Sigtuna och Broby bro – lämningar från en brytningstid

Publicerad: 5 maj 2014 | Skribent: Anna Östling

I maj/juni kommer Stockholms läns museum att undersöka två platser i Uppland. En gravgård i Sigtuna och Broby bro, ett område i närheten av Jarlabankes bro i Täby. Lämningarna som kommer att undersökas härrör från ungefär samma tidsperiod, 1000-talet, och har faktiskt en del gemensamt, trots att den ena platsen ligger i Sveriges äldsta stad och den andra på landsbygden.

Undersökningarna är av helt olika karaktär: Undersökningen i Sigtuna är en sk exploateringsundersökning, vilket innebär att lämningarna undersöks, tas bort och dokumenteras (enligt Kulturmiljölagen) eftersom man på platsen ska anlägga en mindre park. På ytan, som nu ska undersökas, låg förut en bensinstation, Götes mack i folkmun. Macken har genom åren genererat en del gifter i marken som därför måste saneras. Sigtunagrävningen är ett samarbete mellan Stockholms läns museum och Arkeologikonsult. På en exploateringsundersökning är tidspressen rätt stor och vi kommer att arbeta mycket med grävmaskin.

Undersökningen i Broby är en seminariegrävning som genomförs av Stockholms länsmuseum tillsammans med Stockholms universitet. Det är studenter som får sin första erfarenhet av fältarkeologi. Där är tempot ett annat och mycket tid går åt till undervisning.

Broby bro 2014

Arkeologerna återkommer i maj i år igen till Broby bro. Fortfarande är det den tidigkristna gravgården (en gravgård är en kristen begravningsplats utan kyrka) som står i centrum för uppmärksamheten. Själva gravgården är nu slutundersökt och alla skelett upptagna. I år ska vi undersöka tiden då gravgården anlades.

Vi vill veta ur vilken miljö gravgården växte fram och vilka människor som tog beslutet att bygga den. Vilken eller vilka samhällsgrupper tillhörde de och varför valde de just denna plats? Vad hade platsen för betydelse innan gravgården anlades? Vi frågar oss också hur gravgården, när den väl fanns, påverkade människors uppfattning av platsen och dess fortsatta användning.

Sigtuna 2014, gravgården ”Götes mack”

Samtidigt som Broby bro användes som kristen gravplats på 1000-talet blomstrade staden Sigtuna. Stockholm fanns ännu inte och Sigtuna var den stora inkörsporten för nya idéer och impulser. Det var i Sigtuna som den kristna kyrkan fanns representerad, en organisation som förmodligen räknades som det allra senaste och mest avancerade ur andligt och kunskapsmässigt hänseende. Runt Sigtuna ligger fler gravgårdar från 1000-talet. Gravarna är anlagda enligt kristen sed, dvs de är obrända och placerade i öst-västlig riktning med huvudet på den begravde placerad i väst.

Under maj kommer en del av en sådan gravgård i Sigtuna att undersökas, på platsen för en tidigare bensinstation: ”Götes mack”. Här vill vi veta bland annat vilka som begravts på gravgården och varifrån de kommer. Rör det sig om människor från staden? Eller är det människor från andra platser? Vilken socio-ekonomisk status kan de gravlagda ha haft? Rör det sig om män, kvinnor eller barn? Vi vill också försöka förstå vilken typ av kristendom som har praktiserats vid gravläggningarna samt vilka religiösa ritualer som utövades. I Sigtuna finns spår efter både en östlig, ortodox och en västlig, katolsk kyrkotradition. Finns det även spår efter hedniska föreställningar? Har gravarna varit markerade eller avgränsade på något sätt?

Sigtuna och Broby

Genom att undersökningarna i Sigtuna och Broby genomförs samtidigt under maj 2014 kommer de att, redan i fält, kunna spegla och berika varandra och tillsammans ge oss en större förståelse av den sena vikingatidens samhälle och skiftet från hedendom till kristendom.

Gravgården vid Broby har sannolikt, på ett eller annat sätt en relation med den relativt omtalade Jarlabankeätten. Med stor sannolikhet ägde denna släkt en stadsgård i Sigtuna. Det var nämligen så det fungerade. Kungen i Sigtuna knöt de inflytelserika släkterna i Mälardalen till sig och samlade dem i Sigtuna. Han delade ut stadstomter där dessa kunde etablera sig och representera vid kungliga och kanske kyrkliga möten. Kungen skapade helt enkelt en kontaktyta mot bönderna. Där kunde han bjuda stort och förädla sina kontakter.

