En praktikants dagbok

Kära dagbok, 

Just nu praktiserar jag på Stockholms läns museum. Jag ska vara här en hel termin och mer än hälften av tiden har gått. Du kanske undrar vad jag har gjort? Jag ska berätta. 

Till att börja med, varför sökte jag praktik på Stockholms läns museum? Att praktisera är en chans att få använda kunskaper från en utbildning på en arbetsplats, och få en inblick i ett framtida arbetsliv. Jag har studerat etnologi, ett kulturvetenskapligt ämne som undersöker människors vardagsliv och kulturella uttryck, alltså hur människor lever, tänker och förstår sin värld. Jag sökte till Stockholms läns museum för att jag ville arbeta på ett museum och för att länsmuseet jobbar mycket utifrån det etnologiska perspektivet. 

Samtidsinsamling är något länsmuseet arbetar aktivt med och det har även präglat mycket av min tid här. Jag har fått hålla i ett pilotprojekt om dagboksskrivande. Det övergripande syftet med projektet var att undersöka hur museet på ett mer spontant och enkelt sätt skulle kunna samla in berättelser från länsinvånarna. Dagboksskrivande blev därmed en anteckningsform som representerade detta bra. 

När jag blev tilldelad projektet tänkte jag ”kul!”, men även ”hur ska jag undersöka detta?”. Frågor som Hur skriver människor dagbok? Gör de ens det? Använder de anteckningsbok eller mobilen? och Sociala medier kanske kan ses som en typ av dagbok? resulterade i en omvärldsbevakning i länet för att få svar på dessa frågor. Jag utformade en enkät med frågor om dagboksskrivande, som fortfarande går att svara på. Den är länkad nedan och är öppen tills den 21 april. Ska bli jätteroligt att läsa svaren! 

En sida i en dagbok, texten är skriven med snirklig handstil. Dagboken är från 1910.

Projektet avslutas passande nog till dagbokens dag den 12 maj, då ska jag skriva ett blogginlägg utifrån de svar vi fått in och hoppas kunna ge länsmuseet några idéer kring hur insamling av berättelser i dagboksform skulle kunna se ut. 

Men jag har fått göra andra saker också. Till exempel har jag intervjuat två punkare i Täby och skrivit flera inlägg till våra sociala kanaler, speciellt till olika temadagar. Jag har lärt mig om exempelvis alla hjärtansdag, skottdagen och våffeldagen. Jag visste till exempel inte att skottdagen var den dagen kvinnor historisk fick fria på! Lite snålt kan jag tycka, men intressant. 

En annan kul grej är att jag fick vara med på var att sitta i juryn till ”Hyllmeter åt kvinnorna!”. Ett projekt i samarbete mellan Stockholms län museum och Stockholms Kvinnohistoriska som handlar om att få in fler kvinnor i arkiven. Väldigt inspirerande att läsa alla nomineringar om häftiga kvinnor som verkar och har verkat i Stockholms län.  

Vad har jag lärt mig då? Jag kom till länsmuseet med en kandidat i etnologi där jag bland annat fått göra insamlingar och analyser av källmaterial utifrån olika teoretiska utgångspunkter och perspektiv, vilket var till stor hjälp i exempelvis projektet med dagboksskrivande. Under min tid på Stockholms länsmuseum har jag fått ett vidgat perspektiv på samtidsinsamling, alltså bevarandet av vår tid för framtiden. Det är en konst i att ha ett finger i luften om vad som är intressant just nu och som även kommer vara det längre fram i tiden.  

Ett annat perspektiv jag kommer ta med mig från min tid på länsmuseet är arbetet utåt och förmedling av kulturarv till länsinvånarna. Det är spännande i en region som Stockholm, som är så stor och har många olika typer kulturmiljöer, exempelvis både stads- och lantmiljö. Att alltid ha ett länsperspektiv var jag inte van vid innan jag kom hit, men nu känns det självklart. 

Det var lite om vad jag har gjort här på länsmuseet. Min praktikperiod är inte slut än, flera veckor är kvar. Men jag måste sluta skriva nu, finns fika i köket och måste skynda dit innan det tar slut.  

PS. Glöm inte att svara på enkäten om dagboksskrivande, den finns länkad nedan. 

Vi hörs! 

Rebecka Tellgren Mårtensson, praktikant på Stockholms läns museum. 

Till enkäten

Skriver du dagbok? (esmaker.net)

Vi undersöker dagboksskrivande

Under de kommande veckorna undersöker vi dagboksskrivande. Men varför ska vi göra det? Jo, reflektioner och beskrivningar är viktiga för att i framtiden kunna förstå hur livet har varit i olika tider.

Länsmuseet samlar kontinuerligt på människors berättelser, men vill nu hitta nya sätt att bevara länets röster för framtiden. Första steget är att ta reda på hur just du skriver dagbok. Detta gör vi genom en enkät som du hittar nedan. Den går att besvara fram till den 21 april. Undersökningens resultat presenteras på dagbokens dag, den 12 maj.

Svara på enkäten och berätta hur du skriver dagbok! 

