På förekommen anledning är ämnet för länsmuseets blogg denna vecka relationen mellan smittspridning, stadsbyggande och sjukhusbyggande. I Älvsjö har Försvarsmakten nyligen uppfört ett fältsjukhus för att avlasta och förstärka den befintliga vården av coronapatienter. På några dagar utökades antalet vårdplatser med flera hundra anpassade för smittsamma patienter med andningsbesvär. Annat var det förr.
Hur gjorde man då? När börjar epidemisjukhus byggas och hur? Hur skiljer sig detta från andra typer av sjukhus?
Kolera, difteri, tyfus, tuberkulos, mässlingen, scharlakansfeber och smittkoppor sprids med regelbundenhet och under mycket gynnsamma förhållanden i 1800-talets allt större och mer tättbebyggda städer. Farsoterna skördar tusentals människoliv och väldigt lite bot finns att få. Länge är Serafimerlasarettet, öppnat 1752, det enda sjukhus som är öppet för allmänheten i Stockholm, kompletterat av provinsialläkare, kurhus för veneriska sjukdomar och hospital för psykiskt sjuka. 1827 öppnar ett särskilt sjukhus för Stockholms fattiga i Katarina kronobränneri och 1854 ett särskilt barnsjukhus.
Relationen mellan smittspridning, hygien, byggnadsskick och stadsbyggnad är så tagen för given att den inte uppmärksammats på länge. Frågan om varför särskilda epidemisjukhus uppfördes kan idag med vår kunskap om virus, bakterier och smittspridning samt betydelsen av karantän och vaccin tyckas självklar men ända fram till 1800-talets sista decennier ansågs det vara miasma som orsakade sjukdomarna.
Hygien
Miasman förknippades med avdunstningar från våtmarker och förruttnelseprocesser men också utsöndringar från kroppar. Fuktig, kall luft, skämd lukt, förorenat vatten och smuts sammankopplades med miasma snarare än med trångboddhet, dålig hygien och avsaknaden av rent vatten, avlopp och sophantering i modern mening. Sambandet mellan den snabba stadstillväxten, dåliga sanitära förhållanden och sjukdom undgick dock inte läkare och politiker och 1874 inrättades en nationell hälsostadga. Samma år fick Sverige sin första nationella byggnadsstadga, att jämföra med äldre lokala byggnadsordningar. I båda stadgorna ställs krav på hygien och städerna avkrävs såväl hälsovårdsnämnd som byggnadsnämnd att besluta över frågor som rör stadens renlighet. Krav på ren luft och god luftväxling, rent vatten, avlopp och strängare sophantering återkommer bland direktiven samtidigt som kännedomen om smittor och smittspridning ökar. Dessa krav bidrar till utbyggnaden av vatten- och avloppssystem i staden och allt eftersom utrustas lägenhetshusen på Stockholms malmar med rinnande vatten och avlopp, rumsvolymerna gjordes stora och fönstren höga för att säkra god luftväxling.
År 1875 inrättas en särskild epidemistadga som kräver att man ska inrätta tillfälliga vårdinrättningar när epidemin slår till. För det gör de. Epidemiskt sjuka har tidigare tillfälligt vårdats i såväl Katarina sjukhus som i det Epidemiska sjukhuset på Hornsgatan 82 (dagens Bysis) som öppnas 1872, men antalet vårdplatser är få, standarden på dessa undermålig. Vårdinrättningen anses göra mer skada än nytta och 1890 kan man läsa i Stadsfullmäktige handlingar att ”sjukhuset erbjuder endast mycket tvifvelaktig trygghet för att dit hänvisade patienter icke skola angripas af nya sjukdomar eller löpa risk till helsa och lif på grund av dålig sjukhuskonstitution”.
Stadsbyggnad
Vid denna tidpunkt är dock ett permanent epidemiskt sjukhus beslutat och en lämplig tomt inköpt – kvarteret Ruddammen, det då oreglerade området mellan Roslagsbanan och Vallhallavägen. Redan 1885 har Stockholms stad budgeterat för ett permanent epidemisjukhus men det råder brist på lämpliga tomter. Kvarteret Ruddammen är synnerligen lämpligt. Det ligger avskilt i förhållande till bostadsbebyggelsen och högt, ovanför en brant bergvägg som effektivt skulle hindra bebyggelse att läggas allt för nära. Det skulle dessutom enbart finnas en väg till och från sjukhuset för att minska risken för smitta. Området är också trots den kuperade terrängen, tillräckligt stort.
Arkitektur
Avskildhet, luftighet och avstånd mellan husen är således viktigt liksom byggnadernas orientering. Huvudfasaderna skulle riktas söderut liksom de viktigaste salarna. Byggnadsmaterialet får vara tegel då de träbaracker som tidigare använts i olika vårdsammanhang inte ansågs hygieniska. Sprickor i vilka ”sjukdomsfrön” kunde gömma sig kunde uppstå i konstruktion och försvåra rengöring och desinficering. Släta väggar, tak, golv och lister påbjuds. Varje klinik ska anpassas efter respektive infektionssjukdom och utformas på så sätt att behandling och tillfrisknande underlättas. I beskrivningen av sjukhuset i Stadsfullmäktige handlingar från 1890 finns noga redovisat ytmått, rummens orientering och utrustning för de olika salarna. Det här är funktionalism i 1890-talstappning.
Innan patienterna läggs in ska de diagnostiseras i en separat byggnad. Byggnaden är halvrund med rum som nås från utsidan. Innanför rummen finns en överbelyst gång med tättslutande dörrar som endast kan öppnas av sköterskan. I byggnadens mitt påträffas en toalett per rum. I observationspaviljongen får patienterna ligga isolerad tills rätt sjukdom identifierats och de kan flyttas över till korrekt paviljong. Denna typ av solfjäderformade plan används även i 1800-talets fängelser och möjliggör insyn och kontroll av de intagna från en central punkt. Idén kan härledas till Jeremy Benthams panoptikon från 1791. I epidemisjukhuset kom den i modifierad form att enligt Stadsfullmäktige handlingar lösa ett ”svårlösligt sjukhushygieniskt problem”, att på både isolera patienter och centralisera och koncentrera latrinutrymmena så att dessa enkelt och hygieniskt kunde desinficeras mellan varje patient.
Så byggs Roslagtulls sjukhus, Stockholms första permanenta epidemisjukhus, efter ritningar av arkitekten Per Emanuel Werming och står färdigt 1893. En paviljong för varje infektionssjukdom, förvaltningsbyggnad, kök, tjänstebostäder, kapell och likhus. Husen fick ljusgul puts och rödaktiga detaljer. Den märkliga och unika observationspaviljongen finns kvar att beskåda utifrån om än till tillbyggt skick. Den är q-märkt och har särskilt kulturhistoriskt värde och får inte förvanskas. Exteriör, planlösning och ursprunglig inredning i entré och trapphus ska bevaras.