Platsverkstan byter fokus, som vanligt, och de kommande avsnitten baseras på museets utställning “Fake News”. Det inledande inslaget består av en paneldebatt inspelad i Dieselverkstadens bibliotek 14 november 2017 och handlar om ett förföriskt och svårdefinierat begrepp som bör användas med försiktighet eller inte alls, om skillnaden mellan USAs och Sveriges medialandskap, om pressetik och journalistikens situation och om vikten av att lyfta på telefonen och granska sina källor.
Med väldigt mycket mer. Medverkar gör: Christian Christensen, professor vid JMK, Cecilia Djurberg, redaktör för Medieormen, Robert Brännström, chefredaktör för KIT och Andreas Ericson, chef för Timbro Medieinstitut, samt Annelie Kurttila enhetschef för Publik och kunskap på Stockholms läns museum.
Programpunkt producerades i samarbete med Forum för levande historia.
Publicerad: 1 november 2018 | Skribent: Rebecka Walan
Ett konditori har slagit upp sina portar i Gustavsberg. Men du måste vara under fem centimeter för att kunna handla något av de alla de läckra bakverk i miniformat som syns genom skyltfönstret. Med andra ord behöver du också ha ögonen öppna för oväntat små konstverk under söndagspromenaden.
Inte långt från det lilla konditoriet ligger Hotel Stilton. Ett minihotell i en liten plåtbyggnad med rum tapetserade i olika mönster. Här sover gästerna i gamla makrillburkar.
De som ligger bakom konstverken heter Anonymouse och kallar sig själva för ”ett löst sammansatt nätverk av möss och människor”. De har varit verksamma sedan mars 2016. I sina installationer leker de med tanken på att det finns en parallell värld, precis utanför vårt synfält. En värld där möss och andra smådjur lever lite som vi människor och tar vara på saker som vi tappar eller slänger. Gruppen utgår ofta från platsens historia.
Så här säger de om de verken i Gustavsberg som invigdes i juni i somras. ”Vackra gamla industrilokaler står kvar, men samsas nu med nybyggda lägenhetshus, och människor flyttar hit av andra anledningar än att jobba på fabriken. Om Gustavsberg helt har hittat sin nya identitet bland turism, båtar, ateljéverksamhet, nybyggen och brukshistoria, återstår att se. Och mitt i alltihop pågår livet. Det har vi försökt att skildra”, förklarar gruppen.
Det är Värmdö kommun som bjudit in dem att utföra de båda anläggningarna. Att det är Anynomouse som ligger bakom ser du på loggan: En skrattande mus med Musse Pigg öron.
Konstverken ligger på Chamottevägen i porslinskvarteren. Det är lätt att gå förbi eftersom de är belägna bara några decimeter över trottoaren och långt under ögonhöjd, det vill säga om du är en vuxen person. För barn är de nog mycket lättare att upptäcka.
Hotel Stilton. Fotograf: Rebecka Walan, Stockholms läns museum.
Att göra stora skulpturer i det offentliga rummet har länge varit förenat med status. Stora bronser som avtäckts med pompa och ståt. Orkestrar har spelat och tals hållits. Men det monumentala behöver inte vara stort. Det monumentala kan mycket väl finnas i det lilla konstverket. Det handlar om att spränga gränser. Inte sällan sker det genom att vi varseblir detaljer som får formatet att bli underordnat upplevelsen.
Om konst i det offentliga rummet krymper och blir så liten att den är svår att få syn på, blir lyckan istället desto större när du väl gjort upptäckten. Länge och väl står jag på knäna och tittar in i caféet och upptäcker att stolsdynorna är gjorda av gamla kapsyler, att ett anslag på dörren säger att man kan betala med “Chisakort”, men menyn med sina pyttesmå bokstäver är helt omöjlig att läsa.
Jag tänker att det lilla formatet även i sagans värld länge har fascinerat människan. Tummelisa var så liten att hon föddes i en blomma och liftade till varmare breddgrader genom att rida på en svala. Det är inte utan att jag gärna skulle vilja bli lika liten som en tumme för att kunna gå in och slå mig ner på Konditori Vera Pistacia och göra en beställning. Någon som vill följa med?
