Korvfabriken eller Stockholms läns museum har flyttat

Trapphus från 1970-talets ombyggnad av Konsumhuset. Foto: Stina Hagelqvist.

För några veckor sedan gick flyttlasset Stockholms läns museum och vi befinner oss nu på ny adress. Efter att ha framlevt några år i Regionarkivets lokaler i en förhållandevis anonym byggnad i Flemingsberg, ska vi nu dela kontor med Region Stockholms kulturförvaltning i Fatburen, på Södermalm. För en arkitekturhistoriker och bebyggelseantikvarie är byggnadens historia därmed ett givet ämne för veckans blogg.

Fatburen är inte vilken byggnad som helst utan ett tänkvärt exempel på hur en kulturmiljö har återanvänts, fått förlängt liv och gjorts relevant genom ett nytt namn som frigjort den från sin historia och ska ge nya och förhoppningsvis kreativa associationer – Fatburen, efter den sjö som en gång låg på platsen för Södra godsbangården, sedermera platsen för Fatbursparken och Bofills båge. Ett klassiskt exempel på platsmarknadsföring för att ladda om en plats med nytt innehåll och värde. Om förnyelsen är lyckad ur kulturmiljöhänsyn kan diskuteras men byggnaden står i alla fall kvar.

Fatburen, 2020. Foto: Stina Hagelqvist.

Korvfabriken

Länge gick byggnaden under namnet Korvfabriken. Fram till 1998 kunde man kring Medborgarplatsen och Södra station känna oset från fabriken – till de närboendes förtrytelse. Jag kan fortfarande frammana lukten ur minnet. Det var ett något vanvördigt namn på en byggnad som förvisso innehöll en charkuterifabrik men bara till del. Här hade också Konsumentföreningen i Stockholm sitt huvudkontor och byggnaden omtalades när den stod färdig 1933 som Konsumhuset. Inte mycket av originalet återstår dock att se. Byggnaden är likväl q-märkt i detaljplanen och får inte rivas.

Byggnaden uppfördes, som smeknamnet eller snarare öknamnet med all tydlig klarhet förklarar, bland annat som korv- eller charkuterifabrik. Här tillverkade Konsumentföreningen bland annat falukorv, stångkorv och lungmos. Allt fler produkter tillkom under årens lopp för att underlätta husmödrarnas arbete i hemmet. Tillverkningen skedde på löpande band och var helautomatiserad i Henry Fords anda. Till byggnaden centraliserades flera av konsumentföreningens verksamheter: centrallager, grönsakscentral, kafferosteri, chark-, mjölk- och speceributiker, fiskavdelning och specialkök för färdiglagad mat. Här fanns också vaktmästarbostäder, personalutrymmen med omklädningsrum, personallunchrum, restaurangkök samt en takterass tillgänglig för personalen.

Ett enda stort transport- och logistikproblem

Likt korv- och konservtillverkningen skulle också byggnaden vara effektiv och rationell. Även lokaliseringen är logisk och funktionell och spåranslutningen var avgörande för valet av tomt. En viktig funktion var byggnadens egenskap av lager och distributionscentral för konsumentföreningens olika varor. Byggnaden utgjorde ett enda stort transport- och logistikproblem för arkitekterna vid Kooperativa förbundets arkitektkontor. Varor skulle transporteras till och från byggnaden samt inom byggnaden. Planlösningen skulle tillgodose såväl distributionen av bränsle, avfall, spillvatten och disk som produktionen av de olika varuslagen. Det ställdes också omfattande krav på den tekniska försörjningen i form av värme, ventilation, kyl och sanitära anläggningar. Av detta intrikata system av olika flöden återstår intet.

Funktionalismen kan idag bara anas

Byggnaden ritades av KF-arkitekterna Eskil Sundahl och Eric Rockström. Precis som sin mer berömda släkting, också den av KF:s arkitektkontor, Lumafabriken vid Hammarby sjö, uppfördes Korvfabriken av armerad betong. Skelettkonstruktionen med en konsekvent placering av betongpelarna med sex meters avstånd, möjliggjorde stora öppna ytor och en flexibel planlösning. Att ytterväggarna inte är bärande avslöjas av de långa liggande fönsterbanden som var 1930-talets signatur.

Korvfabriken upprepade Lumafabrikens (1929 – 1930) koncept med treutstickande byggnadsvolymer eller flyglar som sammanfogats med en bredare längsgående volym i bakkant, en planform som återkommer också hos Södersjukhuset och LM Ericsson-fabriken i Midsommarkransen. Flyglarna inrymde olika verksamheter vilket visades genom varierande höjd, fönsterformat och fönsterplaceringar. Precis som hos Lumafabriken är byggnadens många och här mycket skilda funktioner inordnade i en arkitektonisk helhet. När Korvfabriken eller kanske hellre Konsumhuset stod klar, var det en funktionalistisk mönsterbyggnad med geometriska volymer, slätputsade ljusa fasader, platt tak och ovannämnda fönsterband. Byggnadens funktionalistiska historia kan idag tyvärr bara anas.

