Publicerad: 3 juli 2025 | Skribent: Rebecka Walan, konstintendent

Ormen långe är en 300 meter lång byggnad som slingrar sig efter Masmo-berget. Den stod klar 1964. På fasaden finns åtta väggfält med konstnärlig utsmyckning av lika många konstnärer. Alla verk är från 1964, konsten uppfördes alltså i samband med att huset byggdes. Det handlar om byggnadsanknuten konst som är mycket välbevarad.

En sen vinterdag besöker jag Vårby för att se på och fotografera konsten på Ormen långe. Snön ligger tunt på marken, dagen är solig och allting gnistrar. Efter en stund träffar jag på en äldre kvinna på promenad. Hon går med rollator och undrar vad jag gör och varför jag fotograferar. Jag förklarar att jag dokumenterar konsten för att kunna berätta om den i Stockholms läns museum app Upptäck konsten.  

“Jag har bott här sedan huset byggdes. Vi flyttade in redan 1964 och jag har trivts bra hela tiden.”  

Sedan lägger hon till:  

“Mitt konstverk är tyvärr inte det finaste.”  

Vi går och tittar. Konstverket vid hennes port är abstrakt och gjort i färgerna svart och vitt. Titeln är XYZ. Materialet är betong. Jag säger att jag tycker att det har ett spännande uttryck. 

“Jaha ja, säger du det!”   

Sedan går hon vidare på sin promenad.  

Efteråt tänkte jag på hur hon uttryckte sig. Att hon sa: ‘Mitt konstverk.’  

Om ormen långe 

Byggnaden och fasaden utgjorde både en grund och en ram för konsten. Så vad är det för byggnad?  

Ormen långe var ett av de första monumentala bostadshusen i Sverige. Det är uppfört av det kommunala fastighetsbolaget Huge. Det är inte en del av miljonprogrammet, eftersom beslutet om det togs 1964, och husen i de områdena stod klara först på 1970-talet.  

Intresset för Ormen långe var stort, inte bara lokalt utan också i riksmedia. Genom dagstidningar och även i Huddinges arkiv kan vi följa debatter, artiklar och beslut. Det som främst väckte intresse var storleken på huset. Hur skulle det bli för människor att bo i en så stor byggnad? 

Byggnadens karaktär 

Arkitekten hette Andreas Carstens. I en artikel i Dagens Nyheter den 6 februari 1962 kallas han för “reptilens pappa”. Han har låtit kurvan på huset följa bergskammen på ett slingrande sätt som bidrar till byggnadens karaktär. Att huset heter Ormen långe är speciellt. Det är få byggnader med flerfamiljsbostäder från den här tiden som är namngivna från början. Namnet är både beskrivande och kopplar till historien. Byggnaden slingrar sig likt en orm i landskapet, men Ormen Långe var också ett vikingatida skepp känt för sin storlek, hela 37 meter långt.  

Horisontala band

Materialen i exteriören består främst av betong och tegel. De är i hopfogade på ett sådant sätt att längden på huset betonas. Teglet blir till långa horisontala band på fasaden. Det som bryter av är de vita balkongerna. Men om du står framför en av husets portar kommer du att märka att det är svårt att överblicka den 300 meter långa byggnaden. Det beror på kurvaturen. På grund av husets slingrande form kan vi bara se delar av byggnaden från den punkt där du står. Att huset har nio våningar är heller inte markant, vilket beror på de horisontala elementen på byggnaden.

Lägenheterna

Från 1930- till 1960-talet höjdes standarden på bostäder i Sverige från ett av de lägsta i Europa till ett av högst rankade i världen. Hemmets forskningsinstitut samarbetade med arkitekter, regeringen understödde med medel. Måtten inomhus synades. Det gällde att bostäderna var planerade så att de gick att möblera. Ett sovrum skulle till exempel vara minst 12 kvadratmeter stort, men inte bara för att man skulle få plats med två sängar, utan också för att kunna röra sig på ett smidigt sätt i rummet.  

