Bildkonsten i kyrkan

Målningar i kyrkan

På 1400-talet skedde förändringar i kyrkorna. I kyrka efter kyrka ersattes då trätaken med brandsäkra tegelvalv när konsten att mura och slå valv kommit till Sverige. De nya valven, och även väggarna, som vitputsades, förseddes med målningar. Till en början rörde det sig om ett mera dekorativt måleri som senare utvecklades till att omfatta stora målningssviter med bibliska motiv och teman. Det fanns flera målare och verkstäder som kan kopplas samman med kyrkomåleriet i Mälardalen under sengotiken. En av dem var Johannes Rosenrodh, en annan var Johannes Iwan, men den mest kände är Albertus Pictor som det också finns ett kapitel om i utställningen.  

Målningarna i kyrkan visade främst scener ur Gamla och Nya testamentet. Här målades bilder av Gud fader och evangelisterna i sina symboliska djurskepnader där Johannes skildras som örn, Lukas som oxe, Markus som lejon och Matteus som ängel. I valven och på väggarna målades också bilder med paradiset och helvetet. Den som inte skötte sig kunde det gå illa för. Det var tydligt för sockenborna när de tittade upp i valven under gudstjänsten. Att bilderna hade någon form av undervisande syfte är de flesta forskare överens om. Och genom kyrkomålningarna kunde även den som inte var läskunnig ta till sig det bibliska budskapet.  

Till viss del kan målningarna ha fungerat som skrämselpropaganda. Rädslan för att i dödsögonblicket hamna i djävulens klor märks i böner från tiden:  

Men det fanns bot. Räddningen var att ångra, bekänna sina synder och gottgöra för dem. Prästen kunde då förlåta de synder som begåtts efter dopet. Målningarna kunde, med såväl avskräckande som uppmuntrande exempel, bidra till att människorna avhöll sig från synder och levde i fromhet och ödmjukhet. 

Dopfuntar

Under 1100-talet började dop förrättas i kyrkan. Med detta kom behovet av dopfuntar vilket ledde till en omfattande produktion. Dopfuntarna höggs i sten och har olika utformning. Seden var att barnet skulle få vatten över kroppen. I de fall som skålen saknade djup fick prästen stänka vatten över barnet. Men vissa skålar har gjorts så djupa barnet kunde sänkas ner i vattnet. Vattnet renade barnet från arvsynden.  

Dopfuntarna blev en betydelsefull del av kyrkan under medeltiden. De består av två delar, en fot och en skål, en så kallad cuppa. Många av dopfuntarna var konstnärligt utformade. Själva skålen, cuppan, kunde förses med bibliska motiv eller ornamentik i relief. Det finns omkring tusen bevarade dopfuntar i Sverige. De flesta är tillverkade av sten där sandsten eller kalksten är det vanligaste eftersom dessa stensorter var enklast att arbeta med.   

Dopfunten i Järfälla kyrka

I Järfälla kyrka finns en ovanligt detaljrik dopfunt i sandsten från 1100-talet. Cuppan, är dekorerad på utsidan med springande hjortar, bevingade fabeldjur och flätverk i relief. Flätverket bildar knutar och blad som påminner om akantus. Dopfunten i Järfälla har en fot som också är dekorerad. 

På funtens fot finns fyra skulpterade huvuden med grinande ansikten, som liknar odjur. Varför då? Vad hade dessa ansikten med dopet att göra? En förklaring kan vara att det handlade om onda andar som hotade barnet. Ansiktena var en symbol för den ondska som dopet skulle skydda barnet från.  

Dopfunten i Järfälla kyrka har ett uttömningshål, vilket också många andra dopfuntar från medeltiden har. Man ansåg att dopvattnet hade en helbrägdagörande inverkan och det var därför viktigt att ta vara på det. Efter cirka ett år tömdes dopfunten i kyrkans vigda gjord. En del dopfuntar har ett lock. Eftersom vattnet var så viktigt behövde det också skyddas.  

Vilka gjorde dopfuntarna? 

Vilka som gjorde dopfuntarna vet vi inte så mycket om. I några få fall finns signeringar, som på en dopfunt på Borgholm. Här har sten-mästaren ristat sitt namn Sigrafr med runor. Men detta är ovanligt och vi får nöja oss med att det i vissa fall finns likheter mellan dopfuntar i olika kyrkor inom samma område, som gör att vi kan ana att det handlar om samma sten-mästare.   

I Spånga kyrka finns en rikt utformad dopfunt som också är från 1100-talet med fabeldjur, stiliserade växter och djur. Precis som på funten i Järfälla kyrka har den skulpterade huvuden i fotstycket. Likheterna mellan de båda dopfuntarna är stora, och att det finns andra dopfuntar i Sörmland och Uppland i samma stil gör det troligt att de är gjorda av samma verkstad.  