Nya verksamheter flyttar in

Flygelprincipen och stomsystemet lämpade sig mycket väl för upprepning och utbyggnader vilket också skett. Antalet bygglov och ärenden hos Stockholms stadsbyggnadskontor talar om flera om-, till- och påbyggnader. Omfattande påbyggnader och fasadförändringar gjordes första gången på 1970-talet då Konsumentföreningen omorganiserade sin verksamhet. Nu gick byggnadens 1930-tals estetik förlorad. Efter avvecklingen av charkuterifabriken 1998 byggdes huset om och till under ledning av Wingårdhs arkitektkontor och 2004 kunde nya verksamheter med andra förtecken än korvproduktion flytta in.

Mellanmjölk med smak av hela världen

Vad som är original och vad som är tillbyggt är idag svårt att se. Äldre fotografier, lite textstudier och några djupdykningar i arkiven avslöjar att flygelsystemet är vidareutvecklat. 10 000 kvm har rivits och andra har lagts till. Nya flyglar har kilats in mellan de ursprungliga tre mot Magnus Ladulåsgatan och slitsar har brutit upp den tidigare enhetliga fasaden mot Södermalmsallén och skapat nya ljusschakt. En ny kontorsbyggnad med krökt fasad mot Siargatan har tillkommit liksom en ny glaslåda i fonden mot Folkungagatan, en blinkning mot Lumafabrikens ljuslåda. Byggnaden är ånyo ljusputsad, har fönsterband över hörnen och smäckra fönsterbågar i liv med fasaden och platta tak. Ytterligare ombyggnader och renoveringar skedde 2012–2016.

Exteriören knyter idag tydligt an till 1930-talets funktionalistiska estetik men interiört är funktionalismen och framför allt industrikaraktären som bortblåst. Ett annat uttryck som mest kan liknas vid mellanmjölk har tagit vid. Interiört sett kunde vi vara var som helst i världen, i vilken kontorsbyggnad som helst anno 2010-talet. Ljust, fräscht, neutralt och anpassningsbart efter de hyresgäster som ska flytta in (och ut). En icke-plats för den tillfälliga besökaren. Här finns i princip inget som vittnar om varken den verksamhet som än gång gav byggnaden liv eller den plats som gett byggnaden sitt namn – Fatburen, en gyttjig vattensamling som innehöll både avfall och malariamygg. Ett trapphus i platsgjuten betong, en kvarleva från 1970-talets förvanskning, antyder en annan historia än övriga ytor – en mer rå och oöm historia som tål skavanker, smuts och stank.

Och om någon undrar – trivs vi på nya kontoret? Ja, vi stortrivs. Det är ljust, fräscht, neutralt och anpassningsbart och vi kan låtsas att vi sitter i New York, Shanghai eller någon annan spännande storstad.

Källor

Lisa Brunnström, Det svenska folkhemsbygget. Om kooperativa förbundets arkitektkontor, Stockholm 2004.

”Konsumhuset”, Arkitektur, 1934:1.

 ”Nybyggt. Kv Fatburen, Stockholm”, Arkitektur, 2004:1.

En dag ska jorden bliva vår

Höjdhagen i Gustavsberg. De så kallade vinkelbodarna. Uppförda kring 1940.  Foto: Ingvar Lundkvist

En dag ska jorden bliva vår är inte bara en strof ur Internationalen utan också mottot på det tävlingsförslag som Kooperativa förbundets arkitektkontor bidrog med i en av många arkitektur- och stadsplanetävlingar vilka genomfördes under 1930-talet. Decenniet kännetecknas inte bara av den inledande Stockholmsutställningen utan också av utvecklings- och experimentlusta med den goda bostaden och det goda livet för ögonen.

År 1932 anordnade Stockholms stad en tävling i syfte att utveckla ”enkla, verkligt billiga och goda bostäder, avsedda för familjer i små villkor” vilket står att läsa om i tävlingsprogrammet.

De önskade en ny ordning

Majoriteten tävlande följde tävlingsprogrammets instruktioner och lämnade in förslag på lägenheter i så kallade smalhus, det vill säga flerfamiljshus som var mellan åtta och tio meter breda, men inte KF:s arkitektkontor. De hade vidare ambitioner än så. De önskade, som antytts genom tävlingsförslagets motto, en ny ordning och i väntan på revolution, ett alternativ till hyreskasernen – en god bostad i form av radhus med en egen trädgård. Arvid Fougstedts perspektiv* som illustrerade tävlingsförslaget visade på en uteplats, en täppa och några träd samt livet som skulle levas där med avkoppling, umgänge och odling för husbehov. Något pris fick inte KF:s arkitektkontor men omsatte till slut sina ambitioner om goda bostäder för arbetarfamiljer i Gustavsberg.

KF köpte Gustavsbergs porslinsfabrik

Kooperativa förbundet köpte Gustavsbergs porslinsfabrik 1937 och satte igång med att utveckla produktionen inte bara av porslin och sanitetsgods utan också av bostäder. KF:s arkitektkontor bildades 1924 i syfte att skapa i första hand kostnadseffektiva och funktionella butikslokaler men också fabriker, kvarnar, silos, lager, inredningar, restauranger, förpackningar och i förlängningen även bostäder åt sina anställda. Till kontoret rekryterades Eskil Sundahl som chef, medskapare av såväl Stockholmsutställningen 1930 som det funktionalistiska manifestet acceptera 1931 och snart var en ung radikal grupp arkitekter anställda som ville förbättra världen med hjälp arkitektur. Funktionalismen pulserade i arkitektkontorets blodomlopp.