Till enkäten

Skriver du dagbok? (esmaker.net)  

Två sätt att föra dagbok på. Du kanske gör på ett helt annat sätt? Berätta i enkäten! Bilden till vänster är uppladdad till Samtidsbild av Pi Ohlsson. Bild till höger, dagboksanteckningar från 1910. Foto: Katarina Schoerner Carr.

Hyllmeter åt kvinnorna: arkiv fylls med nya berättelser

I nästan alla Sveriges arkiv finns det ett stort jämställdhetsglapp. Stockholms läns museum och Stockholms Kvinnohistoriska vill vara med och förändra detta med projektet Hyllmeter åt kvinnorna.

Genom att årligen avsätta plats på hyllorna i länsmuseets arkiv skapas en plattform för att lyfta fram något eller någon som har betydelse för kvinnohistorien som kanske vanligtvis inte hamnar i arkiven. Projektet Hyllmeter åt kvinnorna är ett långsiktigt initiativ för att synliggöra kvinnors historia i Stockholms län och öka representationen i våra arkiv. En viktig del är också att lyfta diskussioner om vems berättelser som sparas för framtiden.

Arkivhyllor fyllda med arkivlådor. På en tom hylla står en skylt med texten "Reserverad plats för kvinnor".
I länsmuseets arkiv avsätter vi hyllmeter för kvinnors historia. Foto: Jenny Bergensten.

Projektgruppen består av representanter från Stockholms läns museum och Stockholms Kvinnohistoriska. Tillsammans har vi utformat projektet och under arbetets gång har det även diskuterats hur vi kan nå ut till allmänheten och kanske det viktigaste av allt, vilka kriterier som ska gälla för nomineringarna. Det vi har tittat på bland nomineringarna är: att de ska ha relevans för Stockholms län, ha betydelse för kvinnohistorien och lyfta diskussionen om vems berättelser som sparas i våra arkiv och varför.

Men vad är egentligen relevant för just Stockholms län? Vad menar vi med kvinnohistoria? Vilken typ av material ska vi arkivera och hur? På dessa frågor finns inga enkla svar och diskussionerna som uppkommer är minst lika viktiga. Genom samarbetet får vi nya kunskaper och insikter.

Först ut att arkiveras

Efter att ha granskat över 200 nomineringar som skickats in av allmänheten har projektets referensgrupp noggrant undersökt och diskuterat dem innan vi landade i ett beslut. I urvalsgruppen ingick förutom delar av projektgruppen representanter från Hembygdsförbundet och Stockholms stadsarkiv. Vi har år 2023 valt att inleda projektet med att arkivera en person och en händelse, för att under det första året visa upp bredden av vad som kan arkiveras.

De två första att arkiveras är:

  • Kristiina Kolehmainen (1956–2012), en finsk-svensk bibliotekarie som grundade Serieteket och skapade plats för fler kvinnor i serievärlden. Motiveringen var bland annat att många inte känner till henne och behöver därför lyftas fram och få en plats i historien.
  • Hammarby Fotbolls damernas guldsäsong 2023 som följdes av en enorm och växande supporterskara med en läktarkultur som uppmärksammades världen över. Det är intressant att se hur en framväxande supporterkultur och damfotbollens ökade status kan arkiveras och få en plats i historien.

Nästa steg i arbetet

Nu börjar arbetet med att samla in material och att sammanställa handlingar, för att i november – på Arkivens dag, lägga materialet på hyllan i länsmuseets arkiv. Du bjuds in att följa processen! Med projektet vill vi att fler ska få en inblick i hur arkivering kan fungera. Därför kommer vi dela med oss av våra tankar och funderingar under hela projektet.

Mer information om projektet och uppdateringar under arbetets gång samlas på Kvinnohistoriskas webbplats. Prenumerera på vårt nyhetsbrev eller följ oss i sociala medier för att få uppdateringar.

Hyllmeter åt kvinnorna — Stockholms Kvinnohistoriska

Anmälan nyhetsbrev Stockholms läns museum – Stockholms läns museum

Facebook Stockholms läns museum

Instagram @stockholmslansmuseum

Projektet Hyllmeter åt kvinnorna är ett samarbete mellan Stockholms läns museum och Stockholms Kvinnohistoriska. Initiativet är också en del av Arkivism – Stockholms Kvinnohistoriskas stora satsning för att hitta, lyfta och bevara kvinnors berättelser.

Konsten i Botkyrka

Bord i form av persiska mattor, en mini-stad av betong, en silverglänsande åtta i rostfritt stål. Konsten i Botkyrka har både internationell och nationell prägel. Samlingen med offentlig konst är här väl värd att ta del av. 

På FN-dagen den 24 oktober var det dubbelinvigning i Fittja. Ett nytt konstverk invigdes på Konstkuben i Fittja centrum, och samtidigt lanserade vi Botkyrkas medverkan i appen Upptäck konsten. Det var folkfest i Regnbågsparken med musik som dundrande ur högtalare, korvgrillning, poesiläsning och ett tal om appen Upptäck konsten och Botkyrkas offentliga konst. 