Gravgården vid Broby har sannolikt, på ett eller annat sätt en relation med den relativt omtalade Jarlabankeätten. Med en stor sannolikhet ägde denna släkt en stadsgård i Sigtuna. Det var nämligen så det fungerade. Kungen i Sigtuna knöt de inflytelserika släkterna i Mälardalen till sig och samlade dem i Sigtuna. Han delade ut stadstomter där dessa kunde etablera sig och representera vid kungliga och kanske kyrkliga möten. Kungen skapade helt enkelt en kontaktyta mot bönderna. Där kunde han bjuda stort och förädla sina kontakter.

Gravgården i Broby bro liknar begravningsplatserna i staden. Det tycks som att man har tagit en gravgård från den urbana miljön i Sigtuna och placerat i det lantliga Broby bro. Kanske har man kopierat de relativt nya kristna idealen som finns i Sigtuna och placerat de på en viktig plats bygden. Sannolikt var det inte en enkel bonde som tog initiativet till detta. Broby bro ligger i centrum av en bygd som var tidig med att resa kristna runstenar. Samtidigt som man gjorde detta måste man ha fått vissa problem med hur man skulle förhålla sig till äldre normer. Normer som var enormt viktiga ur t ex juridisk synpunkt. Gravar uppfattades inte som enbart förvaringsplats för den döde, de hade i allra högsta grad också en funktion i det levande samhället. De kunde t ex vara ett sätt för den enskilde bonden att bevisa sin rätt till marken. Kunde man visa att man hade sina anfäder begravda intill gården så bevisade man samtidigt sin äganderätt. I Sigtuna fanns kanske inte samma problem eftersom de begravda där sannolikt inte hade någon arvejord. De levde ju i en stad.

Det finns också några intressanta olikheter mellan Broby och Sigtuna. Olikheter som på sätt och vis förenar platserna. I Broby finns ett kvinnounderskott bland de begravda men i Sigtuna har det motsatta förhållandet kunnat iakttas. Detta har kanske också med ovanstående odalrätt att göra. Männen begravdes hemma vid sin fäderneärvda gård. Kvinnorna kunde däremot begravas närmare den kristna organisationen som fanns i Sigtuna. På sätt och vis var det således kvinnorna som fick en mer statusfylld begravning medan männen delvis var tvungna att anpassa sig till de äldre idealen.

Om skribenten

Anna Östling. Tidigare medarbetare på Stockholms läns museum. Anna Östling är arkeolog.

Estrid – en 1800-tals kvinna?

Publicerad: 8 mars 2014 | Skribent: Tove Stjärna

Idag har vi gett Estrid ett svärd att hålla i, istället för de små barnskor som hon brukar ha i handen.

En hand håller i ett par tofflor, en hand håller i ett svärd och en kvinna. — Exempel på klädsel och accessoarer.

Vad Estrid själv skulle ha föredragit har vi ingen aning om, men att hon håller i barnskor till vardags är ingen slump. De könsroller som idag appliceras på forntiden, har lite att göra med hur dagens samhälle ser ut, men det har nästan allt att göra med hur 1800-talet och stora delar av 1900-talet såg ut. Nyligen publicerades ett inlägg på DN debatt om hur den svenska historieskrivningen fortfarande utgår ifrån den samtid och de könsroller som var rådande då vetenskaper som arkeologi och historia formades. En epok då männen hade mer makt och som debattörerna påpekar – det är under denna korta epok som historiens kvinnor glöms bort!

Envist klamrar sig dessa synsätt kvar idag och ofta smyger de sig in, lite halv obemärkt, i bakgrunden där de upprätthålls. Ta en extra titt nästa gång du besöker en skyltad fornlämning – kanske finns 1800-talet där genom en teckning av den aktive vikingen som hugger ved, medan kvinnan står i bakgrunden, ofta inaktiv eller möjligen med ett barn i kjolfållen. Eller kanske läser du ett blogginlägg om hur feminismen gått för långt och hur bloggerskan längtar tillbaka till grottstadiet där mannen drog in kvinnan i grottan efter klubbat ner både henne och ett vildsvin.

