Publicerad: 29 september 2026 | Skribent: Annika Strandin Pers, antikvarie med inriktning kulturlandskap på Stockholms läns museum
Ser vi historien i vardagens landskap? Något fångar oss, medan annat försvinner i mängden och susar obemärkt förbi. Detta är första delen i bloggserien Historia längs vägen där vi följer E4:an genom Stockholms län, från söder till norr, och upptäcker kulturmiljöer och berättelser som finns där, precis utanför bilrutan.
Sedan början av 1980-talet sträcker sig E4:an i nord-sydlig riktning rakt genom Stockholms län. Till skillnad från de äldre vägarna som slingrar sig fram genom landskapet mellan kyrkor, gårdar, åkrar och torp, skär det sena 1900-talets motorvägar rakt genom skogar, berg och bygder. Vi far förbi landskapet, på väg någon annanstans. Men vägarna tar oss samtidigt till de platser vi passerar. Kanske reflekterar vi inte så mycket över dem, men de blir ändå en del av vår vardag, vårt inre landskap och vår historia.
Där utmarkerna möts
Varje dag färdas mer än tiotusen bilister över länets osynliga södra gräns, som sträcker sig mellan Långsjön och Sörsjön i skogarna i Tullgarns kronopark gränstrakter. Dolda bortom skogen, men ofta alldeles nära, ligger flera små torpställen som en gång tillhörde Tullgarn och det längre norrut belägna Edeby säteri.
Med nyfiken blick följer vi vägen norrut. Vi rör oss genom en jordbruksbygd där landskapet växlar med öppna dalgångar och skogsklädda höjder. När skogen öppnar sig kan vi blicka ut över odlingsmarkerna. Strax passerar vi mellan Lillsjön och Kyrksjön. Nu skymtar Edebys ekonomibyggnader väster om vägen, och vi kan ana Kyrksjön mellan grönskan öster om vägen. Vid sjöns norra strand ligger Hölö kyrka och Hölös gamla centrum. När E4:an drogs genom bygden, delades Hölö i två delar. Väster om vägen ser vi snart delar av bebyggelsen i Hölö tätort. Den växte upp runt järnvägsstationen efter Nyköpingbanans invigning 1913 och socknens mittpunkt flyttades hit.
Stenarna berättar
Nu pågår arkeologiska undersökningar på flera håll i markerna. Snart kommer Ostlänkens järnväg att följa motorvägens sträckning genom skogen, mellan sjöarna och över dalgångarna. Norr om Kyrksjön passerade vi Österby på en höjd alldeles vid vägen. Precis som här vid Ekeby, på höjden öster om vägen, i kanten av Skillebyåns dalgång, kommer järnvägen att dras genom gamla bebyggelselägen. Här pågår utgrävningar av gravfält från äldre järnålder och folkvandringstid. Sommaren 2026 gjordes ett spännande fynd vid Ekeby. En av de större stenarna i en grav, troligen från folkvandringstid, visade sig inte bara bestå av kalksten, ett material som inte förekommer naturligt på platsen. Det upptäcktes också att stenen var en bildsten dekorerad med cirkelformad ornamentik, på både fram- och baksidan. Bildstenar förekommer men är inte så vanliga i Mälardalen. I bygden är nog de mest kända stenarna de lite yngre resta stenarna från Linga i nästa dalgång. Runstenen Lingastenen flyttades på 1890-talet och kan ses på Skansen. Kvar på Linga står en av Sveriges största bautastenar, den fyra meter höga så kallade Kungsstenen.
Vi närmar oss Järna och på västra sidan av vägen finns en annan sten som fångar blicken, Trollhuset också kallat Stenhuset. På ett flyttblock har i över 30 år ett hus med gröna fönsterluckor och spröjsat fönster varit målat. Det var en kvinna från trakten som, tillsammans med sitt barnbarn, i smyg målade huset en sommardag i juli 1990. Tilltaget var både uppskattat och kritiserat. Det skrevs om det i lokaltidningen. Från myndighetshåll sågs det som ett brott mot fornlämningslagen. Det störde det känsliga fornlämningsområdet vid Linga och skulle tas bort. Men Trollhuset är alltjämt kvar och omnämns nu till och med i Riksantikvariets Fornsök.
Landskapets färger
Nu öppnar sig vyn över slätten. Liksom i Hölö bröt motorvägen här upp bygden i två delar. Över motorvägen sträcker sig en röd och gulmålad gångbro i trä. Den byggdes år 1996 på lokalt initiativ för att åter binda samman den gamla sockenvägen, som motorvägen brutit av, från Överjärna samhälle ut till Saltå kvarn och Pilkrog i Ytterjärna.
Idag är Saltå kvarn välkänt för sina ekologiska varor. Det startades som ett bageri inom den antroposofiska rörelsen på 1960-talet. I en källare till en byggnad vid Saltå bakades bröd till de boende på arbetsskolan för pojkar med särskilda behov. Bageriverksamheten växte och 1964 köptes den gamla bygdekvarnen vid Saltå, en äldre vattenkvarn som drevs av vattnet i Morån. Snart byggdes den vita bageribyggnaden där brödet på Saltå fortfarande bakas. Den ritades av den danske arkitekten Erik Asmussen. Hans särpräglade antroposofiskt inspirerade arkitektur har präglat Ytterjärna och kan ses i Vidarkliniken, Kulturhuset och många fler byggnader. Han har också ritat den nya, 26 meter höga, gula kvarnen närmast vägen. Den ersatte den gamla kvarnen 1980 och innehåller åtta våningar och är byggd med silos i väggarna. Den gula färgen är enligt Asmussen vald för att stå i samklang med åkrarnas mogna sädesfält, medan det vita bageriet påminner om det vita mjölet och den vitklädde mjölnaren.
Vänder vi blicken mot väster skymtar vi i fjärran det randiga vattentornet borta vid Järna centrum vid Överjärna kyrka. Tornet fick sin iögonfallande färgsättning då det målades som en present från den lokala färghandeln till Järna kommundels 20 årsfirande år 1990.
Vi far vidare norrut
Vi lämnar Järna bakom oss och fortsätter norrut mot Södertälje men innan vi når staden kommer vi att passera både Bränninge gård och sorgebarnet Södertälje Festival Park. Deras historier får dock vänta till nästa gång, när vi fortsätter vår resa efter E4:an i Historia längs vägen.