En byggnad formad som kub, på sidan syns ett färgglatt kollage.
Konstkuben av Saadia Hussain©/Bildupphovsrätt 2023 Foto: Rebecka Walan.

Att invigningen skedde på FN-dagen var ingen slump. Konstkuben med de fyra färgstarka och innehållsrika målningarna är ett projekt präglat av delaktighet. Här har invånare mellan 8 och 80 år varit med och skapat. Det är konstnären och konstpedagogen Saadia Hussain som lett projektet. I målningarna på väggarna hittar du porträtt av människor som bor i Botkyrka. Till exempel en omtyckt fritidslärare med 11 barn i famnen och ett porträtt av poeten Nicole Charro, som också läste sina dikter under porträttet av sig själv. Alla barn som medverkat fick varsin pensel. Borden var dukade med papper där barn och vuxna satt och målade. Hela evenemanget präglades delaktighet. Och stolthet.  

Den offentliga konsten är en demokratisk form av konst, genom att alla kan besöka den utan att betala inträde. Det är konst som alltid är öppen och placerad i det offentliga rummet. Dessutom är det tillåtet att ta och känna på den, till skillnad mot konst på museer. 

Låt oss titta närmare på några av konstverken i Botkyrka. På Fittjahöjden bakom konsthallen står två bord bland blommor och växtlighet. Borden, eller bänkarna, är utformade som persiska mattor. När du kikar närmare ser du till och med mattfransrana, och att de är välkammade. Det är vackert, exotiskt och självklart på samma gång. Konstverket har titeln Vandrande ö och är gjort av Mandana Moghaddam.  

Två stenbord som ser ut som persiska mattor i en park.
Mandana Moghaddam©/Bildupphovsrätt 2023 Foto: Jenny Bergensten.

Verket minner om andra platser, det för oss till mellanöstern, till Iran där Mandana Moghaddam växte upp. Så här säger hon om verket: 

”Ett gammalt minne som har blivit förstenat. Minnet som tar oss med sig till en annan tid och rum.” 

På Falkbergsskolans skolgård i Tullinge står Eva Hilds SUPER 8 och glänser som silver. När jag och fotografen Jenny Bergensten kom dit var skolgården tom, vilket var tur eftersom det är otillåtet att ha barn med i bild utan tillstånd. Jenny kunde fotografera i lugn och ro. Precis när vi var klara ringde det ut och barnen sprang ut på skolgården. Två flickor klättrade då genast upp och satte sig i åttan. Det såg riktigt bekvämt ut. Därifrån hade de också utsikt.   

En spegelblank skulptur i form av en åtta.
SUPER 8 av Eva Hild.©/Bildupphovsrätt 2023 Foto: Jenny Bergensten.

Så här beskriver konstnären Eva Hild sitt verk: 

”SUPER 8 är en skulptural kropp som handlar om rörelse, flöde och öppningar. Den sammanhängande rörformen kan ses som en tredimensionell teckning – formen är lika mycket luft och volym som den faktiska massan. Skulpturens loop består av en dubbelåtta, det finns ingen fram- eller baksida, ingen början eller slut. Verket kopplar till filmens värld, både i namnet som anspelar på ett äldre film-format och i formens rörelse och spegling” 

Stora geometriska figurer i högt gräs.
Tarek Zaki©/Bildupphovsrätt 2023 Foto: Jenny Bergensten.

Vi avslutar med ett besök i Alby. Här intill gångstråket vid Lagman Lekares väg finns en hel liten stad uppbyggd av betong. Flera mindre hus, några högre och ett hus som påminner om en helig byggnad. Den som har gjort konstverket är den egyptiske konstnären Tarek Zaki. Under en tid bodde han i Botkyrka som en del av Botkyrka konsthalls ateljé- och vistelseprogram Residence Botkyrka. Hans konstnärskap kretsar kring tid, historia, minnen och monument. Han tillbringade mycket tid i Fittja och norra Botkyrka och intresserade sig för kommunens historia med rötterna till järnåldern. Han bor och är verksam som konstnär i Kairo. 

Detta var några få smakprov på den offentliga konsten i Botkyrka. Här finns en mångfacetterad samling med konst som ger perspektiv och utblick, och inblick. Konsten kan hjälpa oss att förstå oss själva.  

En hand håller i en mobiltelefon som visar appen Upptäck konsten.
Appen Upptäck konsten kan laddas ner gratis från AppStore eller GooglePlay. Foto: Stockholms läns museum.

Vill du veta mer om den offentliga konsten i Botkyrka kan du ladda ner appen Upptäck konsten. Här finns 19 konstverk som du får veta mer om, och även konst i 12 andra kommuner. Så klart är appen gratis. Du hittar den i AppStore och i GooglePlay.  

Till Upptäck konsten i AppStore.