Det finns mängder av exempel på hur traditionella könsroller vårdas med hjälp av historia och arkeologi som ”facit”. Ett facit som framförallt speglar de senaste 200 årens syn på hur kvinnor och män bör vara och bete sig. Att ge Estrid ett svärd kan synas lite lamt, ja ja kvinnor kunde minsann också slåss, men det som bytet uppmärksammar är att till vardags så sitter det ett par små barnskor där istället – för det är något som passar Estrid, en kvinna.

Läs mer

www.dn.se/debatt/vit-flack-i-historiebockerna-det-var-kvinnor-som-styrde (prenumeration på DN krävs)

nyheter24.se/noje/kronika/757377-vi-behover-riktiga-karlar-och-man-inga-javla-hen

Om skribenten

Tove Stjärna. Tidigare medarbetare på Stockholms läns museum. Tove Stjärna är arkeolog.

Du sköna gamla värld

Publicerad: 11 februari 2014 | Skribent: Richard Grönwall

2014 har kallats för ett ”supervalår”, då representanter ska utses till såväl Europaparlamentet som till riksdag, landsting och kommuner. Att detta kommer att sätta sin prägel på samhällsdebatten under året är ingen vågad gissning. Lite mer än vanligt kommer referenser göras bakåt i tiden för att stämma av samtiden och för att peka ut den rätta vägen in i framtiden.

Uppfattningarna om gårdagen, nuet och morgondagen kommer att skilja sig åt, i vissa fall ganska mycket. Att ett samhälles historia kan berättas på olika sätt, utifrån olika perspektiv och för olika syften, blir sällan så tydligt som under just ett valår. Under senare år har dock kulturarvsfrågor generellt sett tagit en alltmer framträdande plats i den allmänna debatten. När uppfattningarna går isär blottar det inte sällan olika synsätt på begrepp som kultur, etnicitet och integration, begrepp som i dagens politiska debatt utgör sprängstoff. Som raketbränsle till debatten tjänar Sverigedemokraternas dimmiga uppfattningar om hur svensk kultur ska definieras, där valda kulturyttringar lyfts fram för att tillsammans bilda ett svenskt kulturellt kanon för medborgarna att rätta sig efter.

I potten ligger bilden av Sverige och svenskarna – vilka är vi, varifrån kommer vi och vart är vi på väg?

Liknande frågor var i fokus även i det sena 1800-talets och det tidiga 1900-talets Sverige. Med industrialiseringen kom landet att snabbt förändras. Genom öde skogar och småbrutna jordbrukslandskap ångade tåg fram och krympte avstånden mellan människorna. Tid blev något som behövdes mätas mer exakt, jordbruket effektiviserades och befolkningen växte kraftigt, inte minst i städerna. I Stockholm ökade invånarantalet mellan åren 1880-1920 med 250 %. Det var ett nytt, modernare och mer demokratiskt Sverige som höll på att ta form. Men om det visste ingen något säkert på förhand. Medan delar av samhället såg positivt på förändringarna, skapade de samtidigt oro inför framtiden. Vad var det egentligen för ett samhälle som växte fram? Vad skulle finnas kvar av gårdagen?

Den snabba omställningen från bondesamhälle till industrination är central för förståelsen av den svenska självbilden. På väg mot en okänd och i vissa avseenden skrämmande framtid förankrades nationen vid en bild av ett gemensamt och skönmålat förflutet. Sverige och svenskarna definierades och analyserades i vetenskapens namn. I skolböckerna lärde sig barnen om landets och folkets särart och ärorika historia. Museerna samlade och visade föremål för att bekräfta och förstärka bilden. Utvecklingen beskrevs som en stadig resa framåt och uppåt. Forntida dygder och idog strävan, egenskaper som ansågs djupt rotade i den svenska folksjälen, förklarade framgången – en del av ett idékluster som skulle komma att orsaka mycket lidande runtom i Europa under 1900-talet.

Att i historien söka fotfäste i en värld stadd i förändring är ingenting unikt för det sena 1800-talet. Författaren och arkeologen Anna Lihammer har i boken ”Vikingatidens härskare” dekonstruerat schablonbilden av svensk vikingatid som en kulturellt sett homogen historisk period. Utifrån de arkeologiska fynden träder det motsatta fram – en smältdegel av kulturella kontakter, idéer, möten och impulser, ett samhälle i rörelse. Delvis är det just på grund av denna dynamik som perioden blivit så intressant för eftervärlden.

