F

Gravfältet

I närheten av gården ligger familjens gravfält. Här vilar de som tidigare bott på gården. 

Scrolla ner för mer
arrow-left

Gravbålet förbereds 

En person har lämnat familjen. Familjen har byggt ett bål av ved och lagt den dödas kropp ovanpå.

Det var vanligt att några av den dödas saker lades på bålet. Ibland fick ett husdjur följa med.

Vad händer efter döden? Människorna på järnåldern trodde att livet fortsatte.

Resterna av en person som begravdes med ett pärlhalsband och andra smycken. (Historiska museet)

Nu sätter de eld på gravbålet.

Vi vet inte vilka ord som användes före ett sådant avsked, men i alla tider har det funnits traditioner att följa vid livets slut. Precis som idag så var det nog många som samlades för att ta ett sista farväl. 

Stensättning

När bålet brunnit upp så samlades benen från kroppen ihop. Benen lades i en kruka, tillsammans med sakerna som brunnit med den döde på bålet. Runt krukan byggde sedan familjen en grav av stenar.

Den här krukan hittades i en grav från järnåldern. Den innehåller brända ben. (Historiska museet)

Stensättningar

Gravar från järnåldern kan se olika ut. Här ser du fyra gravar med olika former. Många gravar från den här tiden finns fortfarande kvar. På ett gravfält kan det finnas gravar av flera olika former, vilket kan bero på att gravfältet används under en lång tid.

Skeppssättning på bebyggt gravfält, norr om Krigslida. (Foto Alf Nordström)

Gravhögar

Vissa personer begravdes i större gravar, jordhögar som kan vara flera meter höga.  

När arkeologer har undersökt sådana gravhögar så har de hittat fler fina gravgåvor jämfört med andra gravar. Det tyder på att personerna som vilar här hade stor makt på sin tid. Människor måste ha arbetat länge för att bygga så stora gravhögar.

Det här halssmycket i silver hittades i en grav på Birka. (Foto Gabriel Hildebrand, Historiska museet/SHM)

Kristen begravning

I slutet av järnåldern började fler människor tro på kristendomen och många familjer begravde sina döda på det kristna sättet. De lade då kroppen i en kista eller svepte in den i tyg och grävde ner den i marken istället för att bränna upp den på ett bål.

Ibland lämnade man mynt i graven men oftast inga gravgåvor. Det här myntet har ett tydligt kors.