En stor cirkel med pinnar inuti som alla går mot mitten.
Gustavsbergs Porslinsfabrik. Bildupphovsrätt i Sverige. Fotograf: Elisabeth Boogh.

I Gustavsberg kunde KF förverkliga sina idéer om den goda bostaden och det goda samhället. Som främsta arbetsgivare på orten kom Gustavsberg att fungera som ett brukssamhälle i modern tappning. Fabriksledning och kommunledning hade gemensamt intresse i det goda samhällsbygget och KF:s arkitektkontor kom att rita bostäder, skolor, centrumanläggning och kommunhuset Runda huset, förutom porslinsfabriker av olika slag.

Kommunalhus, Gustavsberg. Arkitekt: Olof Thunström. Foto: Erik Åström.

Ett antal av de bostadsområden som KF lät uppföra i Gustavsberg var radhus och småstugor med egna trädgårdar likt 1932-års tävlingsförslag. Radhuset låg arkitektkontoret särskilt varmt om hjärtat och återkom i ytterligare tävlingar som arkitektkontoret medverkade i: Stockholms stads bostadstävling 1940 och Industrins bostadstävling 1946.

Olof Thunström arkitekt i Gustavsberg

Olof Thunström, arkitekten som stod för merparten av den nya bebyggelsen i Gustavsberg, dömde ut de befintliga arbetarbostäderna. De var med några undantag opraktiska, dragiga och ohygieniska. Undantagen, menade Thunström, förebådade dock de bostäder han själv skulle rita för kooperationens räkning.

Hans första område i Gustavsberg, Höjdhagen (1938 – 1940), planlades med ett sjuttiotal småstugor, de så kallade vinkelbodarna, om två rum och kök med matrum i anslutning till köket och öppet mot vardagsrummet. Det mest kännetecknande för småstugorna är de vinkelställda byggnadskropparna som öppnar sig mot sydväst. Här fanns en insynsskyddad terrass. När de första hyresgästerna flyttade in fick de fruktträd och bärbuskar att plantera, i övrigt skulle naturen i princip lämnas okultiverad, inga häckar eller staket skulle skilja tomterna åt, befintliga stora träd som tall, björk och ek bevarades liksom stenhällar och nivåskillnader.

Ett hus bland träd i skogen.
Enfamiljshus i Höjdhagen, Gustavsberg. Olof Thunströms vinkelbodar. Fotograf: Alf Nordström.

Thunströms nästa bostadsområde blev ett radhusområde – Grindstugärde, som uppfördes 1943 – 1945 mitt under brinnande krig. Radhuset förenade flerfamiljshusets ekonomi och ytsnålhet med villans marknära läge och sågs som en optimal hyresbostad åt arbetarfamiljen. Genom att förskjuta byggnadsvolymerna var det möjligt att skapa insynsskyddade uteplatser s om kunde förbinda dagligrummen inomhus med uterummen. När Grindstugärde stod färdigt anordnade KF en bosättningscirkel och en utställning i fyra av radhusen i samarbete med Svenska Slöjdföreningen. Husen skulle inte bara planeras optimalt för det goda livet utan också inredas och möbleras på rätt sätt. Också i Hästhagen uppfördes radhus efter Thunströms ritningar.

Radhus i Gustavsberg av Olof Thunström. Foto: Erik Åström.

Genomgående för kooperationens arkitektur är den för tiden höga ambitionsnivån och standarden. Under Eskil Sundahls ledning bidrog arkitektkontoret till att höja levnadsstandarden, att sätta prägel på det svenska folkhemmet och att sprida den funktionalistiska arkitekturen ut i landet. När Sundahl går i pension 1958 inleds en ny era i både arkitektkontorets, kooperationens och Sveriges historia. Men det är en annan historia.

Riksintresse för kulturmiljövården

Idag är Gustavsbergs brukssamhälle ett riksintresse för kulturmiljövården. Kooperationens miljöer från 1930-, 40- och 50-talen, bland andra nämnda bostadsmiljöer, bygger vidare på den gamla brukstraditionen. Här finns industrimiljöer, offentliga byggnader och bostäder av olika typ och för olika sociala grupper. Thunströms bostadsområden, vinkelbodarna i Höjdhagen, radhusen i Grindstugärde och Hästhagen, har höga kulturhistoriska värden och får därför inte förvanskas.

* En dag ska jorden bliva vår. Ett exteriörperspektiv och två interiörperspektiv utförda av Arvid Fougstedt i gouache, akvarell och täckvitt på kopia finns i Arkitektur- och designcentrums (Arkdes) samlingar.

Ny arkitektur i gammal stil?

Den nu rivna Havrekvarnen på Kvarnholmen.
Den nu rivna Havrekvarnen på Kvarnholmen. Foto Elisabeth Boogh.

