Broar har under en lång tid fascinerat människan. Bron är en länk mellan två sidor. En förbindelse som gör det möjligt att ta sig över ett hinder. Det kan handla om ett hinder i form av vatten, eller framrusande bilar. Men bron har också en symbolisk laddning.

I en av världens mest kända målningar befinner sig huvudpersonen på en bro. I Edvard Munchs Skriet dansar färgen i galna virvlar runt den ångestdrivna människan på bron. Munch hade själv upplevt ångest då han gick över en bro i Oslo (dåvarande Kristiania) tillsammans med två vänner i solnedgången. Han gjorde sin första version 1891. För Munch blev bron ett tema som han gärna uppehöll sig vid. Tio år senare, 1901, målade han Flickorna på bron.

Att stå på en bro ger en särskild känsla. Du befinner dig både ovanför och mittemellan. Sikten är lång och du kan fortfarande välja sida. Gå över. Eller gå tillbaka.

Om vi tittar på verklighetens broar inser vi att de har fått en betydelse som gränsar till rena statusobjekt. Både då och nu.

I Täby hittar vi Jarlabankes bro. Den byggdes, eller lät byggas, av Jarlabanke år 1050 efter Kristus. Att vi kan veta att det är Jarlabanke som ligger bakom den, beror på de stenar han lät resa. Två av stenarna finns kvar och på en av dem kan du läsa:

Jarlabanke lät resa dessa stenar efter sig, medan han levde, och han gjorde denna bro för sin själ och ensam ägde han hela Täby. Gud hjälpe hans själ.

Om någon åtog sig att bygga en bro var det viktigt att tala om vem. Bron som var 150 meter lång gick över en våtmark. Den som vandrade över bron kunde sända en tacksamhetens tanke till Jarlabanke (lite konstigt att det rimmar). I dag är det lite förvirrande med beteckningen bro – av våtmarken från 1000-talet finns inget kvar, den är sedan länge uttorkad.

En bro som verkligen inte ber om ursäkt för sig är Haga Norra gångbro, med sina eleganta bronsskulpturer. Konstnären som skapat skulpturerna, vilka är en del av ett minnesmärke över kända personer från förr; däribland Gustav III och Carl Michael Bellman, heter Sivert Lindblom. När du kommer med bil norr- eller söderifrån syns de gröna bronserna på långt håll. De markerar en gräns.

Ut från, eller in mot Stockholm. Snart framme. Eller, snart på väg.

På håll ser de ut som stora gröna urnor. Om du istället befinner dig på bron ser du att några av de gamla kändisarna finns som porträtt.

Ingen bro är den andra lik. När du kliver av tåget i Fisksätra och ska ta dig över spåret till centrum, får du ta dig över en bro med ett knallrosa spetsmönster. Virkad bro invigdes 2017 och är inspirerad av stickgraffiti. Konstnären heter Tina Frausin. Det är sprött, glatt och välkomnande. Hade jag haft förmågan att vissla skulle melodin ha varit självklart: Bron över Floden Qwai. Men jag är inget vidare på att vissla så istället ljuder melodin i huvudet.

När jag kliver av Saltsjöbanan i Fisksätra händer något. Det är inte helt tydligt vad det är som sker. Inte förrän jag promenerat längre in i området och får syn på en familj – en pappa, en mamma och en mörkhårig liten flicka – går det upp för mig vad det handlar om.

Det är något med hur de rör sig. Hur föräldrarna är vända emot varandra, hur de samspråkar om något till synes helt vardagligt medan flickan hoppandes springer i förväg för att undersöka något hon fått syn på i gräset. Det är inte bara det att hon glömmer bort föräldrarna. Rätt vad det är har flickan hamnat på efterkälken. Jag noterar också att föräldrarna inte verkar ha en aning om vad deras barn har för sig. Men, det är något med den observationen som inte stämmer. Föräldrarna ser ut som sådana föräldrar som bryr sig om sitt barn. Plötsligt har avståndet mellan dem ökat till cirka trettio meter.

Eftermiddagen är varm, solljuset milt. Föräldrarna flanerar lugnt vidare. De går på en gångväg mellan böljande gräsmattor. De verkar ha något viktigt att prata om, men deras röster är lugna. Där och då inser jag vad det är. Att mamman och pappan kan vara helt lugna. För vilka faror finns det? Inga bilar, inga cyklar. Det är också tyst. Och det påverkar mig också. Både mina steg och mina andetag har lugnat ner sig.

Egentligen är jag inte alls här för att studera hur människor rör sig, utan för att fotografera konst och även lära mig något om den.

Under en period bodde konstnärsduon wiklundwiklund här. Anledningen var att de ville förstå och känna in platsen. Konstnärerna hade anlitats för att Fisksätra behövde en makeover. Det var också anledningen till att de hyrde en lägenhet på Harrgatan under en period. Bakom gardinen lade de märke till människornas rörelser. Eller snarare människors mönster. Detta blev sedan Fisksätra mönsterarkiv. Jag har till en början svårt att förstå vad mönsterarkivet är för något. För arkivet verkar vara lika mycket en idé som något fysiskt verkligt. Fisksätra mönsterarkiv handlade både om hur människor rör sig i området och att samla in mönster av de som bor på platsen. En del av mönstren har sedan förvandlats till gatuskyltar i området. De är vackra och ovanliga. De lyser mot teglet och ingen skylt är den andra lik.

Jag funderar på detta att konstnärer, när de ska göra något med en plats, känner att de behöver bo på platsen. Att de behöver iaktta människor och förstå platsen. Vad beror det på? Och vilka platser handlar det om? Pye Engström bodde en månad i Flemingsberg för att förstå vad det var för plats. Det ligger något ömsint och respektfullt i denna handling, det finns en vilja att inte bara placera något här, att inte lämna ett avtryck som inte har med platsen att göra. Samtidigt verkar detta ske i högre grad i ytterstadsområden. Det är ännu sällsynt, mig veterligt, att konstnärer som jobbar med offentlig konst i innerstan känner att de måste bo där för att konsten ska förankras på platsen.

Jag noterar att flickan framför mig har hunnit i kapp sina föräldrar. Hon går nu tryggt mellan dem och kämpar för att de ska lyfta upp henne så att hon kan dingla med benen. Till slut pausar de i samtalet och gör henne till viljes.