Det är inte omöjligt att man under vikingatiden kände att samhället snabbt höll på att förändras. Kanske uppstod även då, precis som på 1800-talet, bland vissa grupper ett ökat behov av att stärka känslan av samhörighet med det förflutna. Faktum är att det finns arkeologiska spår som tycks bekräfta detta. På många platser i Mälarområdet har man under vikingatiden sökt sig till äldre gravfält för att begrava sina döda. Som en symbolisk markering av tillhörighet med det förflutna placerades de nya gravarna ovanpå de äldre.

Hur vikingatidens människor egentligen uppfattade sin historia vet vi förstås mycket lite om. Myter och sagor traderades muntligen från generation till generation och efterhand som samhället förändrades, justerades också berättelserna. Detta upprätthöll illusionen av ett stabilt och över tiden oförändrat samhälle. Något samhälleligt eller kulturellt status quo var det dock aldrig fråga om. När förändringarna skedde snabbare, som under vikingatiden, brast illusionen av stabilitet. De som idag försöker lyfta fram vikingatiden som ett svenskt, kulturellt urtillstånd har därför missförstått både vikingatiden och vad kultur är.

Utifrån ovan sagda kan man fundera över varför kulturarvet återigen har blivit ett så hett ämne i den politiska debatten. Det skulle kunna tolkas som att samhällsförändringarna för närvarande upplevs ske fortare än vanligt och att detta skapar en oro och osäkerhet inför framtiden. Ett ökat behov av att känna stabilitet utnyttjas med framgång av reaktionära politiska krafter som på historiska grunder menar sig kunna definiera en kärna av vad svensk kultur utgörs av, och därmed också vad det inte utgörs av.

Ett grundläggande problem för till exempel Sverigedemokraterna är dock att svensk kultur aldrig har varit statisk, utan är en process i ständig rörelse – precis som den var under vikingatiden, det sena 1800-talet eller alla andra dagar på året. Att med historien som redskap försöka finna och definiera vad som är typiskt svenskt, är ett sökande efter skatten vid regnbågens slut.

Kultur är resultatet av ständigt pågående möten, överenskommelser, idéutbyten och kompromisser mellan individer, i olika sammanhang och på olika nivåer. De normer och regler som talar om vad som är accepterat och vad som inte är det, behöver ständigt diskuteras och omprövas. Sverige är ett på många sätt fantastiskt land, men det har aldrig varit befolkat av vikingar, karoliner eller folkhemsbyggare allena. Sverige är, och har alltid varit, summan av en mångfald av individer vars olika viljor, erfarenheter, ursprung och idéer tillsammans bidrar till att skapa det samhälle vi lever i idag.

Museer, däribland Stockholms läns museum, och andra institutioner som arbetar med kulturarvsfrågor har därför ett viktigt uppdrag i att identifiera, diskutera och bevara själva mångfalden i samhället. Endast då har vi möjlighet att i historien finna nycklarna till en djupare förståelse av Sverige och begreppet svenskhet, vad det är och vad vi vill att det ska vara.

Om detta hoppas jag att en del av debatten kommer att handla om, supervalåret 2014.

Om skribenten

Richard Grönwall. Tidigare enhetschef på Stockholms läns museum. Nu är Richard vd på företaget Uppdrag arkeologi.

Hem ljuva hem, del 1 av 7

Publicerad: 29 november 2013

Hem ljuva hem. Stadsmuseet Stockholm. Del 1 av 7 i seminariet “Att göra det svårt för sig” på Stadsmuseet 18 november 2013. Seminariet är ett samarbete mellan Stockholms läns museum och Stadsmuseet och genomförs som en del i länsmuseets projekt Upptäck Botkyrka, som genomförts med stöd från Länsstyrelsen i Stockholm.

Se filmen med seminariet

Under ett par års tid har Stadsmuseet i Stockholm drivit projektet Hem ljuva hem i samarbete med SHIS bostäder. Syftet har varit att undersöka hur museet genom att kombinera samtidsdokumentation, dialogarbete och pedagogik kan öppna museet för nya grupper, men också inlemma mångas erfarenheter i museets samlingar.

