Ett konditori har slagit upp sina portar i Gustavsberg. Men du måste vara under fem centimeter för att kunna handla något av de alla de läckra bakverk i miniformat som syns genom skyltfönstret. Med andra ord behöver du också ha ögonen öppna för oväntat små konstverk under söndagspromenaden.
Inte långt från det lilla konditoriet ligger Hotel Stilton. Ett minihotell i en liten plåtbyggnad med rum tapetserade i olika mönster. Här sover gästerna i gamla makrillburkar.
De som ligger bakom konstverken heter Anonymouse och kallar sig själva för ”ett löst sammansatt nätverk av möss och människor”. De har varit verksamma sedan mars 2016. I sina installationer leker de med tanken på att det finns en parallell värld, precis utanför vårt synfält. En värld där möss och andra smådjur lever lite som vi människor och tar vara på saker som vi tappar eller slänger. Gruppen utgår ofta från platsens historia.
Så här säger de om de verken i Gustavsberg som invigdes i juni i somras. ”Vackra gamla industrilokaler står kvar, men samsas nu med nybyggda lägenhetshus, och människor flyttar hit av andra anledningar än att jobba på fabriken. Om Gustavsberg helt har hittat sin nya identitet bland turism, båtar, ateljéverksamhet, nybyggen och brukshistoria, återstår att se. Och mitt i alltihop pågår livet. Det har vi försökt att skildra”, förklarar gruppen.
Det är Värmdö kommun som bjudit in dem att utföra de båda anläggningarna. Att det är Anynomouse som ligger bakom ser du på loggan: En skrattande mus med Musse Pigg öron.
Konstverken ligger på Chamottevägen i porslinskvarteren. Det är lätt att gå förbi eftersom de är belägna bara några decimeter över trottoaren och långt under ögonhöjd, det vill säga om du är en vuxen person. För barn är de nog mycket lättare att upptäcka.
Att göra stora skulpturer i det offentliga rummet har länge varit förenat med status. Stora bronser som avtäckts med pompa och ståt. Orkestrar har spelat och tals hållits. Men det monumentala behöver inte vara stort. Det monumentala kan mycket väl finnas i det lilla konstverket. Det handlar om att spränga gränser. Inte sällan sker det genom att vi varseblir detaljer som får formatet att bli underordnat upplevelsen.
Om konst i det offentliga rummet krymper och blir så liten att den är svår att få syn på, blir lyckan istället desto större när du väl gjort upptäckten. Länge och väl står jag på knäna och tittar in i caféet och upptäcker att stolsdynorna är gjorda av gamla kapsyler, att ett anslag på dörren säger att man kan betala med “Chisakort”, men menyn med sina pyttesmå bokstäver är helt omöjlig att läsa.
Jag tänker att det lilla formatet även i sagans värld länge har fascinerat människan. Tummelisa var så liten att hon föddes i en blomma och liftade till varmare breddgrader genom att rida på en svala. Det är inte utan att jag gärna skulle vilja bli lika liten som en tumme för att kunna gå in och slå mig ner på Konditori Vera Pistacia och göra en beställning. Någon som vill följa med?
Om skribenten
Rebecka Walan har en fil kand i konstvetenskap och arbetar på Stockholms läns museum som konstintendent med särskilt ansvar för förmedling av offentlig konst.