Om skribenten
Rebecka Walan har en fil kand i konstvetenskap och arbetar på Stockholms läns museum som konstintendent med särskilt ansvar för förmedling av offentlig konst.
Karlösa Kvarn – klädstreck, kvarnstenar och människor vid vattendrag
Publicerad: 26 oktober 2018
Karlösa kvarn ligger i byn Risslingby i Söderbykarls socken i Norrtälje kommun. Historien kring kvarnen sträcker sig långt bakåt i tiden.
Karlösa Kvarn – klädstreck, kvarnstenar och människor vid vattendrag. Filmspelare i Youtube.
Publicerad: 19 oktober 2018 | Skribent: Daniel Sahlén
Som arkeolog får jag då och då frågor som: Finns det mer saker att hitta? Har man inte redan grävt upp allt? Frågorna grundar sig förmodligen i synen på arkeologi som en skattjakt, att hitta saker att ställa ut på museer. Under 1700- och 1800-talet när arkeologin som disciplin föddes, handlade det om att hitta föremål som kunde doneras till museer eller behållas i privat ägo. Hjalmar Stolpes utgrävningar på Björkö och Birka är ett exempel på detta, men i denna jakt på forntida skatter utvecklades en arkeologisk metod om hur vi på bästa sätt kan lära oss mer om mänskligt liv och forntida samhällen.
Det är där arkeologin är idag. Det är en metod för undersökning av fornlämningar och föremål som människor lämnat efter sig. Men de inledande frågorna bottnar också i ett starkt intresse för arkeologi och arkeologiska upptäckter. Vilket vi som arbetar med arkeologi bör värdesätta, för detta skapar en förutsättning för vår profession.
Sida ur Hjalmar Stoples dagboksanteckningar, Gravundersökningar 1875. Källa: Birkaportalen.
Uppdragsarkeologin, den arkeologi som utförs i samband med att våra vägar och samhällen växer, är idag en naturlig del av exploateringsprocessen och kulturmiljölagen, vilka skyddar kända och okända fornlämningar på ett sätt som Sverige varit vägledande inom. Exploateringstrycket i Stockholms län är ju som bekant omfattande, och det är naturligt att antalet undersökningar som utförs är som störst här. I vissa fall, som jag också skrev i min tidigare blogg, kan dessa undersökningar belysa eller förändra vår förståelse av historiska sammanhang, medan det i andra fall bara utgör små bitar av ett större pussel.
Två undersökningar av stenåldersboplatser som jag besökte i somras, SAU:s slutundersökning vid Riksten och KMMD:s slutundersökning vid Norvik, har båda möjlighet att förändra vår kunskap av stenåldern i Stockholms län. Båda platserna ligger i Södertörn som är ett av de tidigaste befolkade områdena i Stockholmsregionen. Vid Riksten i Botkyrka kommun undersökte SAU under sommaren ett område med ett antal platser med lämningar från stenåldern, både från äldre stenåldern (8000–4000 före Kristus) och yngre (4000–1800 före Kristus). Fynden från den äldre perioden omfattade bland annat rester från tillverkning av grönstensyxor, medan fynden från den yngre bestod av en stor mängd keramik. Vid Riksten ser vi alltså en plats som användes sporadiskt under en väldigt lång tid.
Undersökningar i Riksten. Fotograf: Daniel Sahlén.
I Norvik utanför Nynäshamn, undersökte KMMD under sommaren och hösten omfattande lämningar från yngre stenåldern och främst från den gropkeramiska perioden (cirka 3300–2500 före Kristus). Även vid Norvik hittades lämningar från tillverkning av grönstenyxor och flera hundra kilo lokalt tillverkad keramik, men även material som förts till platsen från andra delar av Skandinavien. Fynden från Riksten och Norvik är viktiga för vår förståelse av yngre stenåldern i Stockholms län och båda platserna fick stort lokalt intresse.
Undersökningar i Norvik. Fotograf: Daniel Sahlén.