Ett kvinnoråd i Huddinge

I Dagens Nyheter kunde man den 6 februari 1962 läsa om ett nytt kvinnoråd i Huddinge:  

“Äntligen kan nu kvinnorna i Huddinge utbrista. Ett kommunalt kvinnoråd med uppgift att granska manfolkets sätt att planera och bygga nya stadsdelar, väntas inom kort bli utsett. Fruarna Adelia Larsson, (S) och Märta Sandström (s) har motionerat om ett sådant kvinnoråd. De båda fruarna framhåller: 
—De som har den största erfarenheten och i första hand borde ha möjlighet att yttra sig om lägenheternas blivande utformning är givetvis husmödrarna. Men kvinnorepresentationen i de instanser där dessa frågor behandlas är som vi vet mycket ringa eller ingen alls. 

Det nya kommunala kvinnorådet, sannolikt det första av sitt slag i landet, har alla förutsättningar att som första uppgift få uppdraget att det omdiskuterade jättehuset i Fittja, Ormen långe, får precis så förträffliga garderober, kök och badrum som husmödrarna i Huddinge går och drömmer om.” 

I Ormen långe finns 408 lägenheter. Dessa skulle ge plats åt 1200 människor. De flesta lägenheter har två rum och kök, 168 stycken. Många av lägenheterna är genomgående, det vill säga att de har utsikt både mot vattnet och mot Masmo-berget. I Dagens Nyheter stod den 6 mars 1965: 

“Det riksbekanta jättehuset Ormen långe i Vårby har i dagarna blivit färdigt. Nu är samtliga 408 lägenheterna bebodda med lyckliga hyresgäster.” 

Konsten

På Tomtbergaskolan i Huddinge ägde en debatt rum om Ormen långe den 6 februari 1962. En som uttalade sig var journalisten Hildur Krantz-Jenssen, skribent för bland annat Slöjdföreningen och Statens institut för byggnadsforskning.  

“Med så många som 16 trappuppgångar vill det till att ni sätter upp grisar, elefanter och sjölejon ovanför portarna så att barnen hittar hem till sin rätta ingång.”  

Kanske tog uttalandet skruv för ett år senare, den 24 april 1963, upprättade bostadsförmedlingen Huge ett program för en tävling gällande konst på Ormen långe. 

Valet av motiv var fritt för konstnärerna. Men eftersom konstverken skulle vara utomhus betonade man att materialet måste kunna stå emot fukt, köld och yttre åverkan. Tegel eller betong rekommenderades som basmaterial. Stor vikt skulle läggas på konstverkens samordning med arkitekturen och husets färgsättning.

Av någon anledning kallades konstverken och dess titlar för motton. Sammanlagt kom 57 motton in i rätt tid, med 176 idéskisser. Av dessa blev åtta konstverk utvalda. 

Uttryck och titlar

De åtta konstverken är lika stora, 14 kvadratmeter, och gjorda på samma nivå på byggnadens socklar. Tack vare att de är i ögonhöjd är de lätta att betrakta, de flesta har också taktila värden då det finns reliefverkan flera av verken.  

Konstverken är gjorda av betong, mosaik och stengods och sjösten. Varje konstverk har sitt eget uttryck. En del titlar är förbryllande, på det sättet att de inte tydligt hänger samman med uttrycket. Exempel på sådana titlar är TU och Oktett G. En del titlar är mer beskrivande, till exempel Relief 1 och Betongblot. I ett fall har konstnären medvetet vänt på titeln. Munat blir bakvänt Tanum, platsen i Bohuslän, där ett att våra mest kända hällristningsområden finns. Konstverket är gjort av stengods som är målat i olika färger, som guld, rött och blått.  

Att konstnärerna förhållit sig till arkitekturen och dess färgsättning står helt klart, eftersom de flesta var målare som i vanliga fall målade i starka färger, medan konstverken på Ormen långe har en återhållen och sober färgskala. I vissa fall matchar den även byggnadens färg på betongen. Det som konstnärerna här har gjort liknar inte deras gängse uttryck.
 

