Vad är egentligen en selfie och hur skiljer den sig från ett traditionellt självporträtt? Det var en av frågeställningarna som diskuterades på evenemanget “Bilden av mig” i onsdags kväll när vi på Stockholms läns museum bjöd in till en kväll om selfies tillsammans med Kvinnohistoriska och Centrum för fotografi. Två gäster: fotohistoriker Eva Dahlman och Lisa Ehlin, doktor i modevetenskap, berättade om bilder tagna av en själv ur ett historiskt och samtida perspektiv. Kvällen rundades av genom ett panelsamtal där även konstnären Arvida Byström deltog och Makda T. Embaie var moderator.
Självporträtt från förr
Självporträtt är en genre som fotografer sysslat med från 1860-talet och framåt och i fotografins historia finns det många exempel på kvinnliga självporträtt. Vid den tiden var det inte helt ovanligt att yrkesarbetande kvinnor etablerade sig som fotografer, antingen genom att skaffa sig en ateljé i staden för studioporträtt eller genom att införskaffa en kamera och lära sig fotokonsten för att verka som ambulerande bygdefotografer.
Kännetecknande för ett fotografiskt självporträtt är att samma människa befinner sig framför som bakom kameran. Ett sätt att ta en bild av sig själv förr var att placera sin kamera på ett stativ och fotografera med hjälp av ett tidur eller en självutlösare. Enklast var givetvis att ta spegeln till hjälp, vilket syns på de många självporträtt där även kameran är med i bilden. Att ta till spegeln är ett knep som också många använder sig av idag när man tar en selfie. Eller så använder man sin arm som både förlängare och stativ.
Självporträtt jämfört med selfies
Likheten mellan dåtidens självporträtt ligger alltså delvis i tekniken, att man använder en kamera, och delvis i subjektet/objektet, det vill säga att det är du som befinner dig både framför och bakom kameran. Men för att ett självporträtt ska bli en selfie krävs att kameran som används är en smartphone och att fotografiet delas på sociala medier. Detta är definitionen av en selfie enligt Oxford Dictionaries från 2013.
En selfie är en bild där jag väljer hur jag vill att du ska se mig. På sätt och vis är det en slags iscensatt bild där vi designar oss själva. Där vi själva har makten över vårt eget utseende. Vi kan bestämma hur vi vill se ut och framstå, men vi kan inte påverka hur andra ser oss – hur bilden faktiskt blir mottagen av betraktaren. Och det är här som det ofta problematiska med selfien kommer in, i synnerhet när det handlar om unga kvinnors selfies. När en bild laddats upp på sociala medier får den liksom ett eget liv, och intentionen med bilden kan förvanskas eller skalas av och därmed kan betraktaren döma ut fotografens avsikt med att ta och dela bilden.
Varför tar man selfies?
I fotografins historia använde kvinnliga fotografer ofta manliga attribut för att iscensätta sig själva när de tog självporträtt. De kunde till exempel posera i manliga kläder och röka cigaretter som ansågs som manligt. I dagens selfies tagna av unga kvinnor används ibland mer feminina attribut som maktmedel. Selfien som genre anklagas därmed för att handla om fåfänga och narcissism. Detta blir lätt till en ond cirkel där kvinnor anklagas för att vara fåfänga för att de tar selfies och selfies utstrålar fåfänga för att de skapas av unga kvinnor.
Men allt som oftast tas selfies för andra skäl än ren fåfänga. Det kan handla om att ta ställning för eller emot en företeelse eller händelse, som när #knytblus trendade på Instagram som stöd för Sara Danius när hon tvingades avgå som Svenska Akademins ständiga sekreterare. Eller så kan det vara selfies som tas och delas av personer som flytt över Medelhavet för att berätta för de som blev kvar att man klarade överfarten och fortfarande lever.
Eller så kan selfien användas som vykort som man delar direkt från senaste semesterresan, där man visuellt talar om var man befinner sig. För att använda konstnären och fotografen Arvida Byströms ord från kvällens panelsamtal “Selfien handlar väldigt mycket om kommunikation och det är ju till sist bara en bild.”