I mars fyllde cirka 160 kulturmiljövårdare från främst ideell och offentlig sektor den anrika konferenslokalen Bygget mitt i Stockholm. Ett antal organisationer hade kallat till upprop för kulturarvet. Uppropet ville uppmärksamma det växande hotet mot våra kulturmiljöer. Förtätningar, skalförskjutningar och rivningar och inte minst de små stegens tyranni som sakta men säkert förvandlar såväl enklare bebyggelsemiljöer som mer monumentala verk till oigenkännlighet, fick välförtjänt uppmärksamhet.

Upprop kulturarv är välbehövligt och syftet vällovligt. Hoten mot våra kulturmiljöer är faktiska och omfattande. Låt oss hoppas på fortsatt arbete och fler möten där ideell och offentlig sektor kan mötas för att diskutera hur hotet mot kulturarvet kan motarbetas. Inte minst, varför inte bjuda in privat sektor? Själva seminariet gav dock upphov till frågor. Kulturmiljösektorn har ett illasinnat rykte om sig att vara konservativ, förändringsovillig, till och med utvecklingsfientlig och museibegreppet används ofta som skällsord av typen ”man kan inte bo i ett museum”. Med seminariet Upprop kulturarv i åtanke finns det kanske visst fog för anklagelserna.

Det är självklart nödvändigt att uppmärksamma – och kritisera vad det starka exploateringstrycket för med sig gällande vår befintliga bebyggelse – men vi behöver också undersöka den växande konservatismen som kommer till uttryck i arkitekturdebatten och som på ett olustigt sätt smugit sig in i kulturmiljösektorn. Bevarande och hänvisningar till äldre arkitektur används för att kritisera förslag till nybyggnation, exempelvis arkitektkontoret Tengboms förslag till bostadskvarter på området för St. Eriks ögonsjukhus. På seminariet Upprop kulturarv kom som på beställning frågan om ny arkitektur i gammal stil upp. Vad har detta med kulturarv och kulturmiljö att göra? Å ena sidan väldigt mycket. En stor del av all nybyggnation sker i direkt anslutning till äldre bebyggelse, utgör om- och tillbyggnader och ger upphov till frågor om skala, utformning, arkitektoniska detaljer och anpassning, d v s att ny arkitektur ska passa i den befintliga miljön. Å andra sidan väldigt lite.

Det råder, menar vi, en principiell skillnad mellan att diskutera hur våra befintliga kulturmiljöer ska ”bevaras, användas och utvecklas” som miljökvalitetsmålet ”God bebyggd miljö” fastställer, och debattera stilen hos ny arkitektur, även när denna ska lokaliseras till äldre bebyggelsemiljöer. Diskussionen har reducerats till en fråga om stil och fasadgestaltning

Vid ändringar av befintliga byggnader kan stil vara en relevant faktor men behöver inte vara det. Många restaureringar har inneburit att nya element i en avvikande stil har tillförts den befintliga miljön utan att byggnadens kulturvärden har minskat, snarare har nya kvaliteter tillförts. Det finns också exempel på renoveringar där ”stilenliga” tillskott helt har förfelat byggnadens karaktär.

Löser historiska stilar den samtida arkitekturens problem? Och är problemet verkligen arkitekturens och arkitekternas? Dyra bostäder, bostadsbrist, storskalighet, standardiserade produktionsmetoder, komplicerade och osynliga beslutsprocesser, vinstkrav, markanvisningsförfaranden, entreprenadformer bör anföras som de verkliga problemen snarare än hur fasaderna är utformade.

Vidare, löser historiska stilar verkligen kulturmiljövårdens problem och de problem som Upprop kulturarv så vällovligt adresserar? Och är ”stilbrott” verkligen ett problem, att tydligt nya och äldre byggnader samsas, sida vid sida, på samma gata, i samma kvarter och stadsdel?

Borde inte en god bebyggd miljö handla om att tillåta komplexitet och variation? Om att låta varje tid få göra avtryck. Om att inkludera snarare än att exkludera uttryck och framför allt människor. Om staden och arkitekturen ska vara demokratisk så behöver vi mångfald och öppenhet. Både och, inte antingen eller. Staden, arkitekturen liksom kulturarvet behöver få utvecklas utan att reduceras till frågor om stil.

Innan svaren ges i form av historiserande fasader, ställ rätt frågor!

/Bebyggelseantikvarie och fil. dr Stina Hagelqvist och Annelie Kurttila länsmuseichef

Smittspridning, stadsbyggande och arkitektur

Bild hämtad ur Stadsfullmäktige handlingar. Beredningsutskottets utlåtanden och memorial 1890. Bihang 7.

På förekommen anledning är ämnet för länsmuseets blogg denna vecka relationen mellan smittspridning, stadsbyggande och sjukhusbyggande. I Älvsjö har Försvarsmakten nyligen uppfört ett fältsjukhus för att avlasta och förstärka den befintliga vården av coronapatienter. På några dagar utökades antalet vårdplatser med flera hundra anpassade för smittsamma patienter med andningsbesvär. Annat var det förr.

Älvsjömässan byggs om till sjukhus för att kunna ta emot akutpatienter i coronatider. Från 24 mars 2020. Foto:Jenny Bergensten.

Hur gjorde man då? När börjar epidemisjukhus byggas och hur? Hur skiljer sig detta från andra typer av sjukhus?