Två portar delar på ett konstverk

Varje konstverk är placerat mellan två portuppgångar så att två adresser delar på ett konstverk. På så sätt kan de boende relatera till konsten, och kanhända få lite hjälp att hitta hem till sin port, precis som det framkom under debatten 1962 i Huddinge. Samtidigt uppstår en rytm. Efter ett visst antal meter begriper man att nu är det dags för ett nytt konstverk. 

Vid uppförandet av konst i större miljöer, som exempelvis konst i tunnelbanan, är just orienterbarhet något som beställare ofta vill att konstnärer ska förhålla sig till. Förutom att ge en upplevelse finns alltså också en önskan om konsten ska kunna bidra till människor hittar rätt. Att ett av verken på Ormen långe heter Att hitta hem är förmodligen ingen tillfällighet. 

Minnen 

Av de konstnärer som utförde konsten på Ormen långe har jag bara funnit en som kunnat berätta om uppdraget. Jag ringer upp konstnären Lars Hellström, född 1936, som gjort mosaiken Miklagård. Han mindes allt mycket väl. 

“Vi konstnärer skulle lämna in tre skisser vardera anonymt. Jag lämnade in mina skisser och en av dem blev utvald. Först förstod jag inte vilken av skisserna de valt. När det blev klart vilka åtta konstnärer som fått uppdragen bjöd fastighetsbolaget oss på restaurant Gyllene Freden i Gamla stan. Det var flott!  

Alla åtta konstnärer arbetade sedan under sommaren 1964 på sina väggfält. Jag jobbade direkt på väggen med mosaiken. Jag började på morgonen med att lägga upp murbruk på en yta som var cirka en fjärdedels kvadratmeter, ibland mindre. Det var så mycket jag hann med på en dag. Murbruket bestod av kalk och vatten.  

Jag hade tidigare kluvit mosaiken i Uppsala där jag bodde. Det tog mig ungefär en vecka. Jag hade en huggkubbe, ett spett, en diamantborr, en mosaikhammare och höll på tills jag hade tillräckligt små bitar. Jag seglade till Vårby och bodde i båten medan jag jobbade. Uppdraget tog hela sommaren.  

Mosaiken jag använde bestod av marmor, kalksten och röd granit, och en särskild örebro-marmor som är grön. Jag använde spill från stenhuggare och även gamla fönsterbräder av sten, så det var billigt material.  De former jag jobbade med är nonfigurativa. Det är till stor del avlånga former med rundade hörn. 

Att konstverket heter Miklagård hade att göra med att Ormen långe var en vikingatida båt, och Miklagård var vikingarnas namn på Konstantinopel. Det passade bra.  

Ravenna

Lars berättar om hur det kom sig att han började med mosaik:

”Jag hade just kommit hem från Italien när jag fick uppdraget. Jag hade pluggat mosaik i Ravenna i ett läsår. Den som uppmuntrat mig till det var min lärare på Konsthögskolan Erland Melanton (som gjort ett av konstverken på T-centralen). Man kan säga att han vägledde mig in i mosaiken. Han sa: ”Klart att du ska åka till Ravenna.”  

Att göra mosaik låg lite tiden, det var flera som jobbade med det. Det här var mitt första stora uppdrag. Jag fick rejält i arvode, så mycket att jag kunde köpa mig en ny båt.” 

Tack vare uppgifter i Huddinges arkiv vet vi att Lars Hellström fick 3000 kr i arvode.

Till uttryck och i färg påminner Hellströms mosaik om bysantinsk mosaik, sådan som vi kan se både i Ravenna och i forna Konstantinopel, idag Istanbul. Skillnaden är att mosaiken på Ormen långe, som Lars Hellström berättade, är helt nonfigurativ.
  

En vit skåpbil

När jag besöker platsen vid ett annat tillfälle ser jag i ögonvrån att en vit skåpbil stannar alldeles intill. I den sitter två män. En av dem vevar ner rutan. 

