The Big Bang och invasiva arter

Publicerad: 27 september 2019 | Skribent: Moa Beskow

En äng med lupiner vid ett hus — Tynningö. Lupiner i backe upp mot hus. Foto: Mattias Ek

Jag svävar långsamt uppåt och lyfter från jorden. Stiger ljudlöst och ser rymdstationen ISS ligga där och ruva, som ett skepp utan ankare. Jag flyter förbi den vita farkosten och vidare, uppåt, bortåt. Ut i vårt solsystem och genom vintergatans enorma galax och stjärnan, som är vår sol, bleknar till en svag liten ljusprick. Jorden syns inte mer. I ett virrvarr av andra galaxer befinner jag mig nu och färdas vidare, bortåt, utåt och bakåt i tiden. Tills slut blir allt runt omkring mig suddigt. Gråaktiga prickar som löser upp i sig ett vitaktigt sken. The Big Bang. Det svindlar. Efter detta inget mer.

Jag befinner mig på Visualiseringscenter i Norrköping där jag och ett antal museikollegor från hela landet får en visning av deras domteater. Vi får höra om den visualiseringsforskning i världsklass som bedrivs vid Linköpings universitet och Campus Norrköping och ser exempel på hur digitaliseringens verktyg kan skapa både fördjupade kunskaper och intressanta upplevelser.

Stora data och futtiga streck

Vi sitter i den så kallade Domen, i sköna biofåtöljer och iklädda 3D-glasögon. Ovanför och runt omkring oss är en filmduk uppspänd där den här rymdfärden pågår. Allt vi ser och upplever bygger på faktiska uppmätta data och filmen är en iscensättning av verkliga förhållanden. En pedagog på centret berättar att de tar emot många skolklasser och grupper och att det ofta blir intressanta diskussioner efteråt och att filmen öppnar upp för existentiella frågor. Om vilka vi är.

Att se jorden som en liten, liten försvinnande prick får mig att tänka på oss människor som en enda gemenskap. Mitt ute i den tomma svarta rymden har vi bara varandra. Det verkar så futtigt att rita streck på en karta. Streck som blir till gränser. Här får du vara men inte här. Det här är mitt och inte ditt. Så färdas vi tillbaka mot jorden, genom galaxer och solsystem och tillslut syns jorden och vi kan urskilja hav och land. Vi landar och verkligheten känns påtagligt nära. Strandad i nuet ser jag mig omkring. Här är vi, några av människorna på jorden, kulturvarelser med våra berättelser, vår historia och våra idéer om hur saker ska vara.

Kampen mot lupiner

Av någon anledning gör min hjärna en koppling till en artikel jag nyligen läst. Jag tänker på lupiner. Ni har säkert sett de hav av långsmala blommor i blått, rosa, lila och vitt som böljar sig längs vägkanterna. I artikeln diskuterar etnologerna Mattias Frihammar och Lars Kaijser och kulturgeografen Maja Lagerqvist lupinen som en invasiv art. Författarna beskriver hur lupinen infördes som en trädgårdsväxt från Nordamerika till Europa i början på 1800-talet. Under hela 1900-talet har lupinen varit ett vanligt inslag i svenska trädgårdar och säljs fortfarande som en lättodlad trädgårdsväxt. Men sedan början av 2000-talet omnämns lupinen, enligt författarna, i alltmer negativa ordalag. Deras framfart anses tränga undan ängsblommorna och på senare år har en del kommuner satt igång utrotningskampanjer för att få bukt med den invasiva arten.

Lätt generat inser jag sammanträffandet. Även jag har på senare år inlett en kamp mot just den här växten. På sommarstället i Bergslagen sliter jag upp dem med rötterna. I min ivriga framfart försöker jag skapa gränser i trädgården som lupinerna inte får passera. (Jag kan också klippa av dem och ordna blommorna i stora vackra buketter som jag med glädje ställer i en vas på den öppna spisen. Men det är en annan historia). Detta tuktande förhållningssätt gäller även kirskålen. Och björnlokan. Och nu har några balsaminer inlett en liten småskalig karriär i min mammas trädgård och jag pekar oroligt mot växten. ”Ska du inte dra bort de där? Och elda upp blommorna så de inte sprider sig… ”

Hur ska jag nu knyta ihop den här säcken undrar kanske ni som läst så här långt. The Big Bang och jakten på lupiner, hur hänger det ihop? I ärlighetens namn är jag inte helt säker. Det jag vill är nog mest att ge perspektiv på det stora och det lilla och att ställa några frågor. Vilka gränser vaktar du? Och har du funderat på varför?

Litteratur:

Mattias Frihammar, Lars Kaijser, Maja Lagerqvist (2018) ”Hotet i vägrenen; blomsterlupinens plats i ett svenskt kulturarvslandskap” ur tidskriften Kulturella Perspektiv nr 2018:3-4, s. 13-24.