Upptäckter från stenåldern väcker ofta en stor nyfikenhet och frågor om vårt ursprung. Men att tala om stenålderns människor som de första svenskarna saknar helt grund. Forskningen har visat att landskapet under stenåldern såg helt annorlunda ut eftersom det pressats ner av inlandsisen. Vid tiden för äldre stenåldern var större delen av Stockholmsregionen under vatten och endast ett fåtal högre områden stack upp som klippor och skär, som ett ytterskärgårdslandskap. Under yngre stenåldern hade större delar rest sig ur havet på grund av landhöjningen, men mycket av det som idag är åkermark låg fortfarande under vatten. Även klimatet skilde sig. Enligt de senaste klimatmodellerna hade södra Sverige ett mer kontinentalt klimat med en medeltemperatur på ett par grader högre än idag. Detta innebar en annan flora och fauna samt att tät lövskog dominerade i södra halvan av Skandinavien. När vi talar om stenåldern är det alltså ett helt annat landskap som vi måste föreställa oss än det vi ser idag.
Under de senaste åren har studiet av människors ursprung och härkomst revolutionerats genom användandet av naturvetenskapliga analysmetoder. Genom att analysera tänder kan forskare idag studera förhistorisk mänsklig diet, vilket kan visa hur människor rört sig under sin levnad, och genom analyser av mänskligt DNA kan släktskap studeras med en helt annan precision. Forskare vid Stockholms och Uppsala universitet har under 2010-talet arbetat med dessa metoder och nu börjar de se tydliga mönster på hur människor från flera olika arkeologiska tidsperioder har förflyttat sig och deras genetiska relation. Vad som är tydligt är att befolkningen i Stockholmsregionen har varit långt mer mobil och haft ett spritt ursprung. Vi kan se hur olika grupper från Europa kommit in och blandats upp med tidigare befolkningsgrupper. De människor som befolkade Riksten och Norvik kom från östra och centrala Europa och nya grupper skulle flytta in i regionen och förändra samhället många gånger innan det moderna Sverige grundades.
Om skribenten
Daniel Sahlén är fil doktor i arkeologi och anställd på Stockholms läns museum.
Ågesta–kulturarv som skaver
Publicerad: 15 oktober 2018
Platverkstan live om Ågestaverken i Huddinge, Sveriges första kommersiella kärnkraftverk och tillsammans med experimentreaktorn R1 det enda kärnkraftverket i Stockholms län. Tungvattenreaktorn i Ågestaverken var i drift under en kort period för att ge fjärrvärme och el till förorten Farsta. Men redan 1973, efter 10 år stängdes anläggningen av säkerhetsskäl och lämnades då i princip intakt utan nya användningsområden.
Intresset för anläggningen bland allmänheten har därefter varit stort, det har hållits fullsatta visningar och det har framförts önskningar om att omvandla byggnaden till ett museum. Länsstyrelsen, Stockholms läns museum och Tekniska museet genomförde tillsammans en större dokumentation av anläggningen som presenterades i boken Ågesta: kärnkraft som kulturarv år 2008.
Nu planerar ägaren Vattenfall att riva anläggningen, vilket har väckt starka känslor både hos grannar som är rädda för att strålning ska spridas vid en rivning och hos människor som vill bevara byggnaden som ett kulturhistoriskt monument över modernismen och kalla kriget. Länsstyrelsen i Stockholms län har föreslagit Kulturdepartementet att anläggningen förvärvas av staten och förklaras som statligt byggnadsminne.
I seminariet bidrar ett antal inbjudna experter med sina perspektiv på en unik, mytomspunnen men omdebatterad och komplicerad byggnad. Ska den räknas som kulturarv? Går den i så fall att bevara? Vad får egentligen kallas kulturarv? Finns det någon gräns? Vari består lockelsen i det postindustriella lämningarna?
Medverkar i avsnittet gör: Magdalena Tafvelin Heldner, Intendent Kunskap & Samlingar/Tekniska museet
Eva Dahlström Rittsél, Antikvarie, Enheten för kulturmiljö/Länsstyrelsen i Stockholms län
Marie-Louise Olvstam, jurist, Vattenfall
Bo Wirendal, tekniskt sakkunnig, Vattenfall
Samtalsledare:
Anna Storm, docent i Kulturgeografi vid Stockholms universitet.
