Vad är egentligen en selfie och hur skiljer den sig från ett traditionellt självporträtt? Det var en av frågeställningarna som diskuterades på evenemanget “Bilden av mig” i onsdags kväll när vi på Stockholms läns museum bjöd in till en kväll om selfies tillsammans med Kvinnohistoriska och Centrum för fotografi. Två gäster: fotohistoriker Eva Dahlman och Lisa Ehlin, doktor i modevetenskap, berättade om bilder tagna av en själv ur ett historiskt och samtida perspektiv. Kvällen rundades av genom ett panelsamtal där även konstnären Arvida Byström deltog och Makda T. Embaie var moderator.

Självporträtt från förr

Självporträtt är en genre som fotografer sysslat med från 1860-talet och framåt och i fotografins historia finns det många exempel på kvinnliga självporträtt. Vid den tiden var det inte helt ovanligt att yrkesarbetande kvinnor etablerade sig som fotografer, antingen genom att skaffa sig en ateljé i staden för studioporträtt eller genom att införskaffa en kamera och lära sig fotokonsten för att verka som ambulerande bygdefotografer.

Kännetecknande för ett fotografiskt självporträtt är att samma människa befinner sig framför som bakom kameran. Ett sätt att ta en bild av sig själv förr var att placera sin kamera på ett stativ och fotografera med hjälp av ett tidur eller en självutlösare. Enklast var givetvis att ta spegeln till hjälp, vilket syns på de många självporträtt där även kameran är med i bilden.  Att ta till spegeln är ett knep som också många använder sig av idag när man tar en selfie. Eller så använder man sin arm som både förlängare och stativ.

Självporträtt jämfört med selfies

Likheten mellan dåtidens självporträtt ligger alltså delvis i tekniken, att man använder en kamera, och delvis i subjektet/objektet, det vill säga att det är du som befinner dig både framför och bakom kameran. Men för att ett självporträtt ska bli en selfie krävs att kameran som används är en smartphone och att fotografiet delas på sociala medier. Detta är definitionen av en selfie enligt Oxford Dictionaries från 2013.

En selfie är en bild där jag väljer hur jag vill att du ska se mig. På sätt och vis är det en slags iscensatt bild där vi designar oss själva. Där vi själva har makten över vårt eget utseende. Vi kan bestämma hur vi vill se ut och framstå, men vi kan inte påverka hur andra ser oss – hur  bilden faktiskt blir mottagen av betraktaren. Och det är här som det ofta problematiska med selfien kommer in, i synnerhet när det handlar om unga kvinnors selfies. När en bild laddats upp på sociala medier får den liksom ett eget liv, och intentionen med bilden kan förvanskas eller skalas av och därmed kan betraktaren döma ut fotografens avsikt med att ta och dela bilden.

Varför tar man selfies?

I fotografins historia använde kvinnliga fotografer ofta manliga attribut för att iscensätta sig själva när de tog självporträtt. De kunde till exempel posera i manliga kläder och röka cigaretter som ansågs som manligt. I dagens selfies tagna av unga kvinnor används ibland mer feminina attribut som maktmedel. Selfien som genre anklagas därmed för att handla om fåfänga och narcissism. Detta blir lätt till en ond cirkel där kvinnor anklagas för att vara fåfänga för att de tar selfies och selfies utstrålar fåfänga för att de skapas av unga kvinnor.

Men allt som oftast tas selfies för andra skäl än ren fåfänga. Det kan handla om att ta ställning för eller emot en företeelse eller händelse, som när #knytblus trendade på Instagram som stöd för Sara Danius när hon tvingades avgå som Svenska Akademins ständiga sekreterare. Eller så kan det vara selfies som tas och delas av personer som flytt över Medelhavet för att berätta för de som blev kvar att man klarade överfarten och fortfarande lever.

Eller så kan selfien användas som vykort som man delar direkt från senaste semesterresan, där man visuellt talar om var man befinner sig. För att använda konstnären och fotografen Arvida Byströms ord från kvällens panelsamtal “Selfien handlar väldigt mycket om kommunikation och det är ju till sist bara en bild.”