Medverkande: Bo Larsson, Stadsmuseet Anna Seidelvall Byström, Stadsmuseet Ann-Chatrin Hedström, Stadsmuseet

Upptäck Botkyrka, del 4 av 7

Publicerad: 29 november 2013

Del 4 av 7 i seminariet “Att göra det svårt för sig” på Stockholms stadsmuseum den 18 november 2013. Seminariet är ett samarbete mellan Stockholms läns museum och Stadsmuseet och genomförs som en del i länsmuseets projekt Upptäck Botkyrka, som genomförts med stöd från Länsstyrelsen i Stockholm.

Hur får man nya grupper att engagera sig i kulturarvet? Stockholms läns museum har i tre år drivit projektet Upptäck Botkyrka i Fittja, Hallunda och Nordborg. Det har handlat om att tillsammans med föreningar, boende och skolor kritiskt granska och därefter utveckla informationen om kulturhistoriskt intressanta platser i dessa områden. Annelie Kurttila, enhetschef för publika enheten på Stockholms läns museum, och Jennifer Shutzberg, pedagog vid Stockholms läns museum, samt Åsa Anderljung, kultursekreterare i Botkyrka berättar om utmaningar, upplevelser och lärdomar från projektet.

Internationellt kulturutbyte, Serbien, del 6 av 7

Publicerad: 29 november 2013

Del 6 av 7 i seminariet “Att göra det svårt för sig” på Stadsmuseet 18 november 2013. Seminariet är ett samarbete mellan Stockholms läns museum och Stadsmuseet och genomförs som en del i länsmuseets projekt Upptäck Botkyrka, som genomförts med stöd från Länsstyrelsen i Stockholm.

Se filmen med seminariet.

Helene Larsson, utställningscurator som sedan många år intresserat sig för internationellt kulturutbyte om upplevelser, erfarenheter och kunskaper med utgångspunkt i det Svenska och Serbiska kulturlivet. Före detta kulturråd vid Sveriges ambassad i Serbien.

Making peace, Nobelmuseet 2013, del 2 av 7

Publicerad: 29 november 2013

Del 2 av 7 i seminariet “Att göra det svårt för sig” på Stadsmuseet 18 november 2013. Seminariet är ett samarbete mellan Stockholms läns museum och Stadsmuseet och genomförs som en del i länsmuseets projekt Upptäck Botkyrka, som genomförts med stöd från Länsstyrelsen i Stockholm.

I detta avsnitt berättar Kari Arnekleiv från Nobelmuseet om arbetet med de unga killar som bidrog med sina erfarenheter av krig och konflikt till Nobelmuseets utställning Making Peace. De arbetade tillsammans under våren 2013 i flera träffar. I slutet av processen kom Kulturskolan in och killarna skapade digitala berättelser som visas i utställningen Making Peace.

Svenskhet, Genus och Sanning med Ted Hesselbom, del 3 av 7

Publicerad: 29 november 2013

Del 3 av 7 i seminariet “Att göra det svårt för sig” på Stadsmuseet 18 november 2013. Seminariet är ett samarbete mellan Stockholms läns museum och Stadsmuseet och genomförs som en del i länsmuseets projekt Upptäck Botkyrka, som genomförts med stöd från Länsstyrelsen i Stockholm.

Fisksätras globala kulturarv, del 5 av 7

Publicerad: 29 november 2013

Del 5 av 7 i seminariet “Att göra det svårt för sig” på Stadsmuseet 18 november 2013

Se filmen med seminariet.

Seminariet är ett samarbete mellan Stockholms läns museum och Stadsmuseet och genomförs som en del i länsmuseets projekt Upptäck Botkyrka, som genomförts med stöd från Länsstyrelsen i Stockholm. Amelie Tham, projektledare Fisksätra museum, arbetar med frågor som Fisksätras globala kulturarv, konstnärliga processer, kunskapsprocesser, deltagande och konkret medborgarskap.

Runstenarnas tid – En omvälvande epok. Del 1 av 8

Publicerad: 28 november 2013

Runstenarnas tid – en omvälvande epok är del av seminarieserien Arkeologi i Stockholms län. 2013. Peter Bratt, museichef Stockholms läns museum och Ola Kyhlberg, Uppsala universitet inleder.

Runstenarnas tid -en omvälvande epok. Del 1 av 8. Filmspelare i Youtube.