“Varför fotograferar du? Ska ni ta bort konsten?” 

Jag förklarar varför jag fotograferar.  

“Vad bra för det är jättefin konst.” 

“Ja, verkligen”, säger jag. 

Ett kulturarv 

Konstverken på Ormen långe har hållit väl över tid, både det konstnärliga uttrycket och materialmässigt. Konsten är ett fint exempel på satsningen på så kallad byggnadsanknuten konst. Byggnaden och konsten är en del av kulturarvet. Tillsammans bildar de ett unikt sammanhang som minner om folkhemmets historia, men som också väcker känslor hos de som nu bor och rör sig i området. Och förmodligen, förhoppningsvis även hos framtidens boende. 

Vill du veta mer?

Vill du veta mer om de åtta konstverken kan du använda sökfunktionen på hemsidan och söka på titlarna: Att hitta hem, Betongblot, Miklagård, Munat, Relief 1, XYZ, Oktett G, TU.
Du kan också hitta information om konsten i appen Upptäck konsten.

Publicerad: 9 juli 2024

I Nynäshamn finns en fin samling med offentliga konstverk. Många av dem knyter an till kommunens närhet till havet. Här hittar du till exempel verk som Solbåt mot havet, Den goda hamnen, Mörk båt, Vågspel med fisk. Låt oss kika närmare på några av dem.   

På Stadshusplatsen hittar du Solbåt mot havet. Den är svår att missa för den är högt belägen på en sockel av granit som är sex meter hög. Konstverket är gjort av rostfritt stål. När solen lyser reflekteras ljuset i skulpturen och ytan blänker och gnistrar. Konstnären bakom verket heter Åke Thörnblad (1929–2015) och verket kom på plats 1977. Då var torget redan färdigt med sina böljande former. Konstnären önskade att skulpturen skulle ta höjd för att inte konkurrera med markplanet. Men vad föreställer skulpturen? Vissa delar är lättare att urskilja än andra.  

Åke Thörnblads berättar om verket i en intervju:  

”Jag har valt att arbeta med motiv föreställande solen i form av en båt vid vattenbrynet och med flygande måsar. Ett motiv som ger anknytning till stadens läge vid kusten. Eftersom markplanet är så pass uppfyllt av anläggningar har jag låtit skulpturen komma upp i luften omkring sex meter och på så vis utgör den samtidigt ett blickfång mot Fredsgatan.” 

Mor och barn

Ett annat konstverk finns på Malmtorget. Här står sedan 1956 skulpturen Den goda hamnen av Stig Blomberg (1901–1970. Även detta konstverk anspelar på hav och vatten. Vi ser en halvliggande kvinna med en pojke i famnen. Hon håller ett stadigt tag om pojkens ben. Kvinnan har en böljande klänning på sig medan pojken är helt naken. De släta figurerna är en kontrast mot det råa och skrovliga granitblocket som de formats ur. 

Lägg märke till pojkens och kvinnans ansiktsuttryck och blickriktningar. De ser åt olika håll. Kvinnans blick är också mera skådande medan pojken har ett trumpet uttryck. Ville han göra något som han inte fick? Konstverkets titel leder tanken till att de båda befinner sig i närheten av stranden. Ville kanske pojken springa ut till havet och leka i vågorna? Och är det därför kvinnan håller ett så fast tag om pojkens ben? Motivet mor och barn var vanligt under den tid då skulpturen gjordes och vi kan tänka oss att titeln också anspelar på mamman som ”den goda hamnen.” 

Stig Blomberg fick uppdraget att göra skulpturen 1956 av Nynäshamns konstnämnd. Då hade han vunnit en tävling som tre konstnärer deltagit i. Skulpturen invigdes den 23 september 1956 med pompa och ståt. IOGT-scouternas blåsorkester spelade och manskören sjöng. 