En del av oss tycks vara utrustade med en alldeles särskild gen. Vi kan kalla det för den dokumenterande genen. Gemensamt för oss är att vi går runt med ett ständigt behov av att dokumentera och bevara vår egen tid. Några av oss är också historienördar, och lägger ner en inte oansenlig tid på att ta reda på hur livet var förr. Vi läser böcker, vi ser filmer och vi bläddrar i fotoalbum.

Vi vet att det kommer en tid efter oss med nya människor som söker spår efter hur livet levdes förr. Vi är ju deras kommande “förr”. Därför vill vi hjälpa dem och ge dem trådar som leder dem bakåt, mot historien och vår tid.

För detta ändamål använder vi oss av kameran! Ett fantastiskt, nästan magiskt redskap som kan stoppa tiden. Ett litet klick och stunden och platsen har förevigats. Lasse Nilsson är en av dessa fantastiska fotografer som hjälper oss att stoppa tiden. Under det senaste året har han bidragit med 162 fotografier till museets samlingar genom att ladda upp dem på vår digitala insamlingstjänst Samtidsbild! Lasse cyklar runt i staden med kameran på magen, och på vägen till och från jobbet fångar han vår samtid på bild.

“Vad är typiskt för 2019 och vad kommer vi att skratta åt eller tycka är konstigt om fem år?” reflekterar Lasse.

Fotografier fungerar definitivt som minnen, tycker Lasse. Men när det gäller bilder som inte är på familj, vänner eller platser som man har nära anknytning till krävs det lite extra. De måste väcka en känsla av hur det var att leva på den tiden. Och det är just vad Lasse åstadkommer som enligt vår mening skildrar vår samtid med en nyfiken blick, som ibland fångar det humoristiska i tillvaron. Han iakttar hur platser runtomkring oss förändras och formas till nya miljöer och vad vi människor gör på de platserna. I hans ögon blir Stockholm en mänsklig, och ganska ljus och varm plats att befinna sig i. Vi tycker att fotografierna helt enkelt är bra samtidsbilder! Tack Lasse för att du bidrar till vår gemensamma historia!

Bildtexter

Med början längst upp till vänster. Alla foton är tagna av Lasse Nilsson.

1. En man i pälsmössa läser tidning på Bastugatan. Fotografiet är taget 1988.
2. En gatumusikant spelar dragspel vid Jakobsbergs station. Det är många EU-migranter som tigger pengar på gatorna i Stockholmsregionen i mitten av 2010-talet.
3. Rivningen av Slussen påverkade södermalmsborna under lång tid.
4. Denniso Pizzeria vid Åsötorget.
5. En flicka sover och en man tittar på mobilen på Auktionsverket vid Frihamnen.
6. Sabbatsbergs gospel uppträder på lördagsjam på Stampen i Gamla stan.
7. Pendlare går från bussen till tunnelbanan i Slussen i snöstorm.
8. Några män i smoking dricker vin på jobbet.
9. Under ett par somrar fanns det en dansbana i Skånegläntan på söder. Togs bort för att grannarna klagade.
10. Dans kring stången på den årliga Midsommarfesten på Långgarn i Haninge skärgård.
11. Barberaren på Malmskillnadsgatan 50B tar en tupplur.
12. Greta Thunberg blev världsberömd för att hon skolstrejkade för klimatet varje fredag på Mynttorget.

Vad är egentligen ett fotografi och vad kan det berätta för oss? 

Av många historiker och filosofer i fotografins historia har det beskrivits som ett sätt att stoppa tiden, att dokumentera och bevara för eftervärlden. Redan 1845 kunde man i tidskriften The Antheneum läsa: ”Fotografiet har redan gjort det möjligt för oss att överlämna en bild av gårdagens solsken till framtidens generationer”.

På så vis är fotografiet nostalgiskt, det är ett visuellt minne av det förflutna, det berättar om vad som hänt i ett fruset ögonblick av tid. Men det som faktiskt pågick i bilden finns inte kvar, det har passerat i samma stund som bilden exponerades. Inte heller berättar fotografiet något om sammanhanget, om det som händer utanför bildens ram.