Triumfkrucifix 

Ett av kyrkorummets konstverk är triumfkrucifixen. Dessa föreställer Kristus på korset och symboliserar Kristus seger över döden. Krucifixen placerades mellan långhuset och koret, i triumfbågen, alltså i valvet som markerar övergången mellan de båda delarna av kyrkorummet. I koret fick bara prästen vara, det var det allra heligaste utrymmet. I långhuset fanns församlingen. 

Triumfkrucifixen utvecklades över tid. Äldre krucifix framställde Kristus i kungakrona, med rak hållning som den segrande Kristus, i betydelsen seger över döden. Men under 1300-talet skedde en förändring. Kristi lidande och plågor betonades istället för det triumfatoriska. Törnekronan, såret i sidan, det så kallade stigmat, och de hopspikade fötterna visade på Kristus smärta och offer. Huvudet är hängande istället för rakt. I några kyrkor, som Odensala och Ösmo, kan vi se och uppleva hur Kristus lider på korset. Här är ett exempel från Värmdö kyrka. Kristus är klädd i törnekrona och fötterna är i hopspikade, armarna är blodiga och han har ett blödande sår i sidan. 

Altarskåp

Altarskåpen var viktiga inslag i den medeltida kyrkan, särskilt från yngre medeltid, det vill säga från 1300-talet och framåt. De äldsta altarskåpen är från 1200-talet. I klostren och i domkyrkorna var det ofta omfattande pjäser. I sockenkyrkorna är de mindre objekt, men ofta vackert snidade och målade i olika färger. Influenserna till utförandet kom främst från Tyskland. Härifrån beställdes också flera skåp.  

Det krävdes flera olika hantverkare för att tillverka ett altarskåp. Snickare, snidare, målare och förgyllare, men i vissa fall kan det vara så att samma hantverkare har utfört flera moment.

Ett altarskåp var en dyr sak att införskaffa. Det krävde att den som valde att donera ett skåp till kyrkan var välbeställd. Av den anledningen blev det också viktigt att visa vem som beställt skåpet. Ett sätt var göra som Cordt Rogge, biskop i Strängnäs, som lät avbilda sin vapensköld på de två skåp han skänkte till Strängnäs domkyrka.  

Som gotiska katedraler

1400-talet var altarskåpens storhetstid med skulpturgrupper i monumentala skåp i tre eller flera delar. Skåpen är försedda med dörrar som kan öppnas och stängas, och på dessa finns ofta målningar. Skulpturerna inuti skåpen är ofta uppdelade i olika fält som berättar en historia i flera led. Om vi skulle likna dem vid något nutida skulle det kunna vara en serietidning. Skåpen är rikt utsirade och har inte sällan likheter med de gotiska katedralerna, med spetsbågar och spröjs, så kallat masverk.  

Altarskåpet i Huddinge kyrka

I Huddinge kyrka finns ett altarskåp som är tillskrivet Bernt Notkes skola. Bernt Notke har blivit känd för att ha skulpterat Sankt Göran och draken i Storkyrkan. Altarskåpet berättar om passionshistorien, alltså berättelsen om Kristi lidande. 
 
I det mittersta fältet ser vi Kristus på korset. Han har ett förgyllt höftskynke och en turbanlikande huvudbonad. Hans fötter är i hopbundna och blöder av de genomborrade spikarna. Även armarna är blodbestänkta. Kroppen är vit och vi kan tack vare målarens och även skulptörens skicklighet se blodådrorna på armarna. Huvudet hänger åt vänster och ögonen är stängda. På var sida om honom är två män uppspikade på korset. Evangelisten Lukas berättar:  

“Och när de kom till den plats som kallas Dödskallen, korsfäste de honom och brottslingarna där, den ene på hans högra sida och den andre på hans vänstra.” Luk 23:33. 

Detaljer från Huddinge kyrkas altarskåp. Foto: Mattias Ek

Starka känslor

Under själva scenen med korsfästelsen råder tumult. I det högra fältet ser vi soldater tillsammans med lärjungarna. Gesterna är stora, människor är upprörda, armar sträcks och en person ligger på marken som de andra trampar på. Det är inte svårt att föreställa sig rop och larm.  

I det vänstra fältet är stämningen annorlunda. Kvinnor i vita dok sörjer och gråter. Tårar trillar nerför kinderna. 

I de övriga fälten ser vi hur Kristus grips av soldater och hans gravläggning. Högst upp till höger bär en man på ett kors, det är Golgatavandringen.  

Det är en stark berättelse som skulptör och målare har utfört med stor skicklighet och känsla.  

Altarskåpen hölls under medeltiden stängda för att öppnas vid vissa tillfällen och högtider.