Kolera, difteri, tyfus, tuberkulos, mässlingen, scharlakansfeber och smittkoppor sprids med regelbundenhet och under mycket gynnsamma förhållanden i 1800-talets allt större och mer tättbebyggda städer. Farsoterna skördar tusentals människoliv och väldigt lite bot finns att få. Länge är Serafimerlasarettet, öppnat 1752, det enda sjukhus som är öppet för allmänheten i Stockholm, kompletterat av provinsialläkare, kurhus för veneriska sjukdomar och hospital för psykiskt sjuka. 1827 öppnar ett särskilt sjukhus för Stockholms fattiga i Katarina kronobränneri och 1854 ett särskilt barnsjukhus.

Relationen mellan smittspridning, hygien, byggnadsskick och stadsbyggnad är så tagen för given att den inte uppmärksammats på länge. Frågan om varför särskilda epidemisjukhus uppfördes kan idag med vår kunskap om virus, bakterier och smittspridning samt betydelsen av karantän och vaccin tyckas självklar men ända fram till 1800-talets sista decennier ansågs det vara miasma som orsakade sjukdomarna.

Hygien

Miasman förknippades med avdunstningar från våtmarker och förruttnelseprocesser men också utsöndringar från kroppar. Fuktig, kall luft, skämd lukt, förorenat vatten och smuts sammankopplades med miasma snarare än med trångboddhet, dålig hygien och avsaknaden av rent vatten, avlopp och sophantering i modern mening. Sambandet mellan den snabba stadstillväxten, dåliga sanitära förhållanden och sjukdom undgick dock inte läkare och politiker och 1874 inrättades en nationell hälsostadga. Samma år fick Sverige sin första nationella byggnadsstadga, att jämföra med äldre lokala byggnadsordningar. I båda stadgorna ställs krav på hygien och städerna avkrävs såväl hälsovårdsnämnd som byggnadsnämnd att besluta över frågor som rör stadens renlighet. Krav på ren luft och god luftväxling, rent vatten, avlopp och strängare sophantering återkommer bland direktiven samtidigt som kännedomen om smittor och smittspridning ökar. Dessa krav bidrar till utbyggnaden av vatten- och avloppssystem i staden och allt eftersom utrustas lägenhetshusen på Stockholms malmar med rinnande vatten och avlopp, rumsvolymerna gjordes stora och fönstren höga för att säkra god luftväxling.

År 1875 inrättas en särskild epidemistadga som kräver att man ska inrätta tillfälliga vårdinrättningar när epidemin slår till. För det gör de. Epidemiskt sjuka har tidigare tillfälligt vårdats i såväl Katarina sjukhus som i det Epidemiska sjukhuset på Hornsgatan 82 (dagens Bysis) som öppnas 1872, men antalet vårdplatser är få, standarden på dessa undermålig. Vårdinrättningen anses göra mer skada än nytta och 1890 kan man läsa i Stadsfullmäktige handlingar att ”sjukhuset erbjuder endast mycket tvifvelaktig trygghet för att dit hänvisade patienter icke skola angripas af nya sjukdomar eller löpa risk till helsa och lif på grund av dålig sjukhuskonstitution”.

Stadsbyggnad

Vid denna tidpunkt är dock ett permanent epidemiskt sjukhus beslutat och en lämplig tomt inköpt – kvarteret Ruddammen, det då oreglerade området mellan Roslagsbanan och Vallhallavägen. Redan 1885 har Stockholms stad budgeterat för ett permanent epidemisjukhus men det råder brist på lämpliga tomter. Kvarteret Ruddammen är synnerligen lämpligt. Det ligger avskilt i förhållande till bostadsbebyggelsen och högt, ovanför en brant bergvägg som effektivt skulle hindra bebyggelse att läggas allt för nära. Det skulle dessutom enbart finnas en väg till och från sjukhuset för att minska risken för smitta. Området är också trots den kuperade terrängen, tillräckligt stort.

Bild hämtad ur Stadsfullmäktige handlingar. Beredningsutskottets utlåtanden och memorial 1890. Bihang 7.

Arkitektur

Avskildhet, luftighet och avstånd mellan husen är således viktigt liksom byggnadernas orientering. Huvudfasaderna skulle riktas söderut liksom de viktigaste salarna. Byggnadsmaterialet får vara tegel då de träbaracker som tidigare använts i olika vårdsammanhang inte ansågs hygieniska. Sprickor i vilka ”sjukdomsfrön” kunde gömma sig kunde uppstå i konstruktion och försvåra rengöring och desinficering. Släta väggar, tak, golv och lister påbjuds. Varje klinik ska anpassas efter respektive infektionssjukdom och utformas på så sätt att behandling och tillfrisknande underlättas. I beskrivningen av sjukhuset i Stadsfullmäktige handlingar från 1890 finns noga redovisat ytmått, rummens orientering och utrustning för de olika salarna. Det här är funktionalism i 1890-talstappning.