Nostalgi kan beskrivas som en vemodig men njutningsfull längtan hem eller tillbaka till en förlorad tid. Kvinnan på tvättbryggan är fångad av fotografen en solig dag sommaren 1930. Kvinnans varma leende, det glittrande vattnet, det röda huset bakom bryggan och grusvägen som slingrar sig upp i skogen kan väcka nostalgiska känslor hos oss. En längtan tillbaka till en tid då livet till synes var enklare. Där göromålen fick ta längre tid än vad de gör idag och kraven på oss var annorlunda.

Men kvinnans varma leende avslöjar inte vilket slit det var att tvätta för hand. Att tvätten först behövde skrubbas, för att sen röras över öppen eld i kittlar med varmt vatten och tvål och till sist sköljas i kallt vatten och bankas med klappträn. Bilden berättar inte om nariga händer, slitna ryggar och värk i kroppen. Att tvätta för hand ingick i kvinnans arbetssysslor ända fram till decennierna efter andra världskriget då tvättmaskinen introducerades i hemmen och i allmännyttans gemensamma tvättstugor. Tvättmaskinen gav kvinnorna mer fritid och frihet och det är inte undra på att Hans Rosling kallat den för ”den industriella revolutionens främsta uppfinning”!

För att läsa ett fotografi måste det avkodas parallellt på olika nivåer. Både det som till synes är självklart i bilden, till exempel att kvinnan knäböjer på en brygga som är nedsänkt i vattenbrynet och sköljer ett plagg i vattnet, men också det som döljer sig i bakgrunden, som att det var kvinnans lott att utföra det hårda och slitsamma arbetet med att få familjens kläder rena.  Ett fotografi är komplext och består av många olika lager och det krävs kunskap om tiden då fotografiets skapades och kulturen det skapades i för att kunna avkoda och tolka det.

Fotografiet kommer från Ekerö-Munsö hembygdsförening. För att se fler bilder ur samlingen eller från andra hembygdsföreningar i länet besök Kollektivt kulturarv på www.kulturarvstockholm.se

I ett tidigare blogginlägg berättade jag om att museer och arkiv så smått har börjat samla digitala fotografier och innehåll som vi delar på sociala medier. Men jag berättade också att företagen bakom de sociala medierna sannolikt inte kommer att lagra data för evigt på sina servrar. När de inte längre kan tjäna pengar på att sälja eller själva använda datan kommer det troligtvis att raderas. Vilket kan innebära att många spår från vår tid faktiskt kommer att gå förlorade. Så hur ska jag då göra för att spara mina egna bilder och sådant som jag delat i mina sociala medier-konton? Det tänkte jag berätta lite om idag.

För att kunna dela bilder och annat på sociala medier måste du alltid acceptera och aktivt säga ja till användarvillkoren (Terms & Conditions). Då ger du företagen rätt att använda ditt material men du behåller alltid själv rätten till det du delar och därmed har du också rätt att ladda ner och spara ditt eget konto. Men kom ihåg att det bara gäller ditt konto, du har inte rätt att till exempel spara någon annans fotografier.

Hur man går till väga förändras när de sociala medieplattformarna uppdateras men oftast hittar du nedladdningsmöjligheten (download your data) under fliken Inställningar (settings). Innehållet i ditt konto laddas sen ner i en zip-fil som du kan spara på din dator, eller ladda upp i en annan tjänst om du vill. Här är några exempel på var nedladdningen återfinns idag på tre av plattformarna:

• Instagram: Nedladdningen hittar du genom att gå till Inställningar och välja fliken ”sekretess och säkerhet”. Skrolla ner och klicka på ”begär nedladdning”.
• Facebook: Gå till inställningar och välj fliken ”ladda ner min information” och välj sen vilken information du vill ladda ner. · Flickr: Här hittar du information om hur du gör https://help.flickr.com/en_us/download-photos-or-albums-in-flickr-HJeLjhQskX
• Samma möjlighet att ladda ner finns på Twitter och Google. Leta i inställningarna för instruktioner.