Med en etnologisk blick

Publicerad: 28 juni 2019 | Skribent: Moa Beskow

Gammalt foto av personer som står och sitter på en klippa. — Källa: Haninge hembygdsgille. Foto: Börje Larsson.

Ett antal sommarklädda människor på en klippa. Det syns på både kläderna och fotografiets färger att bilden inte är nytagen. Titta en stund på bilden. Vad ser du?

Året är 1956 och bildtexten avslöjar att det är lärarkåren som gör en utflykt till Muskö. Med på utflykten är kommunalkamrer Engkvist. Vem av herrarna är det? När jag tittar på bilden lite längre kan jag inte låta bli att börja fundera. Varför åkte de just hit? Vid vilket tillfälle under dagen togs bilden? Vilka tankar rör sig i huvudena på de människor som förevigats genom kamerans lins? Vad kände de i exakt detta ögonblick? Vad hände efter det att bilden tagits? Förmodligen kommer jag inte få några svar.

Men jag antar att du liksom jag är omgiven av människor som inte har stelnat på ett fotografi, utan av riktiga, levande människor. Du ser dem överallt. Vissa kanske du kan störa dig på. Irritera dig. Varför måste grannen måla huset i en så gräslig färg och hur är det ens möjligt att prata så högt i mobiltelefonen på ett pendeltåg? Sedan när är det kutym att bära shorts på restaurang?

I mitt jobb som etnolog träffar jag många människor som jag intervjuar. Jag får höra dem berätta om sina liv och ta del av deras tankevärldar. När jag intervjuar ställer jag mig in på att lyssna. Många gånger får jag bita mig i läppen och hejda min framfart när jag får lust att lägga till saker som ”där bodde jag också” och ”åh, då är vi födda samma år” eller ”oj, det påminner mig om när jag…”. Men i mitt jobb som professionell intervjuare gör jag inte det utan jag lyssnar och lyssnar, ställer följdfrågor och nickar intresserat. Försöker förstå människan jag har mitt emot mig. Det som slår mig då är att alla människors liv ter sig så logiska. När jag förstår någons bakgrund och historia blir saker jag först kanske tyckte var lite märkliga istället alldeles begripliga och helt rimliga.

Pröva du också att för en dag se på världen med en etnologisk blick. Ta ett steg tillbaka och betrakta det du har omkring dig med samma noggrannhet som när du tittade på fotografiet förut. Kanske sitter du på en buss eller en tunnelbana, kanske är du hemma, kanske ute på stan eller på en klippa vid havet. Var du än är, föreställ dig att du är en rymdvarelse som just landat här på jorden och inte vet någonting om någonting. Ganska snart upptäcker du att inget verkar lämnat åt slumpen. Det finns en form för allting. Funderar du ett steg till kan du snart se att det i rutiner, ting och vardagliga göromål också finns idéer, normer och värderingar som kan berätta något om vad vi i vår tid anser vara viktigt. Formen eller ordningen är människans kultur. Det vi gör och de spår vi lämnar efter oss, är vårt gemensamma kulturarv.

Fortsätt betrakta din omgivning, även människorna. Du noterar en kostymklädd person som ser ut att ha trist och innehållslöst liv, där går en pappa med sina två barn, på en bänk sitter en äldre pensionerad dam och där virvlar några högljudda och stökiga ungdomar fram. Men vänta. Den kostymklädda kanske arbetar sin allra första dag på kontor men har jobbat hela livet fram till nu som fotograf långt bort i Amazonas regnskogar, pappan med barnen är inte alls är en pappa utan en kille som för dagen tar hand om ett barn och barnets bästa kompis. Den pensionerade kvinnan är inte alls pensionär utan mycket yngre än vad hon ser ut att vara, och har tagit en lunchpaus från jobbet. Ungdomarna är världens raraste om du börjar prata med dem. De låter högt och verkar stökiga men kan det vara för att de skrattar åt något väldigt roligt? Något som du också kanske skulle skratta åt? Någon av alla du möter på gatan kanske bär på en sorg som inte syns, en annan på en bubblande spännande hemlighet.

Men detta kommer du aldrig att få veta om du inte frågar. Kanske har just du en granne som målar huset i fel färg. Fråga. Och lyssna. Du kommer antagligen fortfarande tycka att färgen på huset är den fulaste tänkbara, men människan kommer att träda fram. Du märker att inget är lämnat åt slumpen. Inte heller hos den som målar sitt hus i helt fel färg.

Prova att betrakta världen med den etnologiska blicken. Du kommer att förundras.

Fler bilder från Haninge eller andra hembygdsföreningar i länet hittar du på Kollektivt kulturarv. www.kulturarvstockholm.se