Innan patienterna läggs in ska de diagnostiseras i en separat byggnad. Byggnaden är halvrund med rum som nås från utsidan. Innanför rummen finns en överbelyst gång med tättslutande dörrar som endast kan öppnas av sköterskan. I byggnadens mitt påträffas en toalett per rum. I observationspaviljongen får patienterna ligga isolerad tills rätt sjukdom identifierats och de kan flyttas över till korrekt paviljong. Denna typ av solfjäderformade plan används även i 1800-talets fängelser och möjliggör insyn och kontroll av de intagna från en central punkt. Idén kan härledas till Jeremy Benthams panoptikon från 1791. I epidemisjukhuset kom den i modifierad form att enligt Stadsfullmäktige handlingar lösa ett ”svårlösligt sjukhushygieniskt problem”, att på både isolera patienter och centralisera och koncentrera latrinutrymmena så att dessa enkelt och hygieniskt kunde desinficeras mellan varje patient.

Citat och bilder hämtade ur Stadsfullmäktige handlingar. Beredningsutskottets utlåtanden och memorial 1890. Bihang 7. Sid 59

Så byggs Roslagtulls sjukhus, Stockholms första permanenta epidemisjukhus, efter ritningar av arkitekten Per Emanuel Werming och står färdigt 1893. En paviljong för varje infektionssjukdom, förvaltningsbyggnad, kök, tjänstebostäder, kapell och likhus. Husen fick ljusgul puts och rödaktiga detaljer. Den märkliga och unika observationspaviljongen finns kvar att beskåda utifrån om än till tillbyggt skick. Den är q-märkt och har särskilt kulturhistoriskt värde och får inte förvanskas. Exteriör, planlösning och ursprunglig inredning i entré och trapphus ska bevaras.

Betong – en surdeg?

Bostad och kontor av Ralph Erskine och Vernon Gracie, Drottningholm. Byggt 1963. Foto: Mattias Ek.

Utan betong stannar Sverige – bokstavligen. Mycket av vår infrastruktur som broar, vägar och kulvertar liksom en majoritet av vår bebyggelse från 1900-talet är utförd i betong. Betong byggde välfärds-Sverige men den åldras, vittras och smutsas. Det är inte alltid vackert, men det skulle det kunna vara. Nyligen genomförde Hantverkslaboratoriet i Mariestad en kurs i hur betong ska renoveras, sannolikt den första och förhoppningsvis inte den sista. Kunskapen om hur betong ska underhållas och behandlas är koncentrerad till ett fåtal specialister medan behovet är enormt. Betongbyggnaderna far också illa i debatten och beskylls för allt från att vara bara fula till att också vara skadliga för vår mentala hälsa.  

Betong är något av en surdeg: klimat- och miljömässigt, antikvariskt och dessutom rent faktiskt. Den kräver likt en deg, handpåläggning.

Bergshamra kyrka
Bergshamra kyrka, 1962. Arkitekt: Georg Varhelyi. Foto: Mattias Ek.

Problemområden

Tillverkningen av betongens bindemedel – cement, bidrar starkt till växthuseffekten genom den stora mängd koldioxid som släpps ut dels när kalksten som bildar cement hettas upp, dels av de fossila bränslen som används i cementugnarna. Enligt Naturvårdsverket bidrar tillverkningen av cement till 19% av Sveriges totala utsläpp av växthusgaser. Kalkstensbrytning och sandutvinning påverkar vidare närmiljön på lokal nivå, och brotten lämnar stora sår i naturen. Men utan betongen stannar inte bara Sverige utan hela världen. Betong är idag världens mest använda byggnadsmaterial. Vi har dessutom, för att hålla oss inom Sveriges gränser, ett enormt stort byggnadsbestånd i betong, minst en miljon bostäder, som idag behöver tas om hand.

Så hur ska vi förhålla oss till ett byggnadsmaterial som har en så stor påverkan på klimatet och dessutom mycket begränsad livslängd? För trots betongens beständighet bryts materialet ned och skapar svårlagade sår i konstruktion och yta. Det är både etiska och estetiska frågor som betongantikvarien behöver ta ställning till. Betong är ett känsligt material och behöver behandlas därefter, som en surdeg – enligt recept och med stor noggrannhet och varsamhet.

Under kursen om hur betong ska renoveras fick vi se betongsår, betongskador och betongbyggnader som farit illa och förvanskats. För trots betongens robusta karaktär och hållfasthet är betong både sprött och ömtåligt. Varje delmaterial och delmoment i betongtillverkningen behöver sin särskilda hantering och bidrar på olika sätt till slutresultatet. Receptet är centralt, gjutningen behöver utföras enligt särskild instruktion, liksom vibrering, härdning och ytbehandling. Det får inte vara för varmt under härdning och inte heller för kallt. Gjutformen måste ha särskilda egenskaper eftersom den påverkar betongens ytkaraktär, ibland oavsiktligt.

Betongbyggnadernas skilda karaktär ställer antikvarien inför flera frågor rörande hur konstruktion, detaljer och inte minst ytstruktur ska tas om hand under rivning, rekonstruktion och renovering?

Betongens innehåll och utseende 

Betong är en komposit. Det betyder att den är sammansatt av flera olika material, varav bindemedlet cement är ett. Vatten ett annat. Sand ett tredje. Ytterligare ingredienser behövs för att påverka betongens egenskaper. För att göra betongen frostsäker eller vattentät bland annat. Mängden och egenskaperna hos respektive delmaterial påverkar betongens kvalitet och utseende. Det är helt enkelt många komponenter att hålla reda på när betongen går sönder, för det gör den, förr eller senare. Och då behöver den lagas.