Så hur ofta ska jag göra det här? Räcker med att jag hämtar hem mina bilder en gång för alla? Nej, riktigt så enkelt är det inte. För du delar säkert fotografier och annat relativt regelbundet. Men om du inte är en superaktiv användare kan det räcka med att göra nedladdningar var 6:e till 12:e månad.

Lagra bilder och data

När du väl laddat ner ditt konto gäller det att lagra det på ett sätt så att det överlever in i framtiden. Det samma gäller för till exempel digitala fotografier och andra viktiga dokument som du vill spara. Gör följande:

• Spara på flera ställen! Om du sparar datan på din dator se till att det också finns en back-up någon annanstans som till exempel på extern hårddisk och/eller i en molnlagring.
• Hårddiskar går sönder och villkoren för molnlagringar förändras. Därför måste du se till att uppdatera dina back-upper men jämna mellanrum. Och kanske till och med flytta dem från en lagringsplats till en annan. För några år sedan var det populärt att spara på CD-skivor, men idag är många av dem oläsliga. Och flyttades inte datan i tid till en annan lagringsplats så är den ovillkorligen borta.

Sen behöver du kanske inte spara precis allt. Digital data ökar snabbt i mängd så rensa gärna ut ibland genom att radera sådant du faktiskt inte vill ha kvar.

Ett bra tips om du fotograferar med digitalkamera (alltså inte mobilkamera) och sparar RAW-filer är att konvertera dem till formatet tiff, eller jpeg om du vill spara på utrymmet (jpeg komprimerar bildfiler genom att ta bort innehåll och försämrar därför kvaliteten). Vill du behålla kvaliteten från RAW kan du välja att konvertera till Adobe DNG. Många olika kameror har egna varianter av RAW-filer som inte är standardiserade och blir sannolikt därför svåra att läsa i framtiden.

Sist men inte minst – se till att någon annan kan få åtkomst till dina sociala medier-konton i händelse av att du går bort eller blir svårt sjuk. Dina digitala fotografier och dokument är värdefulla för efterkommande och ett förslag är att skriva ner användarnamn och lösenord i ett dokument som du sen delar med någon du litar på. Eller välj i inställningarna på dina sociala medier-konton hur efterlevande får lov att hantera ditt konto.

Läs mer

En del av informationen i detta blogginlägg är hämtat från Save Your Social Media: a quick ‘how-to’ for downloading your valuable photos and content shared online (dpconline.org)

Mer utförlig information om hur man arkiverar sitt personliga arkiv hittar du här: Personal Digital Archiving – DPC Technology Watch Report 15-01 December 2015 (dpconline.org)

Om skribenten

Elisabeth Boogh har en fil.kand. i fotografi och arbetar på Stockholms läns museum som bildantikvarie med särskilt fokus på digital insamling.

Har du funderat på vad som händer i framtiden med det du lägger upp och delar i sociala medier?  Har du tänkt på att det kanske inte kommer att finnas kvar där för evigt? Kanske skulle du dra en lättnadens suck om en del gamla pinsamheter försvann, men någon annan skulle bli ledsen, kanske rent av förtvivlad om en del av ens personliga historia gick förlorad. Vi utgår från att det som en gång laddats upp på sociala medier finns kvar där för eviga tider, men det är skörare än vad vi tror. Frågan är hur framtiden kommer att tolka vår tid om få digitala spår överlever?

Sedan några år tillbaka har de stora jättarna inom sociala medier introducerat olika funktioner för att spara och visa minnen till exempel i form av fotografier. Efterhand som åren gått har företagen insett att människors personliga minnen är en viktig del av affärsmodellen som gör sociala medietjänsten framgångsrik. Facebook till exempel har idag en hel avdelning som sysslar med att ta fram modeller för att visa minnen och påminna om händelser i ditt liv.  Du har säkert flera gånger sett de små filmerna som dyker upp i flödet med dina fotografier inbäddade i färgglada ramar med symboler som tårtor och fyrverkerier, där Facebook med hjälp av algoritmer försökt utröna vilka av dina händelser under året som varit de roligaste och trevligaste. Minnesteamet på Facebook ser dessa “album” som en naturlig förlängning av de album som vi själva tidigare gjorde, till exempel fotoalbumen från sommarens semester.

