Under många år har jag rest runt till skolor, haft konstdagar där eleverna målat sina viktiga platser på temat Platsen i mitt hjärta. Under årens lopp har jag sett skogsdungar, fotbollsplaner, lekplatser, lantställen växa fram på papperet. Ofta blir jag både tagen och drabbad av deras platser och hur eleverna går in för att måla dem. Barn målar med olika stilar och tekniker. En del gillar att måla& brett och låta färgen rinna, en del vill vara mer noggranna.
En dag hände något särskilt. Jag besökte jag en skola och fick möta en pojke som gick i årskurs 6. Platsen han målade var en by i Afghanistan. Han hade inte varit mer än två år i Sverige och skrivit ner sin berättelse på klar svenska. Både bilden och pojkens berättelse gick rakt in i hjärtat.
Efter att han visat sin bild för mig bild för mig bad jag honom visa den för sina föräldrar när han kom hem. Då blev han tyst och tittade ner i bänken. En annan pojke förklarade att klasskamraten inte bodde med sina föräldrar. “Kanske du kan ta en bild av målningen och skicka den till dina föräldrar”, föreslog jag. Bänkkamraten tog mig nu lite avsides och förklarade att hans kompis inte hade någon kontakt med sina föräldrar. Jag blev mållös. Till slut fick jag fram: “Du ska vara stolt över det du har gjort”, sa jag. Han nickade.;
Jag vill dela hans bild och berättelse med er här:
Min by i Afghanistan
Det som jag har målat föreställer min by där jag bodde. Allt som jag har målat; berg träd, gräs fanns förutom fotbollsplanen. Jag önskade att vi hade en fotbollsplan. Jag brukade gå uppför bergen och titta ner mot husen och floden som var lite längre ner som jag inte fick med på målningen. Det kändes jättebra när jag bodde i min by.
Jag brukade inte göra så mycket grejor för att jag gick mest i moskén. När jag kunde göra något så gick jag mest hem för att vara med min familj. Det var bara ibland jag gick upp för bergen. Jag skulle vilja åka dit och gå uppför de bergen och om vi skulle kunna fixa en fotbollsplan så skulle jag vilja spela där. När jag målade den här målningen kändes det lite sorgligt och ändå bra.