Stadshusparken

I Stadshusparken hittar vi konstverket Vågspel med fisk av Sam Westerholm, född 1947. Han har utfört flera verk i kommunen, Mörk båt, Solkarp, Padda, för att nämna några. Vågspel med fisk är utfört i två delar. Vi ser en fisk och en våg bredvid varandra i en vattenfylld bassäng. Det finns en rörelse i skulpturen. Vågens rörelse och fisken som simmar framåt. De båda formerna leder tanken till en slags urformer. De påminner om fossiler, djur från tidens begynnelse. Verket kom till i samband med en tävling som Sam Westerholm vann.  

Om konstverket säger han: ”Fisken är stilla men här finns en inneboende rörelse. När som helst kan den slå till med stjärtfenan.” 

Det här var några exempel på offentliga konstverk i kommunen. Det finns många fler spännande verk att hitta när du går på upptäcktsfärd i konsten tecken. Och varför inte passa på nu i sommar när konsten visar sig från sin bästa sida? Använd gärna appen Upptäck konsten där många verk finns presenterade.

Appen är gratis att ladda ner till din mobiltelefon från Appstore eller Google Play. Länkar och fler guide-appar hittar du här: App med guider – Stockholms läns museum

 

Publicerad: 21 juni 2023 | Skribent: Rebecka Walan, konstintendent på Stockholms läns museum

Hur kan konsten bidra till att uppmärksamma klimatförändringar samtidigt lyfta kulturarvet på en plats?

En varm dag i juni tar jag mig ut till Vaxholm för att ta del av invigningen av konstnärens Anna Gerges skulptur Fiskarflicka. Dagen är stekhet och luften står stilla. Jag går förbi villaträdgårdar med prunkande rosenrabatter på väg till Borgmästargården där invigningen ska äga rum. Skulpturens titel får mig att tänka de nakenakter som finns i det offentliga rummet och som kom till mellan 1930–1960 talet. Alltså skulpturer som föreställer nakna kvinnor, inte sällan är de placerade i fontäner.

Festlig invigning

Bordet utanför Borgmästargården är festligt uppdukat med chips, bubbel och salta pinnar.
Skulpturen är invirad i ett grönt skynke med ett rött band runt om. Snart ska verket invigas av Bengt Sandell som är ordförande för nämnden för teknik, fritid och kultur i Vaxholm. Men innan dess ska projektledaren för Eyelander, Josefin Holmström, säga några ord. Hon berättar om projektet Eyelander som skulpturen är en del av, och att tio konstnärer gjort platsspecifika verk som diskuterar kulturarv, minne och klimat.
– Det är ett lokalt men också ett regionalt projekt, säger hon.

Vi är ett femtiotal personer som samlats. Borgmästargården är numera ett äldreboende och många av de boende har tagit plats på stolar och rullstolar i skuggan av parasoller. När ordförande invigt verket genom att knyta upp det röda bandet och dra av skynket så visar det sig vara en helt annan slags Fiskarflicka än vad jag förväntat mig. Flickan är klädd i regnjacka och gummistövlar. Hon sitter på en sockel och dinglar med benen, uttrycket är tankfullt. I händerna håller hon en båt.

Konstnären berättar

Jag ber konstnären att berätta lite mer om sina tankar kring verket.

”Jag fick frågan i november 2022 om jag ville göra ett konstverk för den här platsen. Först visste jag inte vad jag skulle göra för något. Vad kan passa på den här platsen, tänkte jag. Så en dag vaknade jag och bara visste. Jag ska göra en fiskarflicka. Hon har varit ute och fiskat, kanske med sin mormor och morfar. Det är samtidigt en påminnelse om nuet och ställer frågan om hur vi har det med fisken i våra hav. Flickan kan vara från nutid eller dåtid. Jag vill inte skriva någon på näsan. Det kan vara 1919 eller 2019.”