Publicerad: 12 oktober 2018 | Skribent: Annelie Kurttila
Tidigt i våras började vi diskutera en speciell typ av kulturarv här på museet. Platser som inte är idylliska, vackra eller insmickrande. Snarare tvärtom. Vi talade om mytomspunna miljöer som väcker motstridiga känslor av nostalgi, ilska, vanmakt och ibland till och med rädsla. Kort och gott, vi pratade om ett kulturarv som skaver. Vi bestämde oss för att undersöka några av dessa platser lite närmare för att på sikt kunna uppmärksamma dem på lite olika sätt. Anledningen är att vi vill göra historieskrivningen så mångfacetterad, och därmed så fullständig, som det överhuvudtaget är möjligt.
Gemensamt för de platser som vi har undersökt är att de var omdebatterade redan under sin ursprungliga användning. En av dem är Ågestaverket i Huddinge.
Ågestaverken, Sveriges första kommersiella kärnkraftverk och det enda kärnkraftverket i Stockholms län, var i drift under en kort period för att ge fjärrvärme och el till förorten Farsta. Men redan 1973, efter 10 år stängdes anläggningen av säkerhetsskäl och lämnades i princip intakt utan nya användningsområden. Intresset för anläggningen bland allmänheten har dock varit stort, det har hållits visningar och det har framförts önskningar om att omvandla byggnaden till ett museum.
Ett kontrollrum. Fotograf: Nisse Cronestrand, Tekniska museet.
Nu planerar ägaren Vattenfall att riva anläggningen för att följa bestämmelserna i Kärntekniklagen, som kräver avveckling. Det har väckt starka känslor hos både grannar som är rädda för att strålning ska spridas vid en rivning och hos människor som vill bevara byggnaden som ett kulturhistoriskt monument över modernismen och kalla kriget. Länsstyrelsen i Stockholms län har föreslagit Kulturdepartementet att anläggningen förvärvas av staten och förklaras som statligt byggnadsminne.
Om Ågesta rivs, försvinner ett av de sista fysiska spåren av Sveriges kärnvapenprogram och situationen under kalla kriget. Men går det överhuvudtaget att bevara den här typen av anläggning så att den kan visas för en allmänhet på ett säkert sätt? Museet följer fallet om Ågesta och återkommer så snart vi vet hur dess framtid ser ut.
Om skribenten
Annelie Kurttila är museichef på Stockholms läns museum.
Family living – the true story (Vad är framtidens minne? Del 2)
Publicerad: 9 oktober 2018 | Skribent: Elisabeth Boogh
Facebookgruppen Family living – the true story startade redan 2009 och har idag över 77 000 medlemmar. Här delas dagligen fotografier av vardagsstökiga hem, bilder som anspelar på inredningstidningarnas idealbilder av perfekta hem. Bilderna som läggs ut i gruppen blir del av ett gemensamt fotoalbum som visar våra hem som de egentligen ser ut. Medlemmarna i gruppen peppar varandra och inläggen är ofta humoristiska, kanske rent av dråpliga.
Ett fotografi delat på sociala medier kan ibland beskrivas som en fotografisk kommentar, där fotografiet tillsammans med inläggsförfattarens text, andras kommentarer och emojis och lajks (eller likes) skapar en helhet. Detta gäller definitivt för många av inläggen i gruppen där bilden i sig kanske inte säger så mycket, men med en humoristisk knorr kan den säga ganska mycket om till exempel stressade småbarnsföräldrars liv som har svårt att få ihop vardagspusslet och där städningen definitivt kommer i sista hand.
Vimplar ändrar verkligen helhetsintrycket på vårt gästrum. Så välkomnande. Fotograf: Kajsa Beckman.
Jag tycker att bilderna är intressanta ur ett kulturhistoriskt perspektiv. Vi har äldre bilder i våra fotosamlingar som beskriver hur ett hem sett ut, och hur familjelivet tett sig. Bilderna från gruppen Family living erbjuder en beskrivning av verkligheten idag och bygger därmed vidare på våra samlingar samtidigt som motiven erbjuder en vardaglighet av sällan skådat slag.