Till Upptäck konsten i GooglePlay

Kolla konsten i Jakobsberg

Häromveckan lanserade museet ett nytt spår i appen Upptäck konsten tillsammans med Järfälla kommun. I appen får du veta mer om konsten och konstnärerna bakom verken. Vår förhoppning är att besökare och invånare kan se på konsten på ett nytt sätt om man får veta mer om tankarna bakom. För tankar finns det. Inte sällan får konstnärerna lämna in skisser och projektbeskrivningar till sina verk. Samtidigt är utrymmet i det offentliga rummet begränsat. En skylt bredvid kan berätta om titel, upphovsperson och årtal, men inte så mycket mer. Appen är tänkt som en länk mellan konstverk och besökare.
 
Nu är tolv kommuner en del av appen. I Järfälla presenteras 17 konstverk i tre områden: Kallhäll, Barkarby och Jakobsberg. Flest konstverk finns i Jakobsberg, här finns en samling med konstverk som ligger tätt, det är enkelt att gå en konstvandring. Här får du ett smakprov på några av de spännande verk som finns i Jakobsberg.

I hörnet av centrumets lilla park finns en taktil karta av kommunen gjord i brons. Verket heter Järfälla bygd och natur och är gjort av Lennart Andersson. Kartan är skalenlig. Här höjer sig träd, hus, och djur som alla är typiska för kommunen. Du hittar Bolinders fabriker, ett flygplan där Barkarby flygfält en gång legat och Jakobsberg med sina höga hus. Mikael Falk som är konstansvarig kultursekreterare i Järfälla kommun berättar att han brukar börja sina vandringar här eftersom det blir en fin ingång till kommunen.

Skulptur i brons av en hund som drar en liten vagn.
Pian ©Johanna Karlsson/Bildupphovsrätt 2023. Foto: Jenny Bergensten.

Cirka 20 meter bort hittar du en bronshund med en liten vagn bakom sig. Verket heter Pian och är gjort av Johanna Karlsson.  Idén fick hon av ett fotografi av en Sankt Bernhardshund som drog en vagn och i vagnen satt ett litet barn. Det var en äldre släkting som hade fotot hemma på väggen och barnet i vagnen var släktingen. ’Tänk att få sitta i en sådan vagn’ tänkte Johanna under uppväxten. Nu kan det bli verklighet för de små invånarna för tanken är att barn ska få sitta i vagnen. Konstverket är fastsatt rakt i marken och står inte på någon sockel, varför det också är lätt att klappa hunden. Och jo, släktingens hund hette Pian.

Skulptur i brons av en pojke som står utanför en butik.
Pojken. ©Lars Nilsson/ Bildupphovsrätt 2023. Foto: Rebecka Walan.

Om du kommer med pendeln och går upp mot torget så är Pojken av Lars Nilsson det första konstverk som möter dig. Pojken är av brons och står barfota direkt på marken. Han är endast iklädd kortbyxor, men ofta förses han med en mössa eller en halsduk av invånare som tycker att det ser kallt ut. Pojken blickar förvånat uppåt. Vad är det han ser på? De höga husen? Från början var Pojken en del av en installation på ett galleri där han stod och tittade på ett oformligt berg, som påminde om en slags meteorit. Men han är också vänd emot ett stort djur som skymtar en bit bort bakom träden.

En skulptur av en giraff i rostfritt stål som går på en gågata.
Giraffen ©Thomas Karlsson/Bildupphovsrätt 2023. Foto: Jenny Bergensten.

För här står minsann en giraff gjord i naturlig storlek av aluminium. Giraffen är 4,3 meter hög och konstnären bakom är Thomas Karlsson, han som har gjort Årsta Zoo och som nu också ligger bakom en av de nya tunnelbanestationernas konst. På Nacka station kommer ett jättelikt elefanthuvud och en noshörning att ta plats. Om varför det blivit så mycket djur säger han:

”Djur har en symbolisk laddning. Det är något ursprungligt och som många kan relatera till. Jag gör inte svenska djur, utan djur som kommer från andra delar av världen. Det blir något oväntat, ett möte som uppstår.”

Det finns fler verk i centrum, detta var ett axplock. Konsten i Jakobsberg utgör en fin samling konst. Att så många verk är på marknivå gör att de också är taktila, du kan känna på dem och upptäcka med dina händer. Fast när det gäller giraffen får vi nöja oss med att känna på benen.

Ett tips är ta någon med dig när du går på konstpromenad eftersom det att samtala om konst bidrar till att vi får nya perspektiv.

Om den offentliga konsten säger Mikael Falk så här:

”Med den offentliga konsten når vi ut till invånarna. Man kan säga att konsten kommer till folket istället för att de behöver komma till konsten. Och genom appen Upptäck konsten blir den offentliga konsten ännu mer tillgänglig”.

Sammanlagt presenteras i Upptäck konsten i nuläget 130 konstverk och konstnärer. Appen växer med fler kommuner varje år.

Appen kan du ladda ner gratis via Googleplay eller Appstore.

Upptäck konsten Google Play

Upptäck konsten Appstore

Hur ofta tänker du på romarriket?