Skulpturen är gjord av betong med alabaster, alltså marmorkross. Rent praktiskt gick det till så att Anna Gerge gjorde en avgjutning av ett av barnbarnens regnjacka. Barnbarnet var inte så förtjust i proceduren, berättar hon. – Men jag ville ha det så autentiskt som möjligt. Gummistövlarna är också avgjutningar.

Fin förankring

Jag frågar en farbror som går förbi vad han tänker om skulpturen.
– Den är fin. Båten hon håller i är nog livets båt.

Jag hör någon mumla att flickan liknar Greta Thunberg. Och jo. Man kan föreställa sig att regnjackan är gul och gummistövlarna vita, precis som Greta brukar klä sig. Och precis som Greta väcker flickan här också frågor om klimatet.

Josefin Holmström berättar:

”Anna Gerges skulptur är det enda fysiska konstverket som kommer att förbli permanent på platsen där det idag står. De digitala konstverken kommer att finnas tillgängliga digitalt för alla att uppleva var de än befinner sig.”

Fiskarflicka har en fin förankring på platsen. Verket väcker frågor om klimat, kulturarv och minnen samtidigt som det är öppet för egna tolkningar.  

Om konstnären

Anna Gerge är skulptör, målare och grafiker. Hennes bakgrund är inom bild- och konstterapi, och hon har doktorerat i bildterapi vid Aalborgs universitet i Danmark (2018). Annas konstverk har visats i både separat- och samlingsutställningar i konsthallar runt om i Sverige sedan 1996. Många av verken försöker väcka frågor kring mänsklig sårbarhet och våra gemensamma erfarenheter. Hon bor i Vaxholm. Innan hon blev konstnär tog hon en omväg och utbildade sig till psykoterapeut med inriktning på trauma.

Om projektet Eyelander

Projektet Eyelander ägde rum under 2023. I maj och juni skapade tio konstnärer konstverk på tio platser i Stockholms län. Alla verken var platsspecifika, endast ett konstverk blev kvar på platsen efter projektet och det är Fiskarflicka i Vaxholm.

Projektet hade som mål att utforska vad som händer med vårt gemensamma kulturarv när vi står inför potentiellt omvälvande klimatförändringar. Alla som tog del av projektet uppmuntrades att engagera sig lokalt och regionalt för kulturarvsfrågor. Med konstens kraft skapas nya mötesrum för samtal.

Projektet finansierades av Kulturrådet med stöd av Region Stockholm.

Läs mer om Eyelander på Intercults webbplats: Eyelander – Intercult

Du kan också läsa mer om Anna Gerges Fiskarflicka. Anna Gerge – Intercult

Publicerad: 19 december 2021 | Skribent: Rebecka Walan

Tänk dig att du befinner dig ute på ett fält en stjärnklar vinternatt. De blinkande stjärnorna och så det stora blå. Rymden är väldig och stor. Du är bara en liten del av det hela. En liten prick i universum. Finns det inte förtröstan i den upplevelsen?

Känslan återkommer i Leif Bolters gestaltning Bärande ljus i Södra länken. Den som du möter vid avfarten Globen. Ett konstverk som man passerar i en hastighet av 70 km/h i timmen, om det inte är köer vill säga, men som varje gång lockar till att sakta ner för att kunna ta in helheten. Det är andlöst vackert och tycks rymma magi och vetenskap på samma gång.

Leif Bolter är bland annat upphovsman till Anna Lind-monumentet på Medborgarplatsen och det lysande tornet Luftande på Odenplan. Han har även gjort ett snurrande urverk Sollentuna. Sedan flera år är han ledamot av Konstakademin.

Vi träffas en dag i början av december. Det blir ett samtal om konst, ljus och rymden.

Som barn tyckte Leif om att teckna och måla och fick uppmuntran för det i skolan. Efter gymnasiet började han på Konstfacks kvällsskola i monumentalmåleri och några år senare sökte han in på Konstakademin där han gick mellan 1965 – 1970. ”Men”, säger han ”jag har alltid varit intresserad av naturvetenskap, kanske stundtals mer än av än konst. Konsten den kom ändå till slut i första hand och blev mitt språk att utforska världen med.”

