Medan publiken på läktaren uppsluppet firade Täby Galopps premiärdag satt arkitekten Sune Lindström och föreställde sig en ny stadsbild som inte liknade någonting som funnits i Sverige tidigare. Kvarteren han planerade skulle bli enorma, uppmärksammade, folktäta, älskade, hatade och galoppbanans absolut närmaste grannar. I det här kapitlet lär du känna berättelsen bakom Grindtorp, Näsbydal och Storstugan.
En storstilad premiärdag men besvärlig ekonomi
Invigningen av Täby Galopp blev en stor succé. Enligt Dagens Nyheter kom 11 000 besökare, och kung Gustaf VI Adolf höll i invigningsceremonin. Även om besökssiffran har ifrågasatts i efterhand var dagen dokumenterat välbesökt och festlig.
Trots den lyckade premiärdagen hade galoppbanan svårt att regelbundet locka en stor publik till Täby. Arrangörerna hade hoppats på omkring 5 000 besökare på de vanliga tävlingsdagarna och 10 000 vid större lopp, men de siffrorna nåddes sällan. Läktaren som rymde 3 500 sittande åskådare krävde många besökare för att upplevas som välfylld. Publiken tyckte att Täby Galopp låg för långt från Stockholm, och de spelade inte lika mycket som arrangörerna hade hoppats.
Redan 1962 gick den dåvarande arrangören, Stockholms Kapplöpningssällskap, i konkurs. Staten tog över banan och lät Täby Galopp AB sköta driften. Lånen för bygget betalades av ända fram till slutet av 1980-talet, och under hela den tiden hade staten med en representant i banans styrelse. Kanske upplevde arrangörerna trots det ekonomiska läget att Täby, vars befolkning skulle växa väldigt snabbt under 1960-talet, var en bra plats att rekrytera den önskade publiken. Täby kommun hade en befolkningsökning från 10 000 till 30 000 invånare mellan år 1950 och 1965.
Hästarna måste vårdas som elitidrottare för att få bra chans att prestera i tävlingarna där de galopperar i hastigheter på runt 65 km/timmen.
Galopphästarna är oftast av rasen engelska fullblod men också arabiska fullblod kan tävla i speciella lopp. Varje år ordnas även ponnygalopptävlingar där endast ponnyer startar.
Planeringen av en stad på landet
Den 1 januari 1948 blev Täby en köping. Samtidigt upphörde Täby municipalsamhälle, som hade funnits sedan 1927. Då slogs hela landskommunen ihop med en del av Danderyds köping (Lahäll), och Täby köping bildades.
År 1947 kom en ny byggnadslag som gav kommunerna planmonopol. Generalplaner blev det viktigaste instrumentet och de omfattade oftast flera stadsdelar eller ibland en hel kommun. Det gav Täby möjligheten att styra var, när och hur byggandet skulle ske.
I början av 1950-talet var bostadsbristen stor i Storstockholm. För att lösa detta köpte Täby köping år 1950 gårdarna Tibble, Ensta och Åkerby. Där planerade kommunen att bygga bostäder och ett nytt centrum. Jordbruket avvecklades, men Tibbles stora ladugård stod kvar ända till 1968.
I slutet av år 1951 startade ett samarbete mellan flera kommuner kring Stockholm. Det kallades för regionplaneförbundet. Den första stora planen för området runt Stockholm blev klar år 1958. Den kallades Regionplan 1958. Förbundet godkände planen i december 1958, och regeringen sa ja till den i november 1960.
Planen visade hur marken skulle användas i framtiden, särskilt i områden nära Stockholm. Den handlade om hur området skulle utvecklas fram till år 1990.
Regionplanen för Stockholm angav att befolkningen i nordöstra delen av regionen skulle växa till omkring 110 000 invånare inom några årtionden, fler än i dagens Norrköping. Täby skulle fungera som centrum för denna nya stad och rymma varuhus, specialbutiker, restauranger, biograf, skolor, idrottshall, simhall och olika offentliga institutioner.
Kollektivtrafiken koncentrerades hit med busslinjer och tågstation. Precis som i Stockholm stads zonplan satsades det också i Täby kommun på tät bostadsbebyggelse nära affärs- och administrationsområden. I Täbys egen nya innerstad skulle invånarna också ges möjligheter att bo centralt med de fördelar det innebar. Utifrån dessa förutsättningar växte projektet som kom att kallas “Mastodonten” fram.
År 1948 tog Täby fram sin första generalplan, utarbetad av arkitekten Sune Lindström. Planen markerade början på en omfattande omvandling av kommunen från landsbygd till en modern stadsdel. Kommunen inledde ett aktivt markförvärv för att möjliggöra bostadsbyggandet. Ett viktigt steg togs 1950, då Täby köpte Näsby Fastighets AB och därigenom fick tillgång till stora markområden i södra delen av kommunen.