Har du hört den frågan? Det hela började med att influencern Saskia Cort för cirka ett år sedan började ställa frågan – vad tänker män på? Och fick till svar att de tänkte på det romerska riket, flera gånger i veckan, vilket många tyckte var märkvärdigt. I sociala kanaler har det sedan exploderat att kvinnor frågar män hur ofta de tänker på romarriket. Istället för att fundera över varför det förhåller sig så lyfter vi blicken lite. För visst finns det anledning för oss alla att emellanåt tänka på romarriket.

Pantheon och Piazza della Rotonda i Rom. Foto: Gabriella Clare Marino

Många av de uppfinningar och tankesätt som vi har idag lever kvar från romersk tid. Till exempel våra månader, där flera av dem har namn som härrör från tiden. Mars är namnet på krigsguden, juni kommer från den romerska gudinnan Juno, september är enligt romersk räkning den sjunde månaden och betyder också just sju och december betyder tio.

Vi använder också oss av romerska siffror, till exempel när vi benämner ordningen på våra kungligheter, som vår kung Karl XVI Gustav.

Uttryck som “Bröd och skådespel” (Panem et circensis) eller “Fånga dagen” (Carpe diem) lever kvar från romersk tid.

Har du tänkt på alla de valv som finns i många byggnader? Konsten att mura och slå valv kommer från romarriket. Ett exempel i Stockholms län är Täby kyrka. Här finns det många vackra medeltida målningar och dessa kom till just efter att valv slagits i kyrkan. Det var bättre med murade valv än de gamla innertaken av trä som riskerade att antingen ruttna eller brinna upp.

Valvmålning i kyrka.
Målningar av Albertus Pictor i Täby kyrka: Foto: Rebecka Walan

En annan viktig uppfinning som kommer från romartiden är framställningen av betong. Pantheon i Rom är bland annat byggd med hjälp av betong. Hur viktig betongen har varit för framväxten av vårt moderna samhälle kan inte nog överskattas. Broar, akvedukter, kupoler är andra former av ingenjörskonst och finns i olika former och utföranden idag. Så visst finns det anledning att tänka på romarriket. Åtminstone rätt ofta.

Grå rundad byggnad. Gråblå himmel.
Gavlar klädda med betongelement med frilagd ballast. Täby. Foto: Albin Uller.

Fototävling med bilder från 1983 avgjord

I år är det museets 40-årsjubileum och detta uppmärksammas med en insamling av foton från födelseåret 1983. Vi bedriver sedan många år insamling av länsinvånarnas fotografier, både äldre och samtida. En viktig del av vår verksamhet är att göra länsinvånarna delaktiga i skapandet av vårt gemensamma kulturarv och därför vill vi fokusera extra på det under vårt jubileumsår.


Länsmuseet har väldigt få fotografier från början av 1980-talet och nästan inga som visar människors liv. Därför arrangerade vi en fototävling som pågick från 1 mars till 31 juli 2023. Vi uppmanade alla länsinvånare över 16 år att leta fram sin bästa bild från 1983 och delta i tävlingen. Varje person kunde bidra med max 3 bilder. Fotografierna skulle vara tagna 1983 i Stockholms län, eller däromkring om det fanns osäkerheter kring årtalet. Alla som deltog i tävlingen hade chans att vinna fri entré till Fotografiska i ett år. Förutom att sponsra tävlingen med pris medverkade även Fotografiska med en jurymedlem.

Nu är tävlingen slut och vi har fått in sammanlagt 80 bilder av 35 personer. Vi vill rikta ett varmt tack till alla tävlingsdeltagare! Tack vare er som bidragit med bilder har vi fyllt luckan i våra samlingar. Bilderna som skickats in till tävlingen kommer sparas för framtiden och blir en del av vår gemensamma historia.

Alla bilder som skickades in finns att se på webbplatsen Fototävling: 1983 – Connect to Collect

Vinnaren av Fototävling: 1988

Vinnarbilden i Fototävling: 1983.
En kvinna sitter vid ett bor på en café.
Pia Harrison som skickade in den vinnande bilden.

Vinnaren av Fototävling: 1983 är bilden ”Halloweenfestfixning” inskickad av Pia Harrison!

Juryns motivering:

”En berättande bild som innehåller igenkännande tidsmarkörer och dokumentär estetik. Vi ser partytjejer med sköna 80-tals frisyrer, det är hårgelé och blå kajal. Ett tight utsnitt, natten är på g, 1980-talet redo att erövras. Bildens inramning av ansikten och de bruna tonerna gav berättelsen om ungdom och vänskap på 1980-talet en första plats i tävlingen.”

Stort grattis till Pia, hur känns det?
”Det känns naturligtvis fantastiskt roligt att ha vunnit – vem gillar inte att vinna? – och priset kommer alla gånger användas flitigt.”

Så här berättar Pia om bilden, ”jag letade i gömmorna, men hade inte jättemånga bilder från 1983. Den här festen hade jag dock många härliga bilder från. I slutet av -83 ordnade vi en Halloweenfest i hyrd lokal på Körsbärsvägen. Halloween var inte ett vanligt förekommande maskeradtema, men vännerna hade gett allt för att passa in som häxor och vålnader. Bilden är på oss som anordnade festen, när vi höll på att förbereda välkomstbålen med kolsyreis. Jag är längst till vänster, jag minns att jag var mycket nöjd med mina blåa läppar”.