På Konstakademin föreläste professorn i kärnfysik Tor Ragnar Gerholm om materiens innersta väsen. Det påverkade och Leif berättar:

”Sedan 30-talet har teorin om att galaxerna avlägsnar sig från varandra format den nu ledande teorin om att de gör detta – evigt från ett ursprungligt Big Bang. Innan dess uppfattades universum som statiskt – då även av Einstein. Men teorin om evig expansion har jag svårt för. Jag tilltalas mer av tanken om ett universum som både kan expandera och störta samman i ett ”statiskt” pulserande tillstånd. Jag gav mig då själv uppgiften att försöka skapa så många skulpturer/strukturer som möjligt som förefaller att expandera och störta samman samtidigt. Jag tänkte bland annat kring ett fullständigt koordinatsystem, alltså ett treaxligt sådant. Vad händer om jag tar mig friheten och låter koordinataxlarna rotera? Origo i mitten, stål, sex elmotorer, kugghjul och Pvc–rör. Allt som allt med måtten 5 x 5 x 5 meter.”

Leif upptäckte att beroende på var man befann sig i systemet föreföll tomrummet mellan axlarna att störta samman eller expandera. Verket finns nu utanför Moderna museet i Malmö och heter Pulserande koordinatsystem.

Han berättar också om en upplevelse i Axmar där han tillbringade sina lovledigheter från sex års ålder.

”På sportlovets vinterkvällar var det helt mörkt. Här fanns inga lampor. Att se stjärnhimmeln var helt överväldigande. Den upplevelsen har påverkat mig starkt.

Jag frågar hur han fick idén till Bärande ljus.

”Man befinner sig i ett bergrum. Ljus är en bristvara. Det är ljuset som håller upp. (Leif visar med händerna.) Klotet i mitten är av granit och två meter i diameter. Det är massivt och hänger i en metallstång. På sidorna finns två stöd. Klotet, svävande likt en planet buret av ljus, är en hänvisning till avfarten Globen som finns ovan jord.

Bergrummets valv-vägg av betong är infärgad i Stockholms-ockra och perforerad med 1 dm stora hål. Detta ger en ljuddämpande effekt. Inuti väggen hänger en ljusdiod i varje hål vilket gör att väggen strålar av ljus. Tanken med det blå ljuset runtomkring är att skapa en känsla av rymd i det tunga bergrummet. Valven är formade av massiva granitblock som hålls isär av ett kraftigt ”ljustryck”.”

Bakgrunden var att Vägverket, nuvarande Trafikverket, bjöd in tio konstnärer till en tävling. Gösta Wessel, Gunilla Bandolin, Tommy Östmar och Leif Bolter valdes för genomförande. De gjorde två konstverk var, så sammanlagt finns åtta verk i tunneln. Förutsättningarna var att skapa upplevelsevariation, men konsten fick heller inte vara distraherande. Ett krav var också att konsten skulle vara beständig och lätt att underhålla.

När man möter konstverket Bärande ljus i Södra länken kör man rakt in i universum. Globen där i mitten blir till en måne med de lysande stjärnorna runtomkring. Det slår mig att han har lyckats med konststycket att få den tunga graniten att förefalla lätt och svävande, tack vare det sätt på vilket han använt ljuset.

Det tycks också som om Leif Bolters livserfarenheter och upplevelser på ett förunderligt vis har lett fram till just det här verket. Stjärnhimmeln i Axmar. Rymden. Tredimensionaliteten. Jag tänker att det handlar om att besitta en ovanlig förmåga. Att kunna förvalta sina kunskaper och det man har varit med om på ett sådant sätt att det kan bli en rik upplevelse för andra människor.

Publicerad: 9 december 2021 | Skribent: Rebecka Walan

Offentlig konst som lyser

Ett öga som lyser och ändrar färg. Ett annat som blinkar och flörtar med dig. Konstverket Blickfång möter dig tre meter upp i luften vid pendeltågsstationen i Handen i Haninge. Det är annorlunda och eget gjort. Verket består av två delar. På andra sidan stigen lyser ett stort vitt ulligt moln. Eller ett irrbloss som konstnären kallat det.

