Under många år har jag rest runt till skolor, haft konstdagar där eleverna målat sina viktiga platser på temat Platsen i mitt hjärta. Under årens lopp har jag sett skogsdungar, fotbollsplaner, lekplatser, lantställen växa fram på papperet. Ofta blir jag både tagen och drabbad av deras platser och hur eleverna går in för att måla dem. Barn målar med olika stilar och tekniker. En del gillar att måla& brett och låta färgen rinna, en del vill vara mer noggranna.

En dag hände något särskilt. Jag besökte jag en skola och fick möta en pojke som gick i årskurs 6. Platsen han målade var en by i Afghanistan. Han hade inte varit mer än två år i Sverige och skrivit ner sin berättelse på klar svenska. Både bilden och pojkens berättelse gick rakt in i hjärtat.

Efter att han visat sin bild för mig bild för mig bad jag honom visa den för sina föräldrar när han kom hem. Då blev han tyst och tittade ner i bänken. En annan pojke förklarade att klasskamraten inte bodde med sina föräldrar. “Kanske du kan ta en bild av målningen och skicka den till dina föräldrar”, föreslog jag. Bänkkamraten tog mig nu lite avsides och förklarade att hans kompis inte hade någon kontakt med sina föräldrar. Jag blev mållös. Till slut fick jag fram: “Du ska vara stolt över det du har gjort”, sa jag. Han nickade.;

Jag vill dela hans bild och berättelse med er här:

Min by i Afghanistan 

Det som jag har målat föreställer min by där jag bodde. Allt som jag har målat; berg träd, gräs fanns förutom fotbollsplanen. Jag önskade att vi hade en fotbollsplan. Jag brukade gå uppför bergen och titta ner mot husen och floden som var lite längre ner som jag inte fick med på målningen. Det kändes jättebra när jag bodde i min by.

Jag brukade inte göra så mycket grejor för att jag gick mest i moskén. När jag kunde göra något så gick jag mest hem för att vara med min familj. Det var bara ibland jag gick upp för bergen. Jag skulle vilja åka dit och gå uppför de bergen och om vi skulle kunna fixa en fotbollsplan så skulle jag vilja spela där. När jag målade den här målningen kändes det lite sorgligt och ändå bra.

“Ska vi sätta på musik medan barnen målar?” frågar läraren. “Det brukar bli så lugnt då.” När jag för första gången fick förslaget, sa jag att ja det kan vi väl göra. Men sedan upplevde jag att det blev jobbigt. Klassisk musik strömmade ut i rummet. Rätt vad det var ville någon ha hjälp, men jag hörde knappt vad barnet sa på grund av musiken.

Som uppsökande konstpedagog är jag van att anpassa mig till olika förhållanden, men jag är också tydlig med målet. Som är att är att hjälpa barnen att hitta sitt eget uttryck i bild. Uppgifterna varierar. Ofta får barnen måla en viktig plats, platsen i sitt hjärta. De arbetar med grundfärgerna och blandar fram sina egna färger. Olika platser växer fram. Det är fascinerande att 25 barn som sitter i samma klassrum mentalt kan befinna sig i helt olika världar. Sommarstället på landet, parken som någon brukar leka i, fotbollsplanen intill, eller platser som är långt, långt, bort. Afghanistan, Syrien, Kurdistan. Länder och platser som barnet har i sig men kanske inte besökt på länge. Stilarna varierar. Allt från rena kolorister till de som älskar linjer brukar rymmas i en skolklass. 

“Vem målar finast?” undrar någon. Jag säger som det är, att jag tycker om att de målar olika. Och att fint och fult inte är viktigt. För det som fint för någon kan var fult för en annan. “Det viktiga är att du målar så att det känns bra för dig”, säger jag. Barnen brukar nöja sig med det svaret.

Ibland jobbar vi med projekt där barnen får ta fram förslag på offentlig konst, till exempel med lera. Vilket konstverk skulle barnen vilja ha på skolgården om de fick bestämma? Jag lovar att svaren på den frågan växlar. Det knådas och kläms. Olika djur, fotbollsspelare och fontäner tar form. Inte sällan tänker barnen in lek i sina förslag. På barnens skulpturer ska man kunna klättra, leka och vara på. Men det finns också allvar. En val som svalt för mycket plast påminner oss om den pågående miljöförstöringen och får oss att förstå att det också upptar barnens tankar.

Tillbaka till frågan: Varför ska barnen ha musik på just när de målar? Och en följdfråga: Under vilka andra lektioner brukar de ha musik på i skolan? Frågan är såklart retorisk. Handlar det om att bild ses som ett lättsamt ämne där det kan vara skönt med musik i bakgrunden?

Mitt huvudargument för att inte ha på musik är att den stämning den generar kan färga av sig på det som barnet målar. Kanske barnet målar en mörk skog där det finns mycket rädsla som barnet vill få fram, ja då kan det bli konstigt att lyssna på ett lättsamt musikstycke. Att däremot måla till musik och försöka fånga musiken i bild är förstås något annat.

Ett annat argument är att det är krångligt om jag vill tipsa eller förtydliga något när musiken är igång. Ljudet ska stängas av, för att sedan sättas på igen. Att gå in i en skapande process kräver koncentration. Det är inte något lättsamt. Efter en hel dag med skapande är barnen, med rätta, ganska trötta.

Kan detta med musik under lektionstid ha att göra med att synen på pyssel och skapande går ihop? Det finns undersökningar där det visar sig att termerna blandas samman. Men för mig finns det här en klar skiljelinje. Om du vet hur resultatet kommer ska se ut, då är det frågan om pyssel och inte skapande. Om alla barn ska göra en påskkyckling av exakt samma material så är utgången given. Det kommer att bli 25 kycklingar. Men kanske någon invänder; kycklingarna är ju inte exakt likadana. Det stämmer, för barnen kan ha målat ögonen på olika sätt. Eller placerat fötterna på olika ställen. Men det svarar ändå på frågan vad detta kommer att bli. Och de är gjorda efter en given mall. Vilket också betyder att utrymmet för den egna kreativiteten minskar. Under pysslandet kan det kanske vara skönt att ha musik på. Ungefär som man har julmusik på när det är dags att göra smällkarameller (om nu någon fortfarande gör sådana, vilket jag hoppas).

Pyssel är bra, det bästa är ju att barnen får göra både och. Både skapande och pyssel. Det fyller olika funktioner. Pyssel passar också bra att göra tillsammans. Man kan visa varandra och få tips. Som liten gillade jag att pyssla och gör det även gärna som vuxen. Fortfarande hänger min mamma upp den mobila ängla-dekorationen som jag gjorde som barn. Och jag kan fortfarande känna stolthet och glädje över den. Men jag skulle inte drömma om att kalla den för skapande.

Bildbeskrivning (teckning högst upp)

Norge/ Narvik

Jag har valt Norge som min plats. I Norge finns det en plats som heter Narvik. I Narvik växte min morfar upp till same. Så jag är same. Norge åker jag till varje år. Jag valde den platsen för jag älskar Norge och halva min släkt bor där. Jag älskar att vandra och vara med renarna.  Jag brukar vandra, åka snöskoter i fjällen och bada i forsar. Mina minnen är fjället och forsarna. På den här platsen känner jag mig lugn och glad. Min norska släkt träffar jag varje dag när jag är där. Uppe i Nordnorge finns det mycket renar och får.

/Flicka i Salem åk 6