Många fina bidrag

Det kom in många fina bilder från 1983 och det var flera bilder som konkurrerade om vinsten. En annan bild som juryn vill lyfta fram, som hade en bra chans till vinnarplatsen, är Lars Håkan Widfors bild på hans syster och mamma. Så här berättar juryn om bilden, ”Här ser vi tidsmarkörerna är nästan som inplanterade, frisyren omisskännlig. Sommarmorgonen är krispig och skärpan likaså samtidigt som kaffedoften stiger ur bilden. Bilden växte ju mer man tittade på den och berättelserna växlade beroende på vilket detalj man landade på. Ett fint samspel i bilden mellan mamman och dotterns närvaro och världen runtomkring dem”.

Två kvinnor sitter och fikar i det gröna och bläddrar i en dagstidning.
Lars Håkan berättar om bilden, ”På en tomt i Vettershaga, söder om Norrtälje, min syster och mamma inför kaffedrickande och DN läsning i juli 1983”. Foto: Lars Håkan Widfors.

Jury Fototävling: 1983


De som har utsett vinnaren är en jury bestående av artistduon och 80-talsikonerna Lili och Susie, Karolina Hedström, fotoantikvarie på Stockholms läns museum och Lisa Hydén, utställningschef på Fotografiska. Juryns bedömning har baserats på samtidsmarkörer från tidigt 1980-tal, bildens berättelse samt estetiskt värde.

Porträttbild på Lili och Susie.
80-talsikonerna Lili och Susie. Foto: Peter Knutson.
Porträttbild på Karolina Hedström.
Karolina Hedström, fotoantikvarie på Stockholms läns museum. Foto: Karolina Hedström.
Porträttbild på Lisa Hydén.
Lisa Hydén, utställningschef på Fotografiska. Foto: Morgan Norman.

Konst och vatten

Det skvalar, porlar och rinner. Ibland stänker det. Många offentliga konstverk och gestaltningar är utformade med vatten som bärande element. En del är gjorda som fontäner medan andra har en annan lösning. De sätts igång i slutet på maj och stängs av i mitten av september. Vintertid har de en annan funktion, men bäst upplever du dem nu under sommaren när vattnet är i gång. Inget verk är det andra lik. En del har många år på nacken medan några är av senare datum.

Carl Milles står för flera av de äldre mera klassiska fontänerna. I Solna i Råsunda finns sedan 1918 Solglitter. En flicka rider på en delfin i flygande fart. Hon håller ett fast tag om delfinens fena. I bassängen hoppar fiskar, också de gjorda av Milles.

Fontän med skulptur av en flicka som rider på en delfin, även skulpturer av två fiskar i dammen. Grönska och bladverk runtomkring.
Solglitter©Carl Milles/Bildupphovsrätt 2023. Foto: Rebecka Walan. Råsunda i Solna. Från 1918.

I Jakobsberg har Mette Wihlborg gjort en fontän på torget. Den har den traditionella fyrkantiga formen men både i och utanför fontänen hittar du spännande stenformationer. Konstnären berättar att hon var fascinerad av häxkittlar, det vill säga stenar som inlandsisen fört med sig och som med vattnets kraft snurrade runt i berget och skapade hålrum. Med lite fantasi liknar stenarna i fontänen en sköldpadda. På bassängens botten simmar fiskar, kan man tro, men fiskarna är i själva verket gjutna i bottnen. Vattnet porlar rogivande från fontänen. Här vill man gärna slå sig ner.

Fyrkantig fontän med vatten och stenar i. Två stora urnor med flerfärgade blommor runtomkring.
Källan©Mette Wihlborg/ Bildupphovsrätt 2023 Foto: Rebecka Walan. Jakobsberg i Järfälla. Från 1995.

Tre guldglänsande drakar står på torget i Barkarbystaden. En stor och två små. Titeln är Dogfight. Den som kan flygets terminologi vet att det är vad en strid i luften mellan två flygplan kallas. Konstnären Fredrik Wretman var inspirerad av Barkarby flygplats som en gång legat här. Här bildar vattnet inte någon traditionell fontän utan fylls på underifrån och täcker plattsättningen där drakarna är placerade. Vattnet utgör bara ett tunt lager och rinner undan efterhand. Men vad gör drakarna egentligen? Är det två busiga drakungar och en förälder? Kanske försöker den stora draken få ordning på sina barn. Eller beskyddar dem med ett stort vrål? Vad tror du?

Tre skulpturer av guldfärgade drakar på en blöt rektangulär plattsättning.
Dogfight©Fredrik Wretman/Bildupphovsrätt 2023. Foto: Rebecka Walan. Barkarbystaden i Järfälla. Från 2015.

Hur skulle en essens av skärgården kunna se ut? Om du åker till Åkersberga kan du få en idé om det. Här hittar du Thomas Nordströms gestaltning Arkipelag. Det är en organiskt formad fontän gjord av stensorten diabas. I mitten av fontänen sprutar vattnet ur rundade svarta former. Ibland sprutar det kraftig och ibland rullar det mjukt över kanterna. I fontänen finns också små öar som den leksugne kan hoppa på. På kvällen lyser fontänens vulkaner i olika färger och tillför en ny dimension till verket.

