Jag sitter som en zombie på pendeltåget. Död av trötthet. Plötsligt susar tåget förbi en rad färgglada målningar och jag vaknar till. Rosa, blått, grönt – bokstäver bildar obegripliga ord. En del med bubblig stil, andra med skarpa kantiga bokstäver. Jag anar en ungdom som riskerat livet för att uttrycka sig på den grå betongen. Varför då egentligen?
Inte sällan undrar människor vad jag tycker om graffiti och förväntas ge ett smart svar. Jag är ju utbildad i konstvetenskap och har under många år haft fokus på konst i det offentliga rummet. Ändå har jag inget bra svar. Inte sällan känner jag mig kluven inför graffiti. Det tycks också vara en slags konserverad konstform; de bokstäver som ofta dyker upp är inte helt olika de som uppstod i Bronx på 1960- och 1970-talet.
Vidgad fråga
Men om vi vidgar frågan till att istället omfatta den form av konst som kallas urban konst blir det i en mening både enklare och svårare. Med urban konst menas all fri konst som uppstått i det offentliga rummet på enskilda personers initiativ. Här ingår inte den offentliga konsten som är beställd och betalad med allmänna medel. I den urbana konstens fält finns konst som graffiti, gatukonst, stickgraffiti och gerillaslöjd.
Viktigt att påpeka här är att all obeställd konst i det offentliga rummet är olaglig. De enda platser som är tillåtna att måla på är lagliga graffitiväggar eller om tillstånd givits av en fastighetsägare. Då kan ett event som ”Spring remake” i Snösätra gå av stapeln.
Manlig dominans
Våren 2015 besökte jag Snösätra. Museet skulle göra en utställning med graffiti och jag ville se vilka uttryck som fanns inom graffitivärlden. Folk vallfärdade i ett långt lämmeltåg från t-banan till det ruffiga området i Snösätra där eventet skulle gå av stapeln. Graffitimålare klängde på stegar, målningar växte fram på plank och plåt, och doften av sprayfärg blandades med lukten av grillad korv. Men mer än mångfalden uttryck slogs jag av att graffitin verkade vara så mansdominerad. Ett fåtal kvinnor var där och målade, en av dem berättade att hon blivit hänvisad till en av de svåraste väggarna. En vägg med korrugerad plåt. Som om det vore den offentliga konstens eviga förbannelse att det är männen som tar plats – i vilken form den än uppstår. Men hon löste det elegant. Sakta växte finurliga små figurer fram med hjälp av olika färger från en rad sprayburkar.
Två världar
Runt graffitimålarna finns en politisk värld och en kulturvärld. Ingen av dessa världar är homogena i den meningen att de står för två olika förhållningssätt. Men det är ingen överdrift att påstå att politiker är mer försiktigt inställda till graffiti än kulturarbetare. När Saga Berlin sprayade ner utomhusbassängen i Västertorp 2016 med titeln “Uppfinn nåt eller dö” stod många i kulturvärlden och applåderade medan politikerna rasade.
I ett medborgarförslag 2016 som bland annat skrevs under av konstvetaren Macarena Dusant och debattören Tobias Barenthin Lindblad kunde man läsa: “Den offentliga platsen, gator, parker och torg, är demokratins viktigaste arena. Här har vi medborgare yttrandefrihet och mötesfrihet, medborgerliga rättigheter. Uppfinn nått eller dö i Västertorps utomhusbad ställer frågor om dessa rättigheter. Vad är vi som medborgare, och vad är vår stat? Vem har rätt till den offentliga platsen? Vem kan uttrycka sig var, hur?”
Förbjuden aktion
Kampanjen #backasaga startade. Insamlingen kom att täcka kostnaderna för saneringen av bassängen som Saga Berlin blivit dömd att betala. Hennes försvar var att hon i samma stund som bassängen var färdigmålad skulle stå för saneringen. Men den saneringsfirma hon tänkt anlita var inte upphandlad av staden och cirkusen var i gång.
När jag ser bilder av hennes målade bassäng kan jag inte låta bli att tycka att det är vackert. Kompositionen är helt hållen i rött och linjerna är omväxlande tjocka och tunna och helheten är häpnadsväckande sammanhållen. Det är ett mycket stort konstverk.
Samtidigt känner jag mig kluven. Och det av personliga skäl. Det råkar vara den bassäng som mina barn och deras kamrater badat i sedan de var små. Jag vill inte att den platsen vare sig ska bli nedklottrad eller behöva bli rengjord. I hemlighet knyter jag näven i fickan och undrar om de som ivrar för graffiti skulle applådera om de fann sina egna hus nedsprayade med graffiti. För det är ju vad det handlar om. Att graffa på någon annans yta. Ordet är italienskt, den första graffitin uppstod i Pompeji för nästan tvåtusen år sedan och bestod av politiska slagord ristade i väggarna. Graffiti betyder just ristning.
Berömmelse och kulturarv
Det förbjudna är ju också en del av härligheten. Den hemliga aktionen. Tankarna går av och an i huvudet. För vad vore världen utan Banksy? Hans flicka med ballong i form av ett hjärta som hon släpper iväg med vinden är för evigt inristad i mitt huvud. Första gången målad på Waterloo bridge. Graffitimålningen i Bromsten “Fascinate” är idag k-märkt. Politiker har beslutat att detta är ett kulturarv som bör bevaras för eftervärlden. Men beslutet skulle inte ha tagits om det inte varit ett beställningsverk av fastighetsägaren från början.
Bilderna av Saga Berlins verk i Personnebadet säljs nu på aktion. Hennes historia kallas Berlinsagan. Så här skriver Stockholms auktionsverk om hennes verk: “Saga Berlin gör i dessa bilder konst av sina rättigheter som konstnär, medborgare och människa. Hon ställer frågor kring den fria konstens existens i förhållande till samhällets regelsystem.”
Risker och rättigheter
Men det kan aldrig vara en rättighet att måla på någon annans egendom. Den som gör det måste vara medveten om att det innebär en risk, att ett brott begås. Och ett brott kan inte begås med försvaret att när det är gjort ska göras ogjort. För vilket samhälle skulle vi då få?
Kanske är frågan om rätten att måla på offentlig plats felformulerad? Någon sådan rätt finns ju inte. Men kanske handlar det om något annat? Som att konst på oväntade platser kan ge upphov till uttryck som inte varit möjliga på någon annan plats. För graffitin liksom den urbana konsten och även den offentliga konsten är för evigt förbundna till den plats där de uppstått. Vare sig det är en bassäng eller en betongmur invid tågspåret. Eller Waterloo bridge.
Snösätra eventet kommer att gå av stapeln den 24 – 27 maj 2019, i år med titeln “Spring Beast.”
Om skribenten
Rebecka Walan har en fil kand i konstvetenskap och arbetar på Stockholms läns museum som konstintendent med särskilt ansvar för förmedling av offentlig konst.