Den offentliga konsten är lätt att rusa förbi. Vi ska till våra jobb, hämta och lämna på dagis, skynda oss hem medan vi kollar ner i våra mobiler. Vem har då tid att slänga ett öga på ett konstverk? Andra som står utanför den typen av stress och lever under andra förhållanden har kanske heller ingen ro att begrunda fontänen på torget.
Den som blir intresserad och vill veta mer hittar förhoppningsvis en skylt som berättar vem som har gjort konstverket och dess titel. Detta är något av en ironi, eller kanske snarare en diskrepans, eftersom konstnärer som verkar i det offentliga ofta får göra både modeller och projektförklaringar. Det finns alltså mer information, problemet är att den sällan blir känd. Stockholms läns museum bidrar med sidan Offentlig konst och genom appen Upptäck konsten.
Men var börjar historien om Sveriges offentliga konst? Och varför har vi egentligen offentlig konst?
Konst som grundläggande behov
Ofta skrivs historien från 1937 när Statens Konstråd bildades och rekommendationen att 1 % av de statliga byggkostnaderna skulle avsättas för offentlig konst. Bestämmelsen går under namnet enprocentsregeln. Men konstnärliga uttryck i det offentliga utrymmet har funnits sedan längre tid tillbaka än så. Människans lust att uttrycka sig på på en allmän plats verkar vara ett grundläggande behov. Konstens tillblivelse har dock inte sällan fått en mer praktisk förklaringsmodell, men kanske säger det mer om oss som lever i en tid då kultur behöver motiveras, då vi allt som oftast försöker förklara nyttan med konsten.
Magi eller lusten att måla
Ett tidigt exempel på konstnärliga uttryck ute i det fria är bronsålderns hällristningar. Vad som var drivkraften bakom kan vi egentligen bara spekulera i. Några av de förklaringar från historieböckerna är att de tillkommit på religiösa grunder eller att det handlar om någon form av magi. Men eftersom det inte finns någon skriftlig dokumentation från den här tiden kan vi inte veta. Kanske handlar det bara om lusten att göra en bild på en oemotståndligt slät häll. Eller är det en kombination av flera faktorer?
Att hugga och rista
Ett annat lite senare forntida exempel är våra runstenar, de flesta resta under 1000-talet. För runristaren gällde det att hitta ett stenblock med en lämplig form. Lagom stort och passande för det som skulle ristas. I många fall behövdes stenen också huggas till och formas. Härefter tecknades kompositionen med tecken och bild i samspel. Stenen placerades på en plats där människor hade vägarna förbi, för att så många som möjligt skulle kunna ta del av den. Vid en bro, en väg eller i närheten av en sjö. Många färdades med båt så platser vid vattendrag var också en smart placering.
Kyrkomålningar
I medeltidens kyrkor målades väggar och valv med fantastiska målningar. Temat var de bibliska historierna. Människor skulle inte bara förstå bibeln med ord utan kunde också passa på att lära sig när de blickade upp mot taket. Under högmässan då prästen talade latin, ett språk som folk inte hade någon möjlighet att förstå, kan vi tänka oss att målningarna fick en ännu större betydelse.
Ibland tog sig målaren friheter och lade till konstiga djur och fantasivarelser. För oss som lever i en värld som exploderat av bilder kan det vara svårt att förstå betydelsen av kyrkans målningar. Vi får påminna oss om att detta förmodligen var de enda bilder som människor under medeltiden kom i kontakt med.
Målningarna betalades ibland genom tiondet, skatten som invånarna bidrog med till kyrkan. Eftersom alla i socknen förväntades gå i kyrkan och lyssna på prästens ord var målningarna till för alla. Men kanske var inte alla nöjda? Kanske diskuterade medlemmarna i församlingen målningarna på kyrkbacken efter gudstjänsten. Är det verkligen detta tiondet ska gå till? Medan någon annan tyckte att målningarna var det finaste i hela trakten.
Statyer på gator och torg
Under 1700- och 1800-talet kom flera kungastatyer till. Platserna där de står än idag är centrala, som torg och parker. Men det handlade inte om statyer av den kung som innehade makten, utan om äldre tiders kungar.
På Gustav Adolfs torg travar Gustav II Adolf värdigt upp mot Stockholms slott. I konstnären L’Archevêques första förslag for kungen fram i vild galopp med en kvinna vid sin sida. Rikets ständer tyckte att det blev för galet och den franska skulptören fick istället ändra farthållningen till trav. Förändringen kan ses som symbolisk, för när konst ska ta plats på våra gator och torg kräver ofta beställaren ett mera avskalat uttryck.
Initiativet till skulpturen tog Gustav III som gärna ville framhålla sitt släktskap med den mäktige Gustav Adolf. Statyn invigdes 1791, alltså långt efter det Gustav II Adolf stupat i dimman i Lütsen 1632.