Bergshamra kyrka Detalj av vägg interiört, betong gjuten med ohyvlade brädor. Foto: Mattias Ek

Förutom kalkstenens kemiska innehåll som bland annat påverkar cementens kulör har ballasten stor betydelse. Ballasten bidrar förutom till bulk, till slitstyrka men framför allt till betongytans karaktär. Och det är nu betongens variations- och nyansrikedom blir tydlig.

Ballastens storlek, färg och form kan fullkomligt förändra en byggnads uttryck. Vita släta finkorniga fasader med stor andel finmald ballast kan anta en närmast abstrakt prägel på håll. Betongelement med frilagd mjuk bärnstensfärgad sjösten får händer att smeka över ytan. Småkorniga ytor löses på nära håll upp i en färgkaskad av röda, orange och gråa prickar och ser på långt håll ut som en varmgrå textil. Kontraster mellan släta och skrovliga ytor lurar ögat att se två olika kulörer. Slipad och polerad, frilagd, ballast närmast glänser i solsken och skimrande glimmer reflekterar solens strålar när de träffar ädelsputsens släta yta. Valet av ballast ger oändliga estetiska möjligheter, för att inte tala om den rikedom som avtryck av gjutformens yta kan medföra.

Med lite god vilja finns det skönhet även i ett platsgjutet parkeringshus. För att inte tala om gamla Arkitekturskolan på Östermalm.

Betongens nyansrikedom, den stora variationen på uttryck och särskilt konstruktiva möjligheter har gjort betongen till ett flexibelt och funktionsdugligt byggnadsmaterial som har format stora delar av 1900-talets kulturarv, inte minst miljonprogrammet. Detta är nu åldrat och behöver tas om hand. Handpåläggning gäller om inte betongens gråskala och nyansrikedom ska gå förlorad. När viktiga betongmonument förvandlas till det sämre, ett flertal kulturhistoriskt värdefulla betongbyggnader i Stockholmsområdet har redan förvanskats medan andra står inför kraftiga förändringar, behöver betongens kulturhistoriska värde uppmärksammas. Värna om en betongbyggnad nära dig!

Kvinnliga landskapsarkitekter – föreläsning med Catharina Nolin

Den 28 mars 2019 höll Stockholms läns museum och Stockholms Kvinnohistoria ett gemensamt programpunkt som handlade om kvinnliga landskapsarkitekter.

Hur såg kvinnliga landskapsarkitekters möjligheter att etablera sig ut under början av 1900-talet?

Se föreläsningen med Catharina Nolin

Medverkande:

Catharina Nolin, professor i konstvetenskap på Stockholms universitet, har under decennier fokuserat och forskat på trädgårdshistoria och landskapsarkitektur. Hon har bland annat gett ut ”I museets dolda vrår – om kvinnliga landskapsarkitekter betraktade genom Arkitektur- och designcentrums samlingar”. Här har hon tittat på kvinnornas möjligheter att under 1900-talet etablera sig som landskapsarkitekter och vilka vägar kvinnorna tog för att nå legitimering.

Fyra elefanter: Del 2

Det här är den andra och avslutande delen om elefanter, modernistisk och senmodernistisk arkitektur samt stadsplanering. I den första delen besökte vi ett fult parkeringshus på Norrmalm och den sedan länge försvunna elefantroboten Bensina.

Elefanthuset

När Skansens elefanter flyttade härifrån 1992 var Bambina sedan länge bortgången och den sista elefanten som levde här kallades för Bimbo (Shiva). Den elefantanläggning som då kom att stå utan hyresgäster uppfördes 1960 och ritades av Holger Bloms arkitektkontor och ansvarig arkitekt var Lars Fries. Vid tiden för färdigställandet var det sannolikt världens mest moderna elefantstall. Med avancerade och energibesparande ventilationslösningar, ljusinsläpp genom stora betongglaspartier och en klurig hantering av gödsel och avfall. Där en stor stållucka i golvet öppnades för att med gravitationens hjälp kunna skyffla ned halm och gödsel till en container som tömdes med hjälp av lastbil en gång per vecka. På samma gång typiska och unika lösningar, i sin enkelhet och genomtänkta funktionalitet. Elefantstallet var del av ett större ombyggnadsprojekt på Skansen som även innehöll nya anläggningar för apor, sälar och pingviner. Alla utförda i mönster – eller brädgjuten armerad betong.

Idag har det flyttat in apor i elefanthuset och flera av de speciallösningar som var integrerade i byggnaden används inte längre. Problemet med hur vi hanterar den här typen av ytterst specifika och unika byggnader från 1900-talet aktualiseras ofta och inte enbart i zoologiska sammanhang. Havrekvarnar, gymnasieskolor vid Sveaplan, TV- och vattentorn, industrifastigheter, och bakteriologiska laboratorier är andra aktuella exempel på funktionalistisk bebyggelse som kan vara svår att anpassa till nya verksamheter och krav utan att tappa den specifika historiska förståelsen. Det gäller även underjordiska ledningscentraler.

Två elefanter som står i en inhängnad på Skansen.
Elefanthusets exteriör, bilden tagen ca 1960. Fotograf okänd (ArkDes).