Konstnären som ligger bakom heter Linda Persson. Hon är utbildad vid Chelsea College of Art and Design i London. 1999 kom hon in på Konsthögskolan i Stockholm och samtidigt på skolan i Chelsea. Hon valde Chelsea för att klimatet där var mera prestigelöst och tillåtande. Att bli konstnär hade varit både en dröm och självklarhet sedan länge.

Vi möts på ett Teamsmöte, hon och jag. Under flera år har hon bott i London, men nu sedan några månader har hon flyttat tillbaka till Sverige. Hon berättar om uppdraget att skapa konst för platsen. Haninge kommun utlyste 2018 en tävling som hon deltog i. Bakgrunden var att platsen upplevdes som otrygg och behövde ljus. När det gäller ljus har Linda många tankar.

”En gatlykta ger ett väldigt skarpt ljus och skapar stora kontraster. Det kan nästan förstärka mörkret och göra det mer kompakt. Ljussättning för att göra en plats tryggare handlar inte bara om en massa belysningsstolpar, utan om en omsorg, och där känner jag att konsten kan spela en aktiv roll i samhället, förklarar hon. Mitt flirtande öga kan ge en styrka, en snällhet till platsen som en vanlig lyktstolpe inte kan.”

Linda är uppvuxen i Haninge och hade erfarenhet av platsen.

”Här brukade vi gå förbi när vi skulle till och från Rudan för att bada. På den här sidan av spåret var de då ett sommarstugeområde. Om kvällarna låg skogen kompakt och mörk runtomkring. Vi skyndade oss förbi och sprang över tågspåren. Då fanns det ingen gång över spåren.”

Linda vann tävlingen och fick uppdraget. Kommunen önskade att hon skulle samarbeta med lokala grupper för att förankra konstverket. Hon kontaktade orienteringsklubben och skidklubben. De visade sig framför allt vara intresserade av upplysta spår. Så småningom kontaktade hon också en teatergrupp som bestod av ungdomar. De berättade att det kändes otryggt att gå ner till Rudan. Någon hade blivit överfallen. Även om detta låg långt tillbaka i tiden skapade det otrygghet och osäkerhet.

De hade också en diskussion om symboler. Genom smartphones använder många unga emojis, som ju är en slags symboler. Ögat kom delvis fram ur dessa diskussioner men det är också något som Linda funderat över länge. Blicken som ser. Det var viktigt att ögat hade en seende blick snarare än att den som möts av det ska känna sig övervakad.

Jag uppfattar ögat som väldigt snällt. Kanske beror det på de långa ögonfransarna. Men också på formen som är mer rund och öppen än långsmal och på den runda pupillen. Det är ett öga som ser utan att bedöma. Om du stannar upp så upptäcker du att det ändrar färg i mörker: från rött till rosa, gult, grönt blått. Dagtid är ögat blått. Konstverket med sina båda delar blev klart 2020 då det invigdes.

Så till den andra delen av verket; irrblosset som lyser med ett vitt sken i mörkret. Men vad är ett irrbloss egentligen? ”Det förekommer i gammal folktro och fanns i sumpmarken och var både vägvisare och förvillare”, berättar Linda. Ett riktmärke som kunde avläsa om folk hade ont eller gott i sinnet. Man har senare förklarat fenomenet med geologiska reaktioner i marken som kan göra att det bildas ett sken. Tanken på att skapa ett irrbloss kom eftersom det fanns just skog och våtmarker i närheten.

”Men även om idén kom från folktrons irrbloss har konstverket också likheter med en diamant eller en lysande sten. Och dessa hittar man ju i naturen som i berg och sten”, säger hon.

Så ett moln, ett irrbloss eller en diamant. Vad tycker du att det liknar?