Fontän med svart böj kant, vatten sprutar ur runda former inuti fontänen.
Arkipelag©Thomas Nordström/ Bildupphovsrätt 2023. Foto: Rebecka Walan. Åkersberga. Från 2011.

Stjärnskott heter Sophie Totties gestaltning av den plats där Gamla Råsunda en gång låg. Här porlar det i fyra olika dammar. I mitten finns en mässingsstjärna och i botten glimmar stjärnor likt diamanter. Konstnären tänkte på idrottsstjärnor som exempelvis Pelé som slog igenom på Råsunda 1958 men också på de stjärnor som gått ut och in genom Filmstadens dörrar där flera filmer spelats in genom tiderna. Du hittar också himlavalvets stjärnbilder. Det är en plats med många lager och här finns mycket att upptäcka.

Dammar med vatten som sprutar och runda vita klot på svart gatsten.
Stjärnskott©Sophie Tottie/ Bildupphovsrätt 2022. Foto: Rebecka Walan. Råsunda i Solna. Från 2022.

Fontäner och verk som är skapade med vatten som bärande element är som oaser i vårt offentliga rum under sommartid. Passa på att besök några av dem nu när de visar sig från sin bästa sida.

Vill du veta mer om offentlig konst så kan du kolla in vår hemsida. Här finns också längre texter om de olika verken. Klicka här för att läsa mer Offentlig konst

Kulturarv under lupp

Skeppsbron vid Gustav III:s staty. Målning av Fritz von Dardel, 1817 -1901. Foto: Stadsmuseet i Stockholm, SSM_1619_0

Statyer välts. Slängs i vattnet. Går i bitar. Gamla slavägare. Plantageägare. Människor som bidragit till att skapa ett vanvettigt maktövertag över andra människor. Frågan är vilken betydelse det har för historien att dessa statyer försvinner? Det finns ett nutida rättmätigt raseri över slaveri och förtryck. Att då ta bort en staty blir en symbolisk handling. Det är inte bara statyn av människan som slängs utan också vad personen i fråga stod för och dennes värderingar.

I en mening handlar det om minnen. Minnen av människors förtryck. Och även rent personliga minnen av hur det är att vara orättvist och orättfärdigt jagad av polisen på grund av hudfärg och utseende. Som också har lett till mord och dråp. Dessa minnen har berättats och återberättats, vilket lett till sociala minnen som i sin tur delas av en grupp människor. Och till sist det kollektiva minnet. Minnet som är det som många minns som en historia, men som trots allt går att bryta ner beroende på från vilken vinkel man väljer att angripa en händelse. Dessa minnen både krockar och stämmer överens med vad dessa statyer representerar. Men framförallt krockar de med våra värderingar idag. Ska de då få finnas kvar?

En symbolisk handling, sprunget ur ett ursinne

Det som nu händer kommer att stå i historieböckerna. Det kommer också att bli till ett kollektiv minne, precis som inte bara Saddam Husseins terrorstyre är historia, utan även den iscensatta rivningen av statyn av honom i Bagdad 2003. Detta kanske dock är en vilseledande jämförelse. Många människor mindes Saddam Hussein och hade blivit offer för hans diktatur, medan så inte är fallet med de statyer som nu välts omkull. Ingen har ett eget minne av slavhandlaren Edward Colston som slängts i floden i Bristol men som sedan plockats upp igen. Att ta bort en staty är en symbolisk handling, sprungen ur ett ursinne som jäst i hundratals år. För med vilken rätt har dessa slavhandlare kunnat stå och sola sig i våra offentliga utrymmen i hundratals år?

Var ska gränsen dras?

Nu granskas också Carl von Linné och Johan de Geer under lupp. Liksom Gustav III. De två senare var direkt inblandade i slavhandel. Carl von Linné var det inte, men han hade åsikter som med våra mått mätt var fördomsfulla. Alla tre står staty på olika platser runtom i Sverige. Om dessa statyer skulle tas ner blir ett av alla de problem som uppstår var gränsen ska dras. Betänk att pyramiderna byggdes av slavar i de gamla Egypten. Gå en runda på Nationalmuseum och se ordentligt med vår tids ögon. Målningar som Susanna i badet och Backanal på Andros blir då rätt olustiga. För de beskriver en kvinnosyn som absolut ingen konstnär skulle måla på det aningslösa sätt som det gjordes på 1600-talet.

Förutom alla kungar och män som varit ute på strövtåg i Europa, Afrika och Asien och står staty här och var, har vi också alla nakenakter i det offentliga rummet att fundera och reflektera kring. Små kissande pojkar i fontäner, nakna kvinnor i både fontäner och parker.