Även Instagram och Snapchat har introducerat minnesfunktioner under de senaste åren. På Instagram går det numera att spara fotografier från ditt eget och andras flöden i en egen “samling” där de kan sorteras in i olika mappar och det går också att arkivera eller spara händelser efter de försvunnit från flödet. På så vis behöver inte användaren längre spara fotografierna i den egna mobiltelefonen. Lagringen eller arkiveringen är alltså numera inbyggd i Instagram. När Snapchat var nytt var en del av själva affärsidéen att bilderna skulle försvinna efter en viss tid, men efter fem års verksamhet har utvecklarna på Snapchat insett att tjänsten användes i allt större grad för att dokumentera stora händelser i användarnas liv. Idag går det följaktligen att spara bilderna du delar på Snapchat.

Vad händer när affärsmodeller förändras?

Att de sociala medieföretagen sparar dina minnen kanske inte är så illa i utgångspunkten men det som blir tråkigt är när dina minnen en dag går förlorade. Det gäller att komma ihåg att bakom sociala medier finns stora företag och när affärsmodellen inte längre fungerar förändras villkoren raskt för användarna. Flickr’s nya ägare ”SmugMug” ändrar till exempel villkoren för gratisanvändarna och stryper lagringsutrymmet för fria konton från 1 TB ner till 1000 bilder. Nu gäller det att antingen uppgradera kontot eller hämta hem sina bilder. Har man mer än 1000 bilder på sitt konto kommer Flickr att börja radera de äldsta. Lyckligtvis aviserades de kommande förändringarna i god tid så användarna hade en chans att ladda ner sitt material.

Men häromdagen hände det som inte får hända när Myspace tappade bort allt innehåll som laddats upp på plattformen före 2016. Miljontals låtar, fotografier och videor som inte fanns någon annanstans på nätet är nu för evigt borta. Myspace hävdar att det beror på en misslyckad migration mellan servrar och på deras sida möts man av meddelandet “…We apologize for the inconvenience and suggest that you retain your backup copies…” Man ber om ursäkt och föreslår att användarna ska spara sina backuper. Bara det att många av de ungdomar som delade delar av sina tonår på Myspace inte har sparat eller ens någonsin gjort en backup.

Dessa två exempel, Flickr och Myspace, ger en fingervisning om vad framtiden kommer att kunna se från vår tid.  Vissa talar till och med om en “digital dark age”, där inga eller få spår från vår tid finns kvar. Vi kan helt enkelt inte överlämna åt de stora sociala mediejättarna att vara de enda förvaltarna av våra personliga och kollektiva minnen.

Museer och arkiv börjar samla

Därför är det så bra och viktigt att museer och arkiv nu äntligen börjat samla skeenden och händelser på sociala medier.  Olika insamlingsprojekt har påbörjats men har samtidigt visat sig vara svåra att genomföra inte minst på grund av etiska och juridiska frågor. Stora institutioner som Library of Congress i USA har till exempel samlat från Twitter, och nyligen rapporterade The New Yorker om Schlesingerbiblioteket vid Harvard som tänker samla in många miljoner tweets och hundratusentals websidor som vittnar om #MeToo.  För att framtiden ska kunna förstå och tolka vår tid krävs att vi samlar in de primära källorna, och i fallet #MeToo handlar det till exempel om de vittnesmål som delades.

Här i Norden pågår forskningsprojektet Collecting Social Media där Stockholms läns museum är en av deltagarna. Tillsammans har vi samlat i lite mindre skala, till exempel från terrordådet 2017 eller vardagsbilder som människor delat med #Södertälje på Instagram. Vilka fotografier från sociala medier tycker du att ett museum ska samla? Vet du om ett bra konto på Instagram som beskriver en plats eller en företeelse i länet eller kanske du rent av själv fotograferar mycket och delar på sociala medier? Hjälp museet att se till att åtminstone skärvor av vår tid blir insamlade och bevarade. Kontakta gärna mig om du har bra tips!

elisabeth.boogh@sll.se

Om skribenten

Elisabeth Boogh har en fil.kand. i fotografi och arbetar på Stockholms läns museum som bildantikvarie med särskilt fokus på digital insamling.