Elisabeth Boogh har en fil. Kand. i fotografi och arbetar på Stockholms läns museum som bildantikvarie med särskilt fokus på digital insamling.
Vad är framtidens minne?
Publicerad: 5 oktober 2018 | Skribent: Elisabeth Boogh
Kan ett fotografi som delas på sociala medier vara ett minne? Och kan det bli del av det gemensamma kulturarvet? Vi på Stockholms läns museum tror det. Faktum är att vi är så säkra på det att vi redan samlar fotografi från sociala medier.
Fotografi har alltid fungerat som ett minne. Från dess barndom och några decennier framåt handlade det mest om porträtt fotograferade i studiomiljö av professionella fotografer eller av bygdefotografer på landet. Senare utvecklades tekniken och blev billigare och därmed uppstod amatörfotografiet. Nu fotograferades födelsedagar, julaftnar och semesterresor. Bilderna sorterades omsorgsfullt in i fotoalbum och blev en del av berättelsen om familjen. Men givetvis fotograferades också många andra motiv och fotografiet har under historiens gång tjänat både som bevismaterial och konst. Utöver minnesfunktionen har fotografiet alltid använts som ett sätt att kommunicera med andra.
Familjen Vougt med vänner framför huset i Eneby. Fotografiet är från 1890-talet. Fotograf: Okänd, Riala hembygdsförening.
Vad är fotografi idag?
Men vad fotograferar vi idag och hur använder vi våra bilder? Jo, många bilder tas i ögonblicket med siktet inställt på att dela dem med andra på sociala medier. Och det är där vi som arbetar med fotosamlingar på museer, måste kasta våra blickar när vi ska undersöka dagens fotografi. Givetvis fotograferar vi fortfarande för att minnas händelser och människor, men motiven vi fotograferar är långt mer vardagliga än förr. Nya motivkategorier har uppstått, jag tror till exempel inte att jag någonsin förr sett ett fotografi på någons fötter eller maten någon äter till lunch, innan det blev vanligt att dela dem på sociala medier.
Fötter och en hund. Fotograf: Clio Pavlidis Andersson.
Fotografiet idag är mer som en del av en ständigt pågående konversation online, där det främst handlar om att kommunicera vad som händer i livet just nu. Mängder av fotografier produceras och delas årligen. De två största sociala nätverken där fotografier delas är Facebook, som används av 74 % av internetanvändarna i Sverige, följt av Instagram som används av 53 %. På en vanlig dag delas upp till 80 miljoner fotografier världen över på Instagram!
För att undersöka dagens sociala fotografi deltar vi på länsmuseet i ett nordiskt forskningsprojekt Collecting Social Photo och i höst tittar vi närmare på fotografierna som delas i en grupp på Facebook.
Elisabeth Boogh har en fil. Kand. i fotografi och arbetar på Stockholms läns museum som bildantikvarie med särskilt fokus på digital insamling.
Skeviks kvarn, Värmdö. En tillflyktsort utan jordiska bestyr
Publicerad: 28 september 2018 | Skribent: Moa Beskow
I mitt arbete som etnolog på Stockholms läns museum får jag ta del av många människors berättelser. Att samtala med människor om vardagslivet och fundera kring vilken betydelse den plats man lever och verkar på slutar aldrig att fascinera mig. Hur ser en vanlig dag ut? Var handlar du helst? När lämnar du platsen du bor på och varför?
Svaren på dessa till synes enkla frågor tangerar ofta större frågor om en människas liv, en särskild plats, dess historia och utveckling. Ofta sätter människor ord på aktuella samhälleliga problem, givetvis utifrån sina egna alldeles speciella perspektiv. Många gånger säger också de människor jag intervjuar, att de börjar se och intressera sig för sin omgivning och närmiljö på ett nytt sätt.
Ur Skevikarnas skrifter, arkivmaterial från Uppsala Universitetsbibliotek Carolina Rediviva. Foto: Moa Beskow.