Tibble gård, strategiskt belägen nära Roslagsbanan och motorvägen mot Norrtälje, valdes som plats för det nya centrumet. Där planerades bostäder, arbetsplatser och offentliga institutioner. Utvecklingen leddes av kommundirektören Gustaf Berg, och Sune Lindström fick även uppdraget att utforma bebyggelsen. De första etapperna var Näsbydal och Grindtorp, och planerna inkluderade då även en framtida tunnelbaneförbindelse från Stockholm.
Projektet innebar en tydlig förändring av Täbys lantliga prägel och väckte livlig debatt. Kommunen försvarade satsningen genom att hänvisa till liknande framgångsrika stadsplaneringsprojekt i England och Tyskland.
Täby storcentrum började planeras redan i början av 1960-talet men invigdes 1968. Det var Europas första inglasade affärscentrum och förebilden kom från USA. Innan bygget hade påbörjats hade marken kring den gamla järnåldersbyn Tibble Gård fått grävas ut av arkeologer.
Under åren kring 1960 växte en internationell strävan efter monumentalitet inom stadsplaneringen fram. I Sverige var Sune Lindström en av de främsta förespråkarna. Han menade att moderna transportmedel, som bilar och flygplan, hade förändrat sättet vi uppfattar staden. Det nya perspektivet krävde större skala, svepande linjer och långa siktlinjer. Byggnaderna skulle inte bara fungera som bostäder eller kontor utan de skulle också vara skulpturer som framhävde landskapets stora drag. Eftersom staden ofta betraktades i rörelse, blev det viktigt att skapa en rytm i bebyggelsen. Höga hus placerades på höjder, medan lägre byggnader och grönområden lades i dalgångar. Nivåskillnaderna förstärktes för att skapa en kraftfull stadsbild där arkitekturen dominerade landskapet.
På en konferens på Grand Hôtel Saltsjöbaden presenterade Lindström, tillsammans med arkitekterna Alfred Bydén och Åke Arell, en stadsplan som inkluderade 25-våningshus, 10-våningshus och en ny järnvägsstation.
Den ursprungliga visionen förändrades efter stark kritik och det planerade 25-våningshuset sänktes till 17 våningar, och ett annat minskades från tio till sju våningar. Den slutliga stadsplanen godkändes 1963.
Mellan 1957 och 1959 byggdes de åtta stora punkthusen i Näsbydal, tillsammans med skolor, daghem och serviceinrättningar. Samtidigt pågick andra omfattande infrastrukturprojekt, som Käppalaverket och motorvägsbygget.
Nästa stora projekt blev Grindtorp, där husen uppfördes i halvcirkelformer mellan 1961 och 1966.
Perspektiv av Grindtorp och Näsbydal. Foto: Sven A. Bayard
“Den frusna dansen” Byggnaderna har liknats vid en ringdans som stillnat. Vänster bild: Näsbydal 1964. Foto: Sune Sundahl Höger bild: Näsbydal 1965. Foto: Ahrensbergsflyg
Runt det regionala storcentrumet skulle det byggas ett riktigt högt hus, Storstugan som i folkmun kallades Mastodonten. Det färdigställdes med en vattenspegel, lekytor, tennisbana och gångstråk. Intill Biblioteksgången byggdes även Lillstugan, en sjuvåningsbyggnad som anslöts till det tidigare Täby sjukhus.
Dåtid och nutid: Biblioteksgången i Täby centrum. Vänster bild: Fotograf: Okänd, Källa: Täby hembygdsförening Höger bild: Fotograf: Jenny Bergensten
Dåtid och nutid: De färglada skulpturerna utanför Storstugan i Täby Centrum. Vänster bild: Foto: Täby hembygdsförening Höger bild: Fotograferad 2025 Foto: Jenny Bergensten / Stockholms läns museum
Vänster bild: Utanför Tibble kyrka och sportcentrum står skulpturen Beatrice av Lennart Jonasson och blickar mot Biblioteksgången. Höger bild: Tibble Teater med välbevarad exteriör. Foto: Jenny Bergensten / Stockholms läns museum
Generalplanen inkluderade flera mindre centrum för handel och service i olika delar av Täby. När motorvägen var färdig kom istället idén om att skapa ett enda större centrum som kunde betjäna hela södra Roslagen. Därför placerades Täby centrum så nära motorvägen som möjligt, och den 26 september 1968 invigdes det av landshövding Allan Nordenstam. Täby centrum blev inte bara en plats för handel, utan blev också ett kulturellt centrum med ett stort huvudbibliotek och en teater för musik och konst.
Inom området ligger också Täby Sportcenter. Anläggningen invigdes 1960 och har sedan dess varit en viktig del av sport- och fritidslivet i kommunen. Sportcentret innehåller en sporthall, en simhall med både inomhus- och utomhusbassänger och ett motionscenter.
