Vi går uppför en stentrappa. I trapphuset är det mörkt. På första avsatsen hänger en affisch från Konstnärsförbundets utställning 1902. Ovanför tittar en skulptur av ett manshuvud ner på oss. En trappa till. Så är vi framme vid dörren till Eva Langes ateljé.
Vitt. Allt är vitt. Stora mjuka vita former. En del kärl. Skulpturerna expanderar. Vidgar sig ut i rummet. Ljuset flödar in från ett stort fönster. Eva tar emot. Hon har ett förkläde på sig och hälsar oss välkomna.
Vi är här för att intervjua och filma, jag och Niclas. Eva ska berätta om skulpturen Hjärtat och hur den blev till. Den har nyligen fått en ny placering nere vid Brunnsviken, i Tivoliparken.
I mitten av rummet har Eva ställt fram sin första version av Hjärtat. En skulptur som är cirka trettio centimeter hög. Från en viss blickpunkt visar sig hjärtat. Den öppnar sig mot oss. Skulpturen är av röd granit och bryter av mot alla vita former.
Jag har svårt att koncentrera mig på uppgiften och det jag är här för att göra. Intervjua. Ateljén och Evas personlighet är överväldigande. Blicken dras hela tiden mot det stora fönstret med spröjs som löper längs väggen mot gården. Hon berättar mjukt och lågmält men med skärpa och pondus. Det händer att Eva Lange beskrivs som en konstens Grand old lady. Jag tänker att det stämmer fast ändå inte. Hon är välkomnande och prestigelös och får oss att slappna av.
Det är Christian Erikssons ateljé, ritad med hjälp av Ragnar Östberg, arkitekten bakom Stadshuset. Sonen Liss Eriksson höll också till här. Mansfiguren i trappan visar sig vara Christian Erikssons gipsförlaga till Skridskoåkaren.
Eva har gjort upp eld i järnspisen. Värmen och doften sprider sig i rummet. Kaffekoppar och saffranskrans står på bordet. Kransen lyser gul på ett fat av vit keramik. Tända ljus på bordet.
Ett av de konstverk Eva är mest stolt över har nyligen tagit plats i Helsingfors. Tro, Hopp, Kärlek. Den röda Pinnen, sex meter, är en del av verket. Den vertikala linjen får blicken att dras upp mot taket.
Niclas riggar utrustningen. De svarta kamerorna monteras. Frågan är var de ska placeras. Vi kommer överens om var i rummet Eva ska stå. Hon får en mikrofon som Niclas fäster på koftan. Jag ställer de frågor jag har förberett och Eva berättar. Trots att vi tagit plats med kameror och stativ (det känns lite som att vi har brötat in något, inte heligt, men rent och avskalat) så är Eva förunderligt avspänd inför kameran.
När intervjun är klar slår vi oss ner och fikar. Eva är noga med att jag inte ska sitta vänd mot diskbänken. Saffranskakan är fylld av mandelmassa och smälter i munnen.
Niclas filmar detaljer. Sådant som fångar hans intresse. En lång stund filmar han elden i spisen. Så packar vi ihop. Det är dags att ge sig av.
När vi kånkar ner utrustningen inser vi att vi nog just varit i en av Stockholms vackraste ateljéer.
Få skulle kunna bära upp den som Eva Lange.
Mer om Eva Lange
