Runstenar i kyrkans närhet - Stockholms läns museum

Runstenar har blivit en symbol för den period som vi kallar vikingatiden, men runstenar är vanligt förekommande vid medeltida kyrkor som ska ha byggts efter vikingatiden. Varför är det så?

Flertalet av runstenarna i Stockholms län restes under slutet av vikingatiden. Flera av dem är märkta med kors och inskriften kan avslutas med en kristen bön. Så även om runstenarna ofta förknippas med vikingatiden, berättar dessa tidiga skrifter främst om slutet av vikingatiden och om att denna del av Europa började anamma den kristna tron.

Runstenar är vanliga vid medeltida kyrkor. En del är uppställda framför kyrkan andra har använts för att bygga väggar eller trappsteg. Det kan verka motsägelsefullt men faktum är att runstenar och de äldsta kyrkorna byggdes delvis under samma tidsperiod, till stor del också av samma anledning – en ökad kristen tro i det nordiska samhället under övergången från vikingatid till tidig medeltid. Runstenar är inte gravstenar – under vikingatiden restes runstenar främst för att markera släktskap, ägande av land och kristen tro.

Runsten i solen med kyrkogård i bakgrunden — Runsten utanför Vallentuna kyrka. Stenen står inte på sin ursprungliga plats men har ett tydligt kristet budskap. På stenen syns ett stort kors och runtexten avslutas med bönen Gud hjälpe hans själ. Foto Anna Ulfstrand

Runornas historia

Runor användes som skrift i Skandinavien redan på 200-talet och det är troligt att det var det latinska alfabetet från Romarriket som var inspirationskällan till runskriften. Inskrifter med de äldsta runorna har hittats på olika föremål som spjutskaft, amuletter, medaljonger och stenblock. Inskriptionerna på föremålen har uppenbarligen gjorts för att skänka användaren magisk kraft eller beskydd. Seden att resa runstenar blev vanlig först vid slutet av 900-talet. Det finns äldre runinskrifter på stenar, men inte i samma omfattning som det vi ser på 1000-talet i Mälardalen.

Den urnordiska runraden

De äldsta runinskrifterna har en annan typ av runor än de som användes på runstenarna under 1000-talet. Dessa runor hade ingen kristen betydelse. De brukar kallas den urnordiska runraden och troligtvis användes då även ett annat språk. Därför har det varit svårt att tolka de äldsta runinskrifterna. I Stockholms län har arkeologer hittills hittat tre fynd med den urnordiska runraden. Ett fragment från en bildsten i Norrtälje, en benkam med runor i Botkyrka och åtta fragment av tre bildstenar med runor i Solna.

Runstenarnas många funktioner

Runstenar hör samman med den äldsta kyrklig miljön och kan ha funnits på platsen innan kyrkan byggdes. De första kyrkorna i den här delen av Sverige var träkyrkor och runstenarna kan ha varit monument kopplade till dessa byggnader. Runstenar användes också som byggnadsmaterial när de äldsta stenkyrkorna byggdes. Troligtvis för att det var praktiskt, men också för att de hade en symbolisk betydelse för dem som byggde kyrkan. I vissa fall kan vi se att hela runstenar återanvändes i byggnaden. Andra stenar slogs sönder för att lättare kunna användas när man murade kyrkans väggar eller byggde kyrkomuren. Arkeologer hittar fortfarande runstensfragment när kyrkor eller kyrkomurar restaureras. Många runstenar har även flyttats till kyrkan långt senare.

Utanför Lovö kyrka står flera runstenar uppställda, men ingen av dem står på sin ursprungliga plats. Flera har tidigare används som byggnadsmaterial till kyrkan, medan en tidigare stod längre från kyrkan. En av stenarna var ursprungligen inmurad i kyrkans södra vägg, men flyttades under 1800-talet till Drottningholm. Stenen flyttades tillbaka till kyrkan 1952 och står nu uppställd tillsammans med de andra stenarna.

Runstenarna står på rad utanför Lovö kyrka — Runstenar uppställda framför fasaden på Lovö kyrka, Ekerö kommun. Foto: Mattias Ek

Runsten i förgrunden med ett upprest kors i bakgrunden, båda är placerade framför Lovö kyrkas fasad.

Runsten utanför Lovö kyrka, fotograferad på grön gräs i solsken

Två av runstenarna som är placerade utanför Lovö kyrka, U 46 till vänster och U 49 till höger. U 49 är gjord av röd sandsten, en stensort som var vanlig på runstenar som hittats vid kyrkor i Uppland. Foto: Alf Nordström

Runstenarnas ID

De flesta runinskrifterna i Sverige har publicerats i samlingsverket Sveriges runinskrifter. Där listas inskrifterna från olika landskap och har getts ett ID-nummer för att identifiera just den runtexten. ID-numret börjar med en förkortning av landskapet där stenen hittats följt av ett nummer. Sö står för Södermanland och U står för Uppland. U 201 är exempelvis ett runstensfragment inmurat i väggen till sakristian i Angarns kyrka, Vallentuna.

Läs mer om runor i Stockholms län här.

Runskrift och latinsk text

Runor ristades även efter att det latinska alfabetet började användas i Sverige. Att läsa runor var en kunskap som många fortfarande hade, medan latinsk text främst användes av prästerna. I vissa fall kan orsaken även ha varit att ge texten en historisk legitimitet. Från kyrkor i Stockholms län känner vi flera runinskrifter från medeltiden och ännu senare. Ett intressant exempel är stenkistan vid Botkyrka kyrka. Den gjordes som gravmonument efter Sankt Botvids broder Björn. Enligt legenden byggde Björn Botkyrkas första kyrka och lät flytta Sankt Botvids kropp från Salems kyrka till släktens gård Hammarby intill Botkyrka kyrka. Stenkistan har både runor och latinsk text. Texterna säger ungefär samma sak, men uttryckt på olika sätt för att passa de olika skrifttraditionerna. Andra exempel på medeltida runor är två inskrifter vid Vallentuna kyrka, båda namnger stenhuggaren. Den ena sitter på en sten till kyrktornet: “Andor tillhögg denna fagra sten”. Medan den andra sitter på en sten som idag är del av kyrkomuren: “David tillhögg”.