Men det är inte alltid det går att prata med de människor man intresserar sig för. Ibland är de borta sedan länge och lämningarna i landskapet visar endast subtila tecken. Skeviks kvarn är just en sådan plats. Här finns inga människor att fråga, men samma nyfikenhet driver mig: Hur levdes livet här? Vad gjorde de på dagarna? Stämmer de historier som berättas om ”Skevikarna”?
Berättelserna om människorna
Själv besökte jag lämningarna efter Skeviks kvarn våren 2017 tillsammans med en mindre arbetsgrupp från museet. Kvarnplatsen var en av de utvalda kulturmiljöerna från en större damminventering som genomfördes på länsmuseet år 2013 och skulle nu djupare undersökas och analyseras. Den första utmaningen var att hitta själva platsen och utan arkeologen hade åtminstone inte jag hittat till kvarnlämningen. Det krävs ett tränat öga för att uppfatta hur några mossbeklädda stenpartier bildar formen av en fördämning och hur en nedsänkning i vegetationen egentligen är ett torrlagt vattendrag. Så, vad är det då som gör just den här platsen så spännande? Jo, det är berättelserna om de människor som tros ha brukat kvarnen och vistats här.
Skeviks kvarnplats. Foto: Jan af Geijerstam.
Kvarnen är uppförd omkring år 1787 och vid den här tiden hade ett pietistiskt samfund, ”Skevikarna” sin hemvist på Skeviks gård. Samfundet härrör från Österbotten och de så kallade Erikssönerna som revolterade mot kristendomens stränga seder och bruk. Bland annat vägrade de nattvarden och följden blev landsförvisning. Under elva års tid reste sällskapet ”Främlingarna”, på ca 60 personer runt i Europa innan de så småningom återvände till Sverige och fick en fristad på Skeviks gård. De levde av gåvor och drev gården som ett hälftenbruk. Det finns en rad skildringar kring Skevikarnas liv och leverne. De lär ha levt en närmast klosterlik tillvaro och i en bok från 1887, skriven av Carl Alfred Cornelius, beskrivs de på följande vis:
“Också hade sällskapet på Skevik fullt upp af hvad som fordrades till lifvets nödtorft, ja till och med åskillligt derutöfver. Ty på deras bord förekommo ibland ända till två slags viner jemte hvarjehanda villebråd, som vanligen erhölls från Finland. Kaffe och te ansågs böra undvikas. Men t. ex. tobak var ingen förbjuden vara, icke heller bränvin, ehuru det blott skulle begagnas för medicinkt ändamål.
Med lekamligt arbete sysselsatte sig Skevikarne ganska litet, ty man följde den beqväma grundsatsen, att när de fromme ingens egodelar begärde och icke fölle någon till besvär, utan lefde af frivilliga gåfvor, så kunde då så mycket som möjligt bespara sig sysslandet med jordiska bestyr, helst som lekamlig öfning vore till föga nytta.”
Carl Alfred Cornelius
Skevikarnas samlade skrifter
Citatet ovan ger mig en viss inblick i hur deras liv kan ha tett sig. I den litteratur som finns tillgänglig finns fler beskrivningar om livet på Skevik. Bland annat beskrivs deras vadmalskläder och långa hår. Däremot hittar jag inga belägg för att kvarnen verkligen uppfördes och brukades av sällskapet. Jag beger mig till Uppsala Universitetsbibliotek Carolina Redivia och begär ut Skevikarnas samlade skrifter. Öppnar de varsamt vikta och ihopknutna pappersbuntarna och bläddrar i de många tätt skrivna böckerna.
Ur Skevikarnas skrifter, arkivmaterial från Uppsala Universitetsbibliotek Carolina Rediviva. Foto: Moa Beskow.
Doften av gammalt papper slår emot mig. Det är spännande att tänka sig att pennan som format de snirkliga bokstäverna jag försöker tyda har suttit i handen på en Skevikare. Men fortfarande kvarstår många frågor: Hur såg en vanlig dag ut? Hur kände och tänkte du som skrev? Vad kan du berätta om kvarnen?
