Ett ceremoniellt rum

Kyrkorummet är utformat för att utföra underverk – för att sätta de troende i kontakt med Gud. Genom föremål och ritualer förstärks de ceremoniella inslagen i kyrkan.

Väderstreckens betydelse

De medeltida kyrkobyggnaderna särskiljer sig inte bara genom ålder, utan också genom form och uttryck. Väderstrecken är betydelsefulla, redan under medeltiden orienterades kyrkorna i öst-västlig riktning, med koret åt öster som förknippades med uppståndelsen. För det var från öster, där solen går upp, som Kristus skulle återuppstå.  

ENDAST SKISSBILD Tron har betydelse för både kyrkans interiör och byggnadens placering. Här syns Markims kyrka från ca år 1200 med absiden i öst och ingången i väst.

Den religiösa ritualen

Kyrkorummet är ett ceremoniellt rum. Utgångspunkten är den religiösa ritualen som speglar en annan verklighet än den jordiska. Att inträda i kyrkan och delta i den religiösa ritualen innebar också att befinna sig i en annan sfär, och för de troende att vara i Guds närhet. Kyrkan är inte bara en symbol för kristendomen utan förkroppsligar också den kristna tron och hierarkin som mellan himmel och jord, Gud och människa. 

Interiören

Den tidiga medeltidens kyrkor var mer kompakta än dagens kyrkor. Genom ingången nådde man långhuset som var ett heligt rum. Men det allra heligaste var koret i öster. Detta var avskilt från långhuset genom några trappsteg och ett så kallat korskrank, ett slags inomhusstaket som kunde vara utformat som ett galler. Här bakom höll prästen mässa på latin och predikade. Församlingen stod upp, även om det kunde finnas bänkar utmed långhusets väggar där ett fåtal kunde sitta. Kunde församlingen i långhuset se prästen? Eller nåddes de bara av en mässande röst och doften av rökelse? 

Målningar och skulpturer

Under medeltidens gång öppnades kyrkorummet upp och blev ljusare. Skulpturer och kalkmålningar visualiserade och förstärkte det bibliska budskapet och bidrog till innehållet i predikan och mässan. Genom föremålen fick kyrkorummet också en riktning, här fanns nu något att fästa blicken på. Rökelse och vaxljus bidrog till atmosfären genom lukt och ljusväxlingar.

Kyrkorummet efter reformationen

Den medeltida katolska kyrkan i Sverige reformerades under 1500-talet till en evangelisk-luthersk statskyrka. De flesta svenska församlingskyrkorna och deras inredningar förändrades inte så mycket, till skillnad från klostren som ofta revs.

Enligt Martin Luther behövdes inget bildförbud i den kristna kyrkan. Han menade att målningar och skulpturer fyllde viktiga pedagogiska funktioner. Denna tillåtande syn på de gamla bilderna kan jämföras med den reformerta rörelsen på andra håll i Europa där många kyrkliga föremål och inredningar förstördes. 

I Sverige gjordes en gradvis anpassning av de äldre kyrkorna till den nya statskyrkans lutherska lära där ordet och predikan var i centrum. De inslag i kyrkorummen som var alltför katolskt präglade (som sidoaltare, helgonbilder och Mariabilder) avlägsnades ofta men förstördes sällan. Metallföremål som rökelsekar och relikskrin kunde dock smältas ner och den värdefulla metallen återanvändes för andra ändamål. Under reformationstiden bevarades i allmänhet de äldre målningarna på väggar och tak. Om de målades över skedde det oftast långt senare, främst under 1700-talet, när nya stora fönster togs upp och interiörerna målades vita.

De mest påtagliga nya inslagen i de reformerade kyrkorummen var predikstolen och bänkinredningen. Eftersom predikan var central under gudstjänsten placerades predikstolen så nära församlingen som möjligt, med prästen synlig och hörbar för alla. De långa predikningarna medförde även behov av sittplatser i form av bänkinredningar med plats för hela församlingen. Bänkarna, som var slutna med dörrar, hade bestämda sittplatser strikt uppdelade efter kön och social ställning. Kvinnorna hade sin plats på norra sidan av mittgången och männen på den södra. De förnämsta platserna var närmast koret och de sämre längst ned i kyrkorummet.

Dagens kyrkorum är till stora delar präglade av den evangelisk-lutherska läran och liturgin med predikstolar, bänkinredningar och i många kyrkor med altaruppsatser som ersatte de medeltida altarskåpen. Reformationens inredningar kan dock i samband med samhällets och kyrkans förändringar under senare tider ha ersatts av nya inredningar. Under tiden vid förra sekelskiftet och i flera decennier framåt under 1900-talet ökade intresset för den äldsta medeltida kyrkokonsten. I många fall restaurerades kyrkorna till äldre utföranden och bevarade inventarier som medeltida dopfuntar, altarskåp och helgonskulpturer återfördes till kyrkorummen.