För några somrar sedan traskade jag runt i Märsta, inför projektet ”Platsverkstan Märsta”. Jag hade en idé om att försöka hitta några av de miljöer som fotograferades av Alf Nordström redan på 1960-talet. Mitt mål var att fotografera nya bilder av platserna för att kunna jämföra hur de har förändrats. Hur ser platserna ut nu? Skulle jag ens kunna hitta rätt platser? Det visade sig inte vara helt enkelt, för trots att husen står kvar ser platserna annorlunda ut. Dessutom var informationen om de äldre bilderna knapphändig, vilket riktade mig åt fel håll. 

Länets första landsantikvarie

Alf Nordström var den förste landsantikvarien i Stockholms län, och senare även länsantikvarie och chef för kulturmiljöenheten på länsstyrelsen i Stockholm. Förutom att han var en hängiven förespråkare för bevarandet av kulturmiljöer i länet var han också en produktiv fotograf. Enligt de som jobbade med honom var han oskiljaktig från sina kameror. Vart han än reste i länet följde kameran med och han tog bilder vid varje tillfälle. Alf Nordströms stora fotografisamling bestående av ca 9000 svartvita fotografier med tillhörande negativ och 15 000 färgdia, från tidigt 1960-tal till början av 1980-talet, finns numera hos oss på Stockholms läns museum.

Metod

Genom refotografering fick jag nu tillfälle att närma mig Alfs fotografier från sextiotalet. Refotografering är en beprövad metod inom fotografin och har länge använts både inom naturvetenskap och samhällsvetenskap för att mäta och undersöka hur en plats har förändrats. I och med digitaliseringen har tekniken utvecklats men i grunden går det ut på att fotografen uppsöker en plats som fotograferats i en annan tid – av en annan fotograf. För bästa effekt använder du samma kamera, film och brännvidd som den första fotografen, och bilden tar du vid samma tidpunkt på dagen och under samma årstid som det ursprungliga fotografiet. Sedan lägger du bilderna bredvid varandra och jämför dem. Ett område där metoden har använts är till exempel inom glaciärforskningen. När nya fotografier tagna av forskaren Tyrone Martinsson jämförs med Nils Strindbergs fotografier från Andrées polarexpedition 1896-1897 syns tydligt hur isen dragit sig undan i Arktis. Här kan du se en av hans publikationer.

Arctic Views – Passages In Time (issuu.com)

Dessa två fotografier är också från Tingvallavägen, Alf Nordströms svartvita foto från 1962 och mitt foto taget 2016. På originalbeskrivningen till Nordströms foto står det att platsen är Valstaområdet, vilket förbryllade mig när jag skulle försöka återfinna platsen. Valsta är ett annat område i Märsta som tillkom under miljonprogrammet (1965-1975), husen på Tingvallavägen började byggas 1959.

Strövtåg i Märsta

Bilderna från mina egna strövtåg i Märsta visar inte på lika drastiska förändringar som i polarområdet. Men växtligheten har skjutit i höjden, fasader har i viss mån förändrats och människorna som befolkar bilderna har andra kläder. När vi lägger bilderna bredvid varandra blir effekten av förfluten tid ganska slående. Även om jag nu inte använt exakt samma kamera och film som Alf Nordström, eller tagit bilden vid samma årstid. När Nordström fotograferade på sextio-talet var områdena nybyggda och det fanns knappt någon växtlighet att tala om.

Bostadsbebyggelse på Dalgatan/Stationsgatan syns i bilderna nedan. Alf Nordströms svartvita bild är tagen i april 1963 och min i augusti 2016. På Nordströms bild leker några barn, strax bakom där bilarna står parkerade på min bild. De ser ut att vara i ungefär fyra till fem år och bör alltså idag vara i sextio års åldern. Undrar om de förblivit Märstabor?

Om skribenten

Elisabeth Boogh har en fil. Kand. i fotografi och arbetar på Stockholms läns museum som bildantikvarie med särskilt fokus på digital insamling.

