Vikingarnas resor österut mer komplexa än vi trott

När jag bodde i Skottland i början av 2000-talet reagerade jag ofta på att mina vänner pratade om vikingar som norrmän eller danskar. Jag har egentligen ingen starkare känsla för vare sig vikingar eller vikingatiden som period men jag tyckte att det var viktigt att poängtera att vi svenskar också hade varit vikingar. Jag förstod naturligtvis varför mina vänner refererade till våra grannländer i denna fråga. De flesta vikingar som reste till brittiska öarna vid slutet av första årtusendet efter Kristus kom just från områdena runt dagens Danmark och Norge.

Men på den tiden fanns det inget Danmark, Norge eller Sverige utan Skandinavien bestod av mindre kungadömen som slogs om herraväldet. Det var först efter att denna del av Europa kristnades på 1000–1100-talet som länderna Danmark, Norge och Sverige började formas. Det vi i dag kallar Sverige är främst en konstruktion från 1500-talet och Gustav Vasas tid. Men där och då, i Skottland i början av 2000-talet, kändes det viktigt att poängtera att vi svenskar också hade varit vikingar.

Varför är då detta viktigt? Först och främst för att det är en del av vår historia förstås. Men också för att vi ska kunna lära oss mer om vad som faktiskt hände under vikingatiden. Här får vi hela tiden större och bättre kunskaper, bland annat tack vare de runstenar som finns i länet. Låt oss titta närmare på några områden där vi numera har bättre kunskaper om denna tid.

Vart åkte vikingarna

Det brukar sägas att svenska vikingar reste österut och grundlade Kievriket och hade en avgörande betydelse för utvecklingen av dagens Ryssland, Belarus och Ukraina. Jag återkommer till detta men först ett förtydligande. Svenska vikingar, eller vikingar som bodde i dagens Sverige, reste inte bara österut. Många reste mot de brittiska öarna och västra Europa tillsammans med norrmän och danskar. Det har vi kunskap om bland annat från flera runinskrifter som berättar om resor västerut. Ett exempel är runinskriften på en sten i Södra Beteby i Österhaninge som säger att Jorund reste västerut med Ulv Håkonsson. Vi vet inget mer om Ulv Håkansson eller hans vikingafärd, men inskriften är ett exempel på resor åt väst, vilket ofta tolkas som brittiska öarna. Naturligtvis åkte norska och danska vikingar även österut.

Runinskrifterna i Mälardalen och i Stockholms län berättar mycket om resor österut. Det finns inskrifter som berättar om personer som deltog i vikingatåg, framför allt Ingvarståget som finns omnämnt på ett 30-tal olika runinskrifter. Ett exempel är en runsten i Vansta i Nynäshamn som berättar om Toste som dog när han följde med på Ingvars följe. Ingvarståget som reste österut och till Särkland på 1000-talets mitt hade ett tragiskt slut, samtliga som följde med dog på resan. Vi har kunskap om Ingvar och hans följe också genom den isländska sagan Ingvar den vittfarnes saga.

tecknad runsten

Runsten U 73 från Hansta i Järfälla, tecknad av Richard Dybeck i mitten av 1800-talet.

De flesta runinskrifterna berättar dock på ett mer kortfattat sätt om resor, som Han reste till Holmgård eller Han dog i Grekland. Att resa till Grekland vara samma sak som att resa till det Bysantiska riket. Rom, Konstantinopel och även Jerusalem var vallfärdsorter och människorna som på tusentalet reste våra runstenar var del av en växande kristen grupp i samhället. Vi vet att både män och kvinnor åkte på dessa pilgrimsresor. Många män reste också till det Bysantiska riket för att ta värvning i Väringagardet, en styrka i den bysantinska armén som bestod av soldater från Norden. Om även kvinnor åkte för att ta värvning vet vi mindre om.

Att resa till Holmgård betydde att personen rest till staden som i dag kallas Novgorod i nordvästra Ryssland, vars äldsta delar visar på starkt skandinaviskt inflytande. Holmgård var en av orterna i öst som nämns på runstenar i Stockholmsområdet, men platser i dagens Finland, Ukraina och de baltiska staterna förekommer också.

Vad hände österut?