Idealen som formade hur staden planerades
Samtidigt som Täby centrum planerades pågick en stor utveckling inom den europeiska arkitekturscenen som var präglad av modernismens idéer om funktionalitet, prefabricering och storskalig stadsplanering.
Ett av de mest betydelsefulla evenemangen var Interbau 1957, en internationell byggmässa i Västberlin. Mässan var en del av återuppbyggnaden av Hansaviertel, ett område som förstörts under andra världskriget, och samlade några av tidens mest framstående arkitekter, såsom Alvar Aalto, Le Corbusier, Walter Gropius, Oscar Niemeyer och Hans Scharoun. Från Sverige deltog arkitektbyrån Jaenecke & Samuelson från Malmö.
Interbau 1957 öppnade den 6 juli 1957 och var den största utställningen i 1950-talets Tyskland. Den organiserades av Västberlins senat och den tyska federala regeringen och leddes av Otto Bartning. Utställningen var tänkt att visa upp västvärldens värden om yttrandefrihet och integrerade höghus och låghus med landskap och grönska. Totalt deltog 53 arkitekter från 13 olika länder, vilket gjorde Interbau till ett multikulturellt projekt som drog inspiration från hela världen.
Ett av de mest uppmärksammade projekten inom Interbau var Le Corbusiers Unité d’Habitation i Berlin, en byggnad som representerade modernismens vision om storskaliga bostadskomplex. Konceptet byggde på idén att människor skulle bo i stora, självförsörjande bostadsblock där både boende, arbete och service samlades. På så sätt kunde stora delar av staden lämnas öppna för grönområden, vilket var en central tanke inom modernismen. Interbau 1957 var ett viktigt exempel på modernismens inflytande på stadsplanering och arkitektur.
Med andra ord skedde Täbys utveckling i linje med de modernistiska stadsbyggnadsideal som dominerade Europa vid samma tid. Det handlande om funktionella bostäder, storskalighet, betongarkitektur och integration av grönområden.
Modernismen inom arkitekturen kännetecknas av flera typiska drag och idéer. Här är några av de mest centrala:
- Funktionalitet: Modernismen betonar att formen ska följa funktionen. Byggnader designas med utgångspunkt från deras användning och behov, snarare än från estetiska eller historiska stilar.
- Enkelhet och minimalism: Modernistiska byggnader har ofta en enkel och avskalad design. Ornament och dekorationer undviks till förmån för rena linjer och geometriska former.
- Nya material: Modernismen introducerade användningen av nya byggmaterial som betong, stål och glas. Dessa material möjliggjorde nya konstruktionstekniker och former.
- Integration av natur: Modernismen betonar vikten av att integrera byggnader med omgivningen. Grönområden, ljusinsläpp och utsikter är viktiga aspekter.
- Prefabricering och standardisering: Modernismen förespråkar användningen av prefabricerade element och standardiserade byggmetoder för att öka effektiviteten och minska kostnaderna.
- Socialt engagemang: Många modernistiska arkitekter hade ett starkt socialt engagemang och ville skapa bostäder och stadsdelar som förbättrade människors livsvillkor. Detta inkluderade tanken på att skapa självförsörjande bostadsområden med integrerade servicefunktioner.
Innovationer på galoppbanan
På 1960-talet kokade Täby av visionära idéer och samhällsförändringar men galoppbanan hade svårt att blomstra. Anläggningen hade räddats efter konkursen 1962 men det var svårt att få lönsamhet i verksamheten. Flera innovationer inom sporten testades i Täby för allra första gången. 1962 var Täby Galopp först i hela Europa med att införa så kallade startboxar för hästarna, 1963 installerades elbelysning kring banan och samma år provades ett nytt sätt att förlänga säsongen och arrangera fler tävlingsdagar: Vintergalopp på halmtäckt bana.
Normalt hade galoppsäsongen sträckt sig från våren till senhösten men genom att täcka den frusna banan med halm kunde hästarna fortsätta springa lopp så länge underlaget var ordentligt fruset. Vintergaloppen på halm möttes till en början av motstånd men allt fler utövare valde ändå att delta för att kunna få inkomster av kapplöpningar under vintermånaderna.
Att preparera banorna med halm var arbetskrävande och när Stockholms vintrar blev mildare försvårades möjligheterna att hålla de halmtäckta banorna i gott skick. Sista säsongen det tävlades på halm i Täby var vintern 1989. Man fortsatte dock att tävla på vintrarna, men på den vanliga dirttrackbanan, som ibland behövde harvas dygnet runt för att inte frysa.
Kvinnor i Sverige hade lönearbetat i stor utsträckning ända sedan 1950-talet men det skulle dröja fram till 1973 innan kvinnor fick bli professionella jockeys. Innan dess fanns det dock flera framgångsrika kvinnor som var amatörryttare, tränare och uppfödare.
Idag har galoppsporten ungefär lika många kvinnor som män bland både jockeys och galopptränare. Män och kvinnor tävlar i loppen på lika villkor och i mixade klasser.