenhetshus, och människor flyttar hit av andra anledningar än att jobba på fabriken. Om Gustavsberg helt har hittat sin nya identitet bland turism, båtar, ateljéverksamhet, nybyggen och brukshistoria, återstår att se. Och mitt i alltihop pågår livet. Det har vi försökt att skildra”, förklarar gruppen. 

Det är Värmdö kommun som bjudit in dem att utföra de båda anläggningarna. Att det är Anynomouse som ligger bakom ser du på loggan: En skrattande mus med Musse Pigg öron.  

Konstverken ligger på Chamottevägen i porslinskvarteren. Det är lätt att gå förbi eftersom de är belägna bara några decimeter över trottoaren och långt under ögonhöjd, det vill säga om du är en vuxen person. För barn är de nog mycket lättare att upptäcka.

Närbild på ett elskåp som det sitter ett skylt på. På skylten står det Hotel Stilton.
Hotel Stilton. Fotograf: Rebecka Walan, Stockholms läns museum.

Att göra stora skulpturer i det offentliga rummet har länge varit förenat med status. Stora bronser som avtäckts med pompa och ståt. Orkestrar har spelat och tals hållits. Men det monumentala behöver inte vara stort. Det monumentala kan mycket väl finnas i det lilla konstverket. Det handlar om att spränga gränser. Inte sällan sker det genom att vi varseblir detaljer som får formatet att bli underordnat upplevelsen.  

Om konst i det offentliga rummet krymper och blir så liten att den är svår att få syn på, blir lyckan istället desto större när du väl gjort upptäckten. Länge och väl står jag på knäna och tittar in i caféet och upptäcker att stolsdynorna är gjorda av gamla kapsyler, att ett anslag på dörren säger att man kan betala med “Chisakort”, men menyn med sina pyttesmå bokstäver är helt omöjlig att läsa.  

Jag tänker att det lilla formatet även i sagans värld länge har fascinerat människan. Tummelisa var så liten att hon föddes i en blomma och liftade till varmare breddgrader genom att rida på en svala. Det är inte utan att jag gärna skulle vilja bli lika liten som en tumme för att kunna gå in och slå mig ner på Konditori Vera Pistacia och göra en beställning. Någon som vill följa med?

Om skribenten

Rebecka Walan har en fil kand i konstvetenskap och arbetar på Stockholms läns museum som konstintendent med särskilt ansvar för förmedling av offentlig konst.

Arkeologiska frågor och ny kunskap om stenåldern

Som arkeolog får jag då och då frågor som: Finns det mer saker att hitta? Har man inte redan grävt upp allt? Frågorna grundar sig förmodligen i synen på arkeologi som en skattjakt, att hitta saker att ställa ut på museer. Under 1700- och 1800-talet när arkeologin som disciplin föddes, handlade det om att hitta föremål som kunde doneras till museer eller behållas i privat ägo. Hjalmar Stolpes utgrävningar på Björkö och Birka är ett exempel på detta, men i denna jakt på forntida skatter utvecklades en arkeologisk metod om hur vi på bästa sätt kan lära oss mer om mänskligt liv och forntida samhällen.

Det är där arkeologin är idag. Det är en metod för undersökning av fornlämningar och föremål som människor lämnat efter sig. Men de inledande frågorna bottnar också i ett starkt intresse för arkeologi och arkeologiska upptäckter. Vilket vi som arbetar med arkeologi bör värdesätta, för detta skapar en förutsättning för vår profession.

Handskriven text i en gammal bok.
Sida ur Hjalmar Stoples dagboksanteckningar, Gravundersökningar 1875. Källa: Birkaportalen.

Uppdragsarkeologin, den arkeologi som utförs i samband med att våra vägar och samhällen växer, är idag en naturlig del av exploateringsprocessen och kulturmiljölagen, vilka skyddar kända och okända fornlämningar på ett sätt som Sverige varit vägledande inom. Exploateringstrycket i Stockholms län är ju som bekant omfattande, och det är naturligt att antalet undersökningar som utförs är som störst här. I vissa fall, som jag också skrev i min tidigare blogg, kan dessa undersökningar belysa eller förändra vår förståelse av historiska sammanhang, medan det i andra fall bara utgör små bitar av ett större pussel.

Läs inlägget: Ny samverkande roll för arkeologin hos oss

Två undersökningar av stenåldersboplatser som jag besökte i somras, SAU:s slutundersökning vid Riksten och KMMD:s slutundersökning vid Norvik, har båda möjlighet att förändra vår kunskap av stenåldern i Stockholms län. Båda platserna ligger i Södertörn som är ett av de tidigaste befolkade områdena i Stockholmsregionen. Vid Riksten i Botkyrka kommun undersökte SAU under sommaren ett område med ett antal platser med lämningar från stenåldern, både från äldre stenåldern (8000–4000 före Kristus) och yngre (4000–1800 före Kristus). Fynden från den äldre perioden omfattade bland annat rester från tillverkning av grönstensyxor, medan fynden från den yngre bestod av en stor mängd keramik. Vid Riksten ser vi alltså en plats som användes sporadiskt under en väldigt lång tid.

