Har du hört den frågan? Det hela började med att influencern Saskia Cort för cirka ett år sedan började ställa frågan – vad tänker män på? Och fick till svar att de tänkte på det romerska riket, flera gånger i veckan, vilket många tyckte var märkvärdigt. I sociala kanaler har det sedan exploderat att kvinnor frågar män hur ofta de tänker på romarriket. Istället för att fundera över varför det förhåller sig så lyfter vi blicken lite. För visst finns det anledning för oss alla att emellanåt tänka på romarriket.

Många av de uppfinningar och tankesätt som vi har idag lever kvar från romersk tid. Till exempel våra månader, där flera av dem har namn som härrör från tiden. Mars är namnet på krigsguden, juni kommer från den romerska gudinnan Juno, september är enligt romersk räkning den sjunde månaden och betyder också just sju och december betyder tio.

Vi använder också oss av romerska siffror, till exempel när vi benämner ordningen på våra kungligheter, som vår kung Karl XVI Gustav.

Uttryck som “Bröd och skådespel” (Panem et circensis) eller “Fånga dagen” (Carpe diem) lever kvar från romersk tid.

Har du tänkt på alla de valv som finns i många byggnader? Konsten att mura och slå valv kommer från romarriket. Ett exempel i Stockholms län är Täby kyrka. Här finns det många vackra medeltida målningar och dessa kom till just efter att valv slagits i kyrkan. Det var bättre med murade valv än de gamla innertaken av trä som riskerade att antingen ruttna eller brinna upp.

En annan viktig uppfinning som kommer från romartiden är framställningen av betong. Pantheon i Rom är bland annat byggd med hjälp av betong. Hur viktig betongen har varit för framväxten av vårt moderna samhälle kan inte nog överskattas. Broar, akvedukter, kupoler är andra former av ingenjörskonst och finns i olika former och utföranden idag. Så visst finns det anledning att tänka på romarriket. Åtminstone rätt ofta.

Statyer välts. Slängs i vattnet. Går i bitar. Gamla slavägare. Plantageägare. Människor som bidragit till att skapa ett vanvettigt maktövertag över andra människor. Frågan är vilken betydelse det har för historien att dessa statyer försvinner? Det finns ett nutida rättmätigt raseri över slaveri och förtryck. Att då ta bort en staty blir en symbolisk handling. Det är inte bara statyn av människan som slängs utan också vad personen i fråga stod för och dennes värderingar.

I en mening handlar det om minnen. Minnen av människors förtryck. Och även rent personliga minnen av hur det är att vara orättvist och orättfärdigt jagad av polisen på grund av hudfärg och utseende. Som också har lett till mord och dråp. Dessa minnen har berättats och återberättats, vilket lett till sociala minnen som i sin tur delas av en grupp människor. Och till sist det kollektiva minnet. Minnet som är det som många minns som en historia, men som trots allt går att bryta ner beroende på från vilken vinkel man väljer att angripa en händelse. Dessa minnen både krockar och stämmer överens med vad dessa statyer representerar. Men framförallt krockar de med våra värderingar idag. Ska de då få finnas kvar?

En symbolisk handling, sprunget ur ett ursinne

Det som nu händer kommer att stå i historieböckerna. Det kommer också att bli till ett kollektiv minne, precis som inte bara Saddam Husseins terrorstyre är historia, utan även den iscensatta rivningen av statyn av honom i Bagdad 2003. Detta kanske dock är en vilseledande jämförelse. Många människor mindes Saddam Hussein och hade blivit offer för hans diktatur, medan så inte är fallet med de statyer som nu välts omkull. Ingen har ett eget minne av slavhandlaren Edward Colston som slängts i floden i Bristol men som sedan plockats upp igen. Att ta bort en staty är en symbolisk handling, sprungen ur ett ursinne som jäst i hundratals år. För med vilken rätt har dessa slavhandlare kunnat stå och sola sig i våra offentliga utrymmen i hundratals år?

Var ska gränsen dras?

Nu granskas också Carl von Linné och Johan de Geer under lupp. Liksom Gustav III. De två senare var direkt inblandade i slavhandel. Carl von Linné var det inte, men han hade åsikter som med våra mått mätt var fördomsfulla. Alla tre står staty på olika platser runtom i Sverige. Om dessa statyer skulle tas ner blir ett av alla de problem som uppstår var gränsen ska dras. Betänk att pyramiderna byggdes av slavar i de gamla Egypten. Gå en runda på Nationalmuseum och se ordentligt med vår tids ögon. Målningar som Susanna i badet och Backanal på Andros blir då rätt olustiga. För de beskriver en kvinnosyn som absolut ingen konstnär skulle måla på det aningslösa sätt som det gjordes på 1600-talet.

Förutom alla kungar och män som varit ute på strövtåg i Europa, Afrika och Asien och står staty här och var, har vi också alla nakenakter i det offentliga rummet att fundera och reflektera kring. Små kissande pojkar i fontäner, nakna kvinnor i både fontäner och parker.

Bevara för att lära av historien

Många röster höjs för att statyerna som nu rivs med iver ska bevaras. Jag håller med. Vi både bör och måste bevara statyer som avbildar människor som inte delar de värderingar vi har idag, liksom vi förstås också ska bevara målningar som är uppkomna ur en annan social kontext än den vi nu lever i. Statyerna som nu välts beskriver en del av vår historia. De tangerar vid kollektiva, sociala och personliga minnen. Dessa minnen både krockar och skaver med våra värderingar. Det är en kuslig och obehaglig del av historien. Det som gör det begripligt att de nu rivs är att den anda som de speglar fortfarande till viss del lever kvar. Slaveriet är avskaffat men förtryck och diskriminering har vi dessvärre inte blivit av med.

De ska bevaras för att, som det heter, vi ska lära av historien. För att påminna om vad som hänt, för att de mest människo-vidriga beteenden inte ska upprepas. Vi har nu också möjlighet att se dem i ett annat ljus. Att vrida och vända på dem och se ur olika synvinklar.

Det enda sättet, enligt min mening, är att vi ser konsten och kulturarvet som en utgångspunkt för ett samtal. Det samtalet behöver vara ständigt pågående och uppdaterat. De bör både inbegripa historien och samtiden. Vi kan inte visa upp denna del av kulturarvet på ett aningslöst sätt. Vi behöver sätta ett utropstecken efter, ett rödmarkerat sådant likt en varningstriangel. För hur obehagligt det än är så tillhör detta kulturarv vårt kollektiva minne. Vi behöver helt enkelt gå över konsthistorien och kulturarvet med lupp.