Kändisar blev konst
Under 1800-talet, när det nationella arvet stod högt i kurs restes flera statyer av gamla tiders kändisar. Några exempel är Carl Michael Bellman som står staty på Djurgården sedan 1872, och Carl von Linné i Humlegården sedan 1876. I Berzelii park hittar du Jacob Berzelius, känd för att ha gett grundämnena sina bokstavsbeteckningar.
Invigningar av konsten vid den här tiden skedde med påmpa och ståt. Trumpetfanfarer och blåsorkestrar ljöd i parker och över torg. Gemensamt för dessa statyer är att de nästan alla föreställer män. En annan gemensam nämnare är att de är placerade högt upp på en sockel. När du går runt i staden och tittar på manliga kändisar från förr måste du böja huvudet bakåt och blicka uppåt.
Offentlig konst får en ny roll
En ny epok för den offentliga konsten inleddes år 1932. Då tillträdde en socialdemokratisk regering med Per Albin Hansson i spetsen. Kulturens roll i samhället betonades. Ecklesiastikminister (en ministerpost med ansvar för kyrka, skola och kultur) Arthur Engberg drev fram den teaterutredning som ledde till Riksteaterns bildande 1933. Han ville att också konsten skulle bli tillgänglig för fler. Man föreslog att ett visst belopp skulle avsättas för konst vid varje nytt bygge. Så beslutade riksdagen 1937 att 1 % av de statliga byggnadskostnaderna skulle avsättas för konstnärlig utsmyckning. Konstnärerna fick arbete och folket konst.
Manligt monopol
De flesta av de konstnärer som fick offentliga uppdrag var män. Jessica Sjöholm Skrubbe har i sin avhandling “Skulptur i folkhemmet” visat att mellan 1940–1975 kan man till och med prata om ett manligt monopol, vilket också berodde på att det rådde manlig dominans bland dem som valde konsten, alltså de som satt i juryn. Mellan 1937 och 1965 hade nio kvinnliga konstnärer fått uppdrag jämfört med 114 manliga konstnärer. En märklighet när vi idag ser oss om på våra torg, alltså den yta som brukar beskrivas som stadens finrum, är att även merparten av den senare konsten är gjord av manliga konstnärer. Hur kommer det sig? Här finns inget enkelt svar. Det kan handla om att uppdragsgivaren gärna väljer den som tidigare har gjort konst på en liknande plats.
Hur gick det med 1%
Enprocentsregeln blev aldrig någon lag utan endast en rekommendation. Men den blev en norm för både kommuner, landsting och privata aktörer. Idag efterföljs rekommendationen med olika variationer i länets kommuner. När Konstnärernas Riksorganistion 2017 granskade kommunernas konstpolitik visade den att något mer än var fjärde kommun (27 procent) tillämpade enprocentsregeln konsekvent (som en regel). En lika stor andel av kommunerna (27 procent) tillämpade enprocentsregeln som en rekommendation eller ett mål. När storlandstinget bildades 1971 i Stockholms län beslutades att tillämpa procentregeln med upp till två procent av produktionskostnaden. Att ha konst i det offentliga rummet är något som både kommuner och stat strävar efter och som gör våra boende miljöer mer attraktiva att vara i.
Man kan säga att konst skapar både hemkänsla och igenkänning, i våra utemiljöer. Ibland gör den oss också stolta.
Konstens avtryck
Vilken roll spelar då den offentliga konsten idag? Den äldre konsten finns kvar som en del av historien medan nya konstverk kommer till. Sammantaget är det en mångfacetterad samling som visas i det offentliga rummet. Den speglar både vår historia och vår samtid. Värden som demokrati och yttrandefrihet är sammanlänkade med den offentliga konsten I jämförelse med samhällen som är i avsaknad av demokrati och mänskliga rättigheter blir det tydligt. I dessa länder reses staty efter staty av den som innehar makten. Konsten har då blivit till propaganda. Den kan inte längre överraska.
Vems konst?
Om den offentliga konsten skulle vara helt demokratisk borde den till viss del vara en spegling av befolkningens sammansättning. Det är den inte idag. Många invandrare har kommit till landet de senaste åren, här finns också fem nationella minoriteter som ännu inte fått något uttryck när det kommer till offentlig konst. Det borde vara nästa utmaning, nästa utvecklingsfas. Men det handlar inte bara om representation när det gäller genus och mångfald, utan också om vilka platser i det offentliga rummet som avsätts för olika konstnärer.
Mötet med konsten
Vilka känslor den offentliga konsten väcker hos var och en är omöjligt att veta. Kanske växlar det också från dag till dag beroende på humör och dagsform. Vissa konstverk tilltalar vissa människor, andra gillar andra konstverk. Det är fint att konsten i det offentliga rummet har olika uttryck och form. Närvaron av konsten på våra gator och torg möjliggör ett annorlunda möte i det offentliga rummet. Men konsten lever först i mötet med betraktaren. Den som har tid att stanna upp, se och reflektera.
Vill du veta mer om länets offentliga konst kan du kika runt på sidan Offentlig konst