Bevara för att lära av historien

Många röster höjs för att statyerna som nu rivs med iver ska bevaras. Jag håller med. Vi både bör och måste bevara statyer som avbildar människor som inte delar de värderingar vi har idag, liksom vi förstås också ska bevara målningar som är uppkomna ur en annan social kontext än den vi nu lever i. Statyerna som nu välts beskriver en del av vår historia. De tangerar vid kollektiva, sociala och personliga minnen. Dessa minnen både krockar och skaver med våra värderingar. Det är en kuslig och obehaglig del av historien. Det som gör det begripligt att de nu rivs är att den anda som de speglar fortfarande till viss del lever kvar. Slaveriet är avskaffat men förtryck och diskriminering har vi dessvärre inte blivit av med.

De ska bevaras för att, som det heter, vi ska lära av historien. För att påminna om vad som hänt, för att de mest människo-vidriga beteenden inte ska upprepas. Vi har nu också möjlighet att se dem i ett annat ljus. Att vrida och vända på dem och se ur olika synvinklar.

Det enda sättet, enligt min mening, är att vi ser konsten och kulturarvet som en utgångspunkt för ett samtal. Det samtalet behöver vara ständigt pågående och uppdaterat. De bör både inbegripa historien och samtiden. Vi kan inte visa upp denna del av kulturarvet på ett aningslöst sätt. Vi behöver sätta ett utropstecken efter, ett rödmarkerat sådant likt en varningstriangel. För hur obehagligt det än är så tillhör detta kulturarv vårt kollektiva minne. Vi behöver helt enkelt gå över konsthistorien och kulturarvet med lupp.

Duellen på Orionkullen

Lekande barn vid Gamla Flickskolan på Orionkullen i Södertälje. Foto: Berth Ahlborg.

Det är sommar i slutet av 1960-talet eller början av 70-talet. På Orionkullen i centrala Södertälje grönskar träden och fåglarna kvittrar. På avstånd hörs trafiken och det larmande gatulivet nere i staden.

Men vad pågår här? Vi har hamnat mitt i en duell!

En flicka i kort plisserad kjol, virkad kofta och höga, vita knästrumpor har lyft sin högra arm och siktar en leksakspistol mot en pojke som står några meter därifrån. Pojken har på cowboy-vis en snusnäsduk knuten runt halsen och ett pistolhölster fäst runt livet. Koncentrerat siktar han mot flickan. På marken strax intill ligger en pojke, kanske var han lekens första offer. 

Hur ska detta sluta?

Nu tar jag dig! Barn leker på Orionkullen i Södertälje, en sommar i slutet av 60-talet. Foto: Berth Ahlborg.

Vi vet inte vad som händer härnäst. Antingen vann flickan med koftan duellen, eller så hann hon inte avlossa pistolens knallpulverskott innan lagens långa arm, i form av den äldre pojken, grep henne.

Flickan tas i vilket fall till fånga, och med armarna lyfta mot himlen förs hon bort.

Flickan i den virkade koftan. Foto: Berth Ahlborg.

Nu för tiden ser vi alltmer sällan barn leka fritt i stadens rum. Vi vuxna har organiserat våra barns liv så att det inte längre finns så mycket utrymme för fri lek. Naturligtvis är det av omtanke och välvilja, men kanske också för att skydda våra barn mot tänkta faror. Några av de vanligaste farorna som föräldrar ofta nämner är förstås biltrafiken, men också rädslan för att barnen ska möta farliga vuxna. Det kan finnas fog för denna rädsla, ny statistik från Brottsförebyggande rådet (BRÅ) visar att antalet brott i samhället är ungefär konstant, men brott och våld mot barn har ökat under 2019. Personrån mot barn har ökat med 31% och antalet anmälda misshandelsbrott ökade med 7%. Och det är klart att ju mer barnen vistas ute på egen hand, desto större risk löper de att drabbas.

Enligt barnkonventionens artikel 31 har alla barn rätt till lek, fritid och vila. Leken behöver ju givetvis inte vara fri och försiggå utomhus, men vad går förlorat om den inte är det?

Genom leken lär sig barnet förstå sig själv och sin omvärld, och den främjar den kognitiva, sociala och emotionella utvecklingen. I leken får barnet tänka kreativt, lär sig lösa problem och samspela med andra. Att få leka fritt och själv bestämma främjar självkänslan, självständigheten och självförtroendet. Att få leka utomhus, och särskilt i naturen, stärker inte bara barnens immunförsvar utan ökar också det allmänna välbefinnandet. Både genom att få vistas i naturen, men också genom den fysiska aktiviteten som det medför.

Det är inte bara en nostalgisk önskan från mig om att barnen ska få mer möjligheter att leka fritt, utan inblandning från oss vuxna. Fri lek, utomhus är helt enkelt bra för barnens utveckling.

Barn som leker på Orionkullen i Södertälje, en sommar i slutet av 60-talet. Foto: Berth Ahlborg.

Oj, oj! Nu har fotografen hamnat i skottgluggen! Bäst att han passar sig!

Berth Ahlborg fångade barnens lek på Orionkullen en sommardag för ca 50 år sedan. Vill du se mer av Berths bilder från Södertälje? Hitta alla i våra samlingar