Vy över ett landskap som är jordigt, långt bort ser man några hus.
Undersökningar i Riksten. Fotograf: Daniel Sahlén.

I Norvik utanför Nynäshamn, undersökte KMMD under sommaren och hösten omfattande lämningar från yngre stenåldern och främst från den gropkeramiska perioden (cirka 3300–2500 före Kristus). Även vid Norvik hittades lämningar från tillverkning av grönstenyxor och flera hundra kilo lokalt tillverkad keramik, men även material som förts till platsen från andra delar av Skandinavien. Fynden från Riksten och Norvik är viktiga för vår förståelse av yngre stenåldern i Stockholms län och båda platserna fick stort lokalt intresse.

Vy över ett landskap som är jordigt. Några personer sitter på jorden och gräver.
Undersökningar i Norvik. Fotograf: Daniel Sahlén.

Upptäckter från stenåldern väcker ofta en stor nyfikenhet och frågor om vårt ursprung. Men att tala om stenålderns människor som de första svenskarna saknar helt grund. Forskningen har visat att landskapet under stenåldern såg helt annorlunda ut eftersom det pressats ner av inlandsisen. Vid tiden för äldre stenåldern var större delen av Stockholmsregionen under vatten och endast ett fåtal högre områden stack upp som klippor och skär, som ett ytterskärgårdslandskap. Under yngre stenåldern hade större delar rest sig ur havet på grund av landhöjningen, men mycket av det som idag är åkermark låg fortfarande under vatten. Även klimatet skilde sig. Enligt de senaste klimatmodellerna hade södra Sverige ett mer kontinentalt klimat med en medeltemperatur på ett par grader högre än idag. Detta innebar en annan flora och fauna samt att tät lövskog dominerade i södra halvan av Skandinavien. När vi talar om stenåldern är det alltså ett helt annat landskap som vi måste föreställa oss än det vi ser idag.

Under de senaste åren har studiet av människors ursprung och härkomst revolutionerats genom användandet av naturvetenskapliga analysmetoder. Genom att analysera tänder kan forskare idag studera förhistorisk mänsklig diet, vilket kan visa hur människor rört sig under sin levnad, och genom analyser av mänskligt DNA kan släktskap studeras med en helt annan precision. Forskare vid Stockholms och Uppsala universitet har under 2010-talet arbetat med dessa metoder och nu börjar de se tydliga mönster på hur människor från flera olika arkeologiska tidsperioder har förflyttat sig och deras genetiska relation. Vad som är tydligt är att befolkningen i Stockholmsregionen har varit långt mer mobil och haft ett spritt ursprung. Vi kan se hur olika grupper från Europa kommit in och blandats upp med tidigare befolkningsgrupper. De människor som befolkade Riksten och Norvik kom från östra och centrala Europa och nya grupper skulle flytta in i regionen och förändra samhället många gånger innan det moderna Sverige grundades.

Om skribenten

Daniel Sahlén är fil doktor i arkeologi och anställd på Stockholms läns museum.

Ågesta–kulturarv som skaver

Platverkstan live om Ågestaverken i Huddinge, Sveriges första kommersiella kärnkraftverk och tillsammans med experimentreaktorn R1 det enda kärnkraftverket i Stockholms län. Tungvattenreaktorn i Ågestaverken var i drift under en kort period för att ge fjärrvärme och el till förorten Farsta. Men redan 1973, efter 10 år stängdes anläggningen av säkerhetsskäl och lämnades då i princip intakt utan nya användningsområden.

Intresset för anläggningen bland allmänheten har därefter varit stort, det har hållits fullsatta visningar och det har framförts önskningar om att omvandla byggnaden till ett museum. Länsstyrelsen, Stockholms läns museum och Tekniska museet genomförde tillsammans en större dokumentation av anläggningen som presenterades i boken Ågesta: kärnkraft som kulturarv år 2008.

Nu planerar ägaren Vattenfall att riva anläggningen, vilket har väckt starka känslor både hos grannar som är rädda för att strålning ska spridas vid en rivning och hos människor som vill bevara byggnaden som ett kulturhistoriskt monument över modernismen och kalla kriget. Länsstyrelsen i Stockholms län har föreslagit Kulturdepartementet att anläggningen förvärvas av staten och förklaras som statligt byggnadsminne.

I seminariet bidrar ett antal inbjudna experter med sina perspektiv på en unik, mytomspunnen men omdebatterad och komplicerad byggnad. Ska den räknas som kulturarv? Går den i så fall att bevara? Vad får egentligen kallas kulturarv? Finns det någon gräns? Vari består lockelsen i det postindustriella lämningarna?

Medverkar i avsnittet gör:
Magdalena Tafvelin Heldner, Intendent Kunskap & Samlingar/Tekniska museet
Eva Dahlström Rittsél, Antikvarie, Enheten för kulturmiljö/Länsstyrelsen i Stockholms län
Marie-Louise Olvstam, jurist, Vattenfall
Bo Wirendal, tekniskt sakkunnig, Vattenfall

Samtalsledare:
Anna Storm, docent i Kulturgeografi vid Stockholms universitet.