Om skribenten
Moa Beskow har en fil. masterexamen i etnologi och arbetar på Stockholms läns museum.
Ny samverkande roll för arkeologin hos oss
Publicerad: 21 september 2018 | Skribent: Daniel Sahlén
Jag är sedan i våras arkeolog på Stockholms läns museum och kommer till museet i en ny samverkande roll där jag i stor utsträckning kommer att arbeta förmedlande och främjande. Det betyder rent praktiskt att jag kommer arbeta för att kunskap om arkeologi i Stockholms län når ut till så många som möjligt, något som jag tror bäst sker i samarbete med andra aktörer. Detta kan vara i formen av traditionella visningar och utbildning eller genom forskningssamarbeten.
I början av sommaren besökte jag två olika undersökningar i länet, Arkeologernas (SHM) slutundersökning av Norrtil strax utanför Sigtuna och Uppdrag Arkeologis slutundersökning vid Eggeby Gård på Järvafältet. Att få möjlighet att besöka de undersökningar som sker i länet, vilket är en del av mitt uppdrag som jag särskilt uppskattar, är viktigt för förståelsen för den uppdragsarkeologiska verksamheten som utförs i länet.
Undersökningarna vid Norrtil och Eggeby Gård har många likheter, men också många olikheter som är typisk för den spridning av arkeologi som utförs i Stockholms län. Vid Norrtil undersöker man en övreståndsmiljö från Vikingatiden och tidig medeltid. En fyndrik gårdsmiljö som även går att knyta till en historisk person, riksmarsken Torgils Knutsson. Lämningarna ligger uppe på krönet av en kulle i nyligen etablerade villakvarter i området Norrtil sydost om Sigtuna centrum.
Utgrävningarna vid Norrtil, Sigtuna. Foto: Daniel Sahlén.
Lämningarna från Eggeby Gård norr om Tensta och mitt på Järvafälten är mer sparsamma. Här hittade Uppdrag Arkeologi tydliga stolphål från ett treskeppigt hus vilket initialt daterats till romersk järnålder, men fynden är få och en slutgiltig datering måste nog invänta en 14C datering. Bland de fåtaliga fynden hittade man ett runstensfragment som daterats till sent 1000-tal eller tidigt 1100-tal, fragmentet är dock inte samtida med huset. Istället kan runstensfragmentet relateras till den mängd runstenar och runstensfragment som hittats vid Spånga Kyrka från tidig medeltid.
Utgrävningarna vid Eggebygård, Järvafältet. Foto: Daniel Sahlén.
Förutom skillnader i arkeologiska material och lämningarnas omfattning, finns det andra skillnader mellan de två platserna. Båda är del av bostadsbyggandet i en allt större Stockholmsregion, men medan Torgils Knutssons gamla gård ligger på en förhöjning i ett växande villakvarter i Sigtunas utkant, ligger Eggebygård bara ett stenkast från E18 och med Tensta, Rinkeby och Kista som kuliss; alltså i ett av Stockholms mest expansiva områden. Undersökningar av Stockholms fornlämningar sker dagligen och vi får kontinuerligt nya detaljer om Stockholmsregionens historia. I vissa fall sådant som kan belysa eller förändra den historia vi redan känner, i andra fall små bitar om hur människor levt och brukar Stockholm, vilket blir en del av ett större pussel.
Det finns idag en stor mängd arkeologiska företag, museer, institutioner och föreningar som arbetar med eller för arkeologi inom länet, alla med olika förutsättningar och uppdrag. Det kommer att vara en av länsmuseets viktigaste uppgifter att tillsammans med dessa aktörer förmedla och sprida ny kunskap om arkeologi i länet. Vi hoppas att arkeologin på det sättet ska komma närmare alla i länet, öka intresset för vår gemensamma historia och göra det relevant för dagens samhällsfrågor. Jag kommer i museets blogg kontinuerligt att skriva om nya arkeologiska upptäckter, samt länka till pågående arkeologiska projekt och evenemang.
Om skribenten
Daniel Sahlén är fil doktor i arkeologi och anställd på Stockholms läns museum.
