Som en blå blixt över en mörk himmel. Eller som att stiga in i en lysande grotta. Eller att få följa en vindlande kustlinje som löper över grå betong.

Konstnären David Svensson, född 1973, är bosatt i Malmö. Han har gett vårt offentliga rum flera lysande konstobjekt. Han är utbildad vid Konsthögskolan i Malmö, Kungliga Konsthögskolan i Stockholm och Statens Kunstakademi i Oslo. Hans skulpturala objekt finns både inomhus och utomhus. Men de är inte bara vad de syns vara. Här finns inte sällan ett komplext sammanhang som kan vara både skört och utforskande.

I det lysande verket ovanför rulltrapporna i Citybanan vid Odenplan finns hans då ofödda barns puls. Samtidigt är verket en metafor för livet som ständigt pågår där i kollektivtrafiken under jord. Som pulserar och aldrig tycks stanna upp. Jag hör pulsslagen. Starka och upprepande. Ddunk, ddunk. Vi ser och upptäcker medan rulltrappan tar oss uppåt.

En lysande sicksacklinje i olika färger; grönt, rött och blått, möter besökaren i entrén på Nya Karolinska Solna. Likt en blixt som lyser på himlen. Linjen bygger på det ofödda barnets hjärtslag. Det sköra livet som med styrka tar plats i det offentliga rummet. Och som med hoppfullhet hälsar oss välkomna in.

I år invigdes ett nytt ljusverk av David Svensson i Åkersberga, i Österåker Lightscape. En linje som mäter hela 530 meter. Dagtid skimrar den i guldgula, gröna och silvergrå nyanser. På kvällen förvandlas den till ett ljuskonstverk som lyser upp i mörkret. För så är det ju, att den konst som lyser också måste kunna fungera även när det är ljust ute. Bakgrunden är av grå räfflad betong. En sober inramning. Platsen är järnvägsvallen. Bakgrunden till verket var ombyggnationen av Roslagsbanan och i samband med den utlystes 2018 en tävling om utformningen av platsen för professionella konstnärer. Önskemål fanns om att lysa upp området för att skapa trygghet.

Jag funderar över det där med ljus som trygghet. Stämmer det? Jo, nog är det på det sättet. Om en gatlykta inte lyser känns direkt att något är fel. Jag vill skynda vidare till ljuset. Liksom jag heller inte vill vara i en mörk tunnel om kvällen. Små barn vet. Att i mörkret och det dunkla vet ingen vad som gömmer sig. Forskning om trygghet och brott understryker detta. På väl upplysta platser begås färre brott. Mörker, och den känsla av otrygghet som det för med sig, är helt klart en bakgrund till att vi har så mycket konst som lyser.

Efter att ha löpt längs med trottoaren vid tågspåret far Lightscape in i tunneln, upp över dess väggar och vidare upp i taket. Det är både mäktigt och lekfullt att utforska den långa linjen som kröker och böjer sig hit och dit. Men vad är det för slags linje egentligen?

David Svensson har utgått från historiskt måleri med skildringar av kust och hav. Så här berättar han:

”Konstverket är ett kollage av avbildade kustlinjer från målningar med olika konstnärliga visioner och ideal. Här möts nationalromantikens syn på naturen med symbolismen, naturalismen, realismen, impressionismen och modernismen.”

Med den långa kustlinjen knyter konstnären an till Österåker som en skärgårdskommun. Samtidigt rymmer Lightscape en större mängd konstverk med kustlinjer av olika konstnärer som till exempel Cezanne, Gaugain, Sigrid Hjertén, Prins Eugen, Anna Boberg, Carl Fredrik Hill och Ellen Trotzig.

Konsten och ljuset får oss att se och utforska. Att blicka upp. Att titta ner. Följa linjerna av ljus och färg med blicken. Och förundras. Över livet som pulserar. Över den natur som trots allt fortfarande finns där.

Ett konditori har slagit upp sina portar i Gustavsberg. Men du måste vara under fem centimeter för att kunna handla något av de alla de läckra bakverk i miniformat som syns genom skyltfönstret. Med andra ord behöver du också ha ögonen öppna för oväntat små konstverk under söndagspromenaden.

Inte långt från det lilla konditoriet ligger Hotel Stilton. Ett minihotell i en liten plåtbyggnad med rum tapetserade i olika mönster. Här sover gästerna i gamla makrillburkar.

De som ligger bakom konstverken heter Anonymouse och kallar sig själva för ”ett löst sammansatt nätverk av möss och människor”. De har varit verksamma sedan mars 2016. I sina installationer leker de med tanken på att det finns en parallell värld, precis utanför vårt synfält. En värld där möss och andra smådjur lever lite som vi människor och tar vara på saker som vi tappar eller slänger. Gruppen utgår ofta från platsens historia.

Så här säger de om de verken i Gustavsberg som invigdes i juni i somras. ”Vackra gamla industrilokaler står kvar, men samsas nu med nybyggda lägenhetshus, och människor flyttar hit av andra anledningar än att jobba på fabriken. Om Gustavsberg helt har hittat sin nya identitet bland turism, båtar, ateljéverksamhet, nybyggen och brukshistoria, återstår att se. Och mitt i alltihop pågår livet. Det har vi försökt att skildra”, förklarar gruppen. 

Det är Värmdö kommun som bjudit in dem att utföra de båda anläggningarna. Att det är Anynomouse som ligger bakom ser du på loggan: En skrattande mus med Musse Pigg öron.  

Konstverken ligger på Chamottevägen i porslinskvarteren. Det är lätt att gå förbi eftersom de är belägna bara några decimeter över trottoaren och långt under ögonhöjd, det vill säga om du är en vuxen person. För barn är de nog mycket lättare att upptäcka.

Att göra stora skulpturer i det offentliga rummet har länge varit förenat med status. Stora bronser som avtäckts med pompa och ståt. Orkestrar har spelat och tals hållits. Men det monumentala behöver inte vara stort. Det monumentala kan mycket väl finnas i det lilla konstverket. Det handlar om att spränga gränser. Inte sällan sker det genom att vi varseblir detaljer som får formatet att bli underordnat upplevelsen.  

Om konst i det offentliga rummet krymper och blir så liten att den är svår att få syn på, blir lyckan istället desto större när du väl gjort upptäckten. Länge och väl står jag på knäna och tittar in i caféet och upptäcker att stolsdynorna är gjorda av gamla kapsyler, att ett anslag på dörren säger att man kan betala med “Chisakort”, men menyn med sina pyttesmå bokstäver är helt omöjlig att läsa.  

Jag tänker att det lilla formatet även i sagans värld länge har fascinerat människan. Tummelisa var så liten att hon föddes i en blomma och liftade till varmare breddgrader genom att rida på en svala. Det är inte utan att jag gärna skulle vilja bli lika liten som en tumme för att kunna gå in och slå mig ner på Konditori Vera Pistacia och göra en beställning. Någon som vill följa med?

Om skribenten

Rebecka Walan har en fil kand i konstvetenskap och arbetar på Stockholms läns museum som konstintendent med särskilt ansvar för förmedling av offentlig konst.