I den tidiga historiebeskrivningen förklarades den skandinaviska närvaron i Baltikum och området österut som en kolonisering. Att vikingarna la grunden till de samhällen som skulle komma att utvecklas på 1100-talet längs floderna mellan Östersjön och Svarta havet. Eftersom det skriftliga materialet från norra Europa är ganska begränsat fram till att området i högre grad blir kristet på 1000-talet bygger historieskrivningen på att lappa ihop olika skrivna källor och arkeologiska material.

Det skriftliga materialet består främst av senare nedskrivna historiska källor. Till exempel Nestorkrönikan som berättar om Kievrikets historia fram till 1100-talet, men även arabiska och västeuropeiska texter. Tolkningen av det historiska skeendet beror i hög grad på vilka källor som använts och detta har i dag av politiska syften utnyttjats för att skriva en ”passande historia”. Men utifrån det skriftliga materialet kan vi följa ett historiskt skeende och personer från Skandinavien som rest och påverkat historien i Kievrikets historia.  

Från det arkeologiska materialet kan vi följa en delvis annan historia. Nu är det inte personer och rikens utbredning vi följer, utan artefakter och mänskliga kontakter. Under 800- och 900-talen ser vi en stor mängd arkeologiska lämningar och fynd i Baltikum, Belarus, Ryssland och Ukraina som kan kopplas till främst resor och kontakter från Gotland och östra Mellansverige. På vissa platser kan vi se ett stort skandinaviskt material, med gravar och boplatslämningar som talar om en lång och bestående närvaro. I andra fall ser vi mindre och sprida lämningar som indikerar tillfälliga kontakter eller utbyten. De tidiga svenska arkeologerna, så som Ture J Arne och Birger Nerman, tittade främst på de mer omfattande lämningarna och inspirerade av de historiska källorna talade de ofta om en kolonisering.     

Mer omfattande arkeologisk forskning i Belarus, Ryssland och Ukraina har visat att den här utvecklingen var mycket mer komplicerad och att tala om en skandinavisk kolonialisering är en tydlig misstolkning. Nyare forskning har i stället visat att artefakter och lämningar från vikingarna i öst ofta hittats tillsammans med material av mer östligt ursprung, det var alltså grupper eller personer som levde sida vid sida. Tittar vi på fyndmaterial i Mälardalen hittar vi också en stor andel artefakter med östligt ursprung. Till exempel är det klart att den vikingatida krigaren ofta hade dräktdetaljer av östligt ursprung.

Kulturellt utbyte

Det här visar på ett kulturellt utbyte snarare än en kolonisering. Visst finns det platser som har starka skandinaviska inslag, till exempel Grobina i Lettland, Staraja Ladoga öster om Sankt Petersburg och Novgorod. Men även på dessa platser finns ett rikt material av mer inhemsk karaktär. Den som tittar närmare i det arkeologiska materialet ser resterna av flera rika lokala och regionala kulturer. Vikingar i öst kallades av samtida källor ofta för Rus. Troligtvis är detta en blandad kulturell grupp, som präglats av öst-skandinaviska och inhemska traditioner. Det är heller inte säkert att detta var en kulturellt homogen grupp.     

Att åka på viking

Det som jag ville förklara för mina skotska vänner den gången var förstås att vikingar var en lika viktig företeelse i dagens Sverige som i dagens Danmark och Norge.

tröja med en viking

Sweden Land of the Vikings. Foto: Daniel Sahlén.

Men det som är än viktigare för oss alla att vara medvetna om är att vad som hände på vikingatiden är mer komplext än vi många gånger tänker oss. Dåtidens människor reste både åt öster och väster. Av geografiska skäl åkte de flesta från området runt Stockholm österut. Och de reste av olika skäl – handelsfärder, pilgrimsvandringar och för att ta värvning.

Historiska och arkeologiska källor visar att dessa resor haft stor inverkan på den historiska utvecklingen i det som idag är Baltikum, Belarus, Ryssland och Ukraina. Historien och kulturarvet i dessa länder har formats av människor som bor och bott där, men även påverkats genom kontakter med andra människor och kulturer.

Och i Stockholms län möter vi än idag berättelserna om dessa kontakter och de människor som hade dem på de runstenarna som finns runtomkring oss.  

Om skribenten

Daniel Sahlén

Arkeolog på Stockholms läns museum

close-icon