Facebookgruppen Family living – the true story startade redan 2009 och har idag över 77 000 medlemmar. Här delas dagligen fotografier av vardagsstökiga hem, bilder som anspelar på inredningstidningarnas idealbilder av perfekta hem. Bilderna som läggs ut i gruppen blir del av ett gemensamt fotoalbum som visar våra hem som de egentligen ser ut. Medlemmarna i gruppen peppar varandra och inläggen är ofta humoristiska, kanske rent av dråpliga.

Ett fotografi delat på sociala medier kan ibland beskrivas som en fotografisk kommentar, där fotografiet tillsammans med inläggsförfattarens text, andras kommentarer och emojis och lajks (eller likes) skapar en helhet. Detta gäller definitivt för många av inläggen i gruppen där bilden i sig kanske inte säger så mycket, men med en humoristisk knorr kan den säga ganska mycket om till exempel stressade småbarnsföräldrars liv som har svårt att få ihop vardagspusslet och där städningen definitivt kommer i sista hand.

Jag tycker att bilderna är intressanta ur ett kulturhistoriskt perspektiv. Vi har äldre bilder i våra fotosamlingar som beskriver hur ett hem sett ut, och hur familjelivet tett sig. Bilderna från gruppen Family living erbjuder en beskrivning av verkligheten idag och bygger därmed vidare på våra samlingar samtidigt som motiven erbjuder en vardaglighet av sällan skådat slag.

Läs första delen av inlägget: Vad är framtidens minne?

Om skribenten

Elisabeth Boogh har en fil. Kand. i fotografi och arbetar på Stockholms läns museum som bildantikvarie med särskilt fokus på digital insamling.

Kan ett fotografi som delas på sociala medier vara ett minne? Och kan det bli del av det gemensamma kulturarvet? Vi på Stockholms läns museum tror det. Faktum är att vi är så säkra på det att vi redan samlar fotografi från sociala medier.

Fotografi har alltid fungerat som ett minne. Från dess barndom och några decennier framåt handlade det mest om porträtt fotograferade i studiomiljö av professionella fotografer eller av bygdefotografer på landet. Senare utvecklades tekniken och blev billigare och därmed uppstod amatörfotografiet. Nu fotograferades födelsedagar, julaftnar och semesterresor.  Bilderna sorterades omsorgsfullt in i fotoalbum och blev en del av berättelsen om familjen. Men givetvis fotograferades också många andra motiv och fotografiet har under historiens gång tjänat både som bevismaterial och konst. Utöver minnesfunktionen har fotografiet alltid använts som ett sätt att kommunicera med andra.

Vad är fotografi idag?

Men vad fotograferar vi idag och hur använder vi våra bilder? Jo, många bilder tas i ögonblicket med siktet inställt på att dela dem med andra på sociala medier. Och det är där vi som arbetar med fotosamlingar på museer, måste kasta våra blickar när vi ska undersöka dagens fotografi. Givetvis fotograferar vi fortfarande för att minnas händelser och människor, men motiven vi fotograferar är långt mer vardagliga än förr. Nya motivkategorier har uppstått, jag tror till exempel inte att jag någonsin förr sett ett fotografi på någons fötter eller maten någon äter till lunch, innan det blev vanligt att dela dem på sociala medier.

Fotografiet idag är mer som en del av en ständigt pågående konversation online, där det främst handlar om att kommunicera vad som händer i livet just nu. Mängder av fotografier produceras och delas årligen. De två största sociala nätverken där fotografier delas är Facebook, som används av 74 % av internetanvändarna i Sverige, följt av Instagram som används av 53 %. På en vanlig dag delas upp till 80 miljoner fotografier världen över på Instagram!

För att undersöka dagens sociala fotografi deltar vi på länsmuseet i ett nordiskt forskningsprojekt Collecting Social Photo och i höst tittar vi närmare på fotografierna som delas i en grupp på Facebook.

Detta inlägg är uppdelat i två, läs här inlägg 2: Family living – the true story (Vad är framtidens minne? Del 2)

Om skribenten

Elisabeth Boogh har en fil. Kand. i fotografi och arbetar på Stockholms läns museum som bildantikvarie med särskilt fokus på digital insamling.