Ledningscentralen Elefanten

Civilförsvarets ledningscentral Elefanten stod klar 1977 och var då ett av de sista inslagen i den omfattande planeringen av länets civila försvar. Anläggningens materialval, formgivning och färgsättning präglades av orienterbarhet, kvalitetsmedvetenhet och funktionalitet. En lång tunnel leder ned till anläggningen. Genom en krök i tunnelns mitt skapas en bombfälla som var dimensionerad för att ta emot tryckvågen vid en mindre kärnvapenattack. Väl inne står tre byggnader fritt placerade i det 3000 kvadratmeter stora bergrummet. För att hantera de skakningar som uppstår vid ett bombnedslag vilar husen på fjädrande konstruktioner och alla anslutningar mellan byggnaderna är flexibla.

Ingenstans i Elefanten tränger dagsljus in och för att leda tankarna till ett landskap målades i vissa rum en horisontlinje på väggen. Ovanför horisonten påminner färgen om himlen och nedtill om grönskande ängar. Färgsättningen signalerade också vad rummen användes till och gjorde det enklare att orientera sig.

Precis som många övriga delar av anläggningen har matsalen kvar sina tidstypiska 1970-talsmöbler som lyses upp av gula Kostalampor kallade Hinken. På den övre våningen i den största byggnadskroppen ligger ordersalen. Här ryms bland annat telefonväxel, krypteringsrum, radiosamband och alarmcentral. Förläggningen består av ett antal rum med sängar i tre våningar. Väggar, dörrar, tak och draperier har här en starkt grön kulör. I kontrast till toaletter och hygienrum som markeras av en intensivt blå kulör. Ett mindre sällskapsrum ordnades på övervåningen med plats att umgås vid lediga stunder. Rummet är möblerat med låga vita bord och klädda stolar. Arbetet i ledningscentralen var tänkt att ske i 12-timmarsskift så trots att Elefanten rymmer 200 personer ordnades bara knappt 100 sovplatser. Några garderober finns inte, utan kläder hängdes på krokar och värdesaker kunde förvaras i små låsbara fack.

Ledningscentralen Elefanten har i princip aldrig använts som planerat. Genom att vara nästan orörd är den idag ett unikt historiskt arv från efterkrigsperiodens samhällsplanering och beredskapstankar. Det är också ett arv som är komplicerat på grund av dess säkerhetsklassade verksamhet, bergrummets juridiska status och svårigheter med att hitta alternativa sätt att nyttja lokalerna på – som inte raderar ut historien. Många av de bergrum som ligger utkastade runt om i Sverige som del av vårt militära och civila försvar har plomberats och fyllts med vatten eller tömts och fyllts med teknik eller serveranläggningar. Civilförsvaret och dess ofta hemliga underjordiska byggnader involverade större delen av Sveriges befolkning och frågan om hur och om vi ska bevara den historiska perioden rör inte enbart själva byggnaderna utan också de immateriella historier som är kopplade till beredskapsarbetet och en mer övergripande tilltro till samhällsfunktioner.

Avslutning

25 år skiljer Bensinas haltande första steg och ledningscentralen Elefanten åt. En kort period i Stockholms historia som vi idag måste förhandla med och göra historia av. Vad bevarar vi? Hur värderar vi stadsliv, staden och dess byggnader när vi bygger för framtiden? Hur gör vi historien, dess konflikter och processer läsbara i staden och hur kan nytt och gammalt samspela i ett mer dynamiskt och mångfacetterat förhållande till det förflutna?

Samtidens arkitektur- och stadsbyggnadsdebatt blir alltmer polariserad och stildriven och eldas på av fastmurade ideologiska intressen. Åtminstone känns det ofta så. Historien blir i den hopplösa ekvationen ständigt ett slagträ för att argumentera för det “goda” i den episka kampen mot det “onda”, för det “vackras” triumf över det “fula”, eller för att premiera de stilhistoriska preferenser som en utvald del av “folket” vill ha och för att manifestera den ena förenklade totallösningen efter den andra. Det jag med hjälp av elefanterna ovan vill peka på är det självklara i att historieskrivning är mer komplicerad än så och sällan ger ifrån sig tillräckligt entydiga sanningar för att användas som mall för framtiden.

Jag lämnar den här texten med en uppgift men utan svar. Vi behöver nya perspektiv som utmanar de fastlåsta positionerna kring vad och vems historia är. Vi behöver andra sätt att bevara och presentera det som vi inte längre ser i stadsrummet. Vi behöver perspektiv och metoder som inte ryggar för det fula, det immateriella, det specifika så väl som det underjordiska och hemliga. Först då bottnar staden.

I mitt huvud finns det en femte elefant som trots att jag letar igenom arkiv efter arkiv och bildsamling efter bildsamling inte dyker upp. Det är bilden av en betande cirkuselefant på en äng. I bakgrunden skymtar ett bostadsområde från 1960- eller 70-talet. Men det är en annan text som handlar om senmodernistisk bebyggelse och dess relation till bildkultur, landskaps- och naturbegrepp. Vem vet, kanske dyker den upp här framöver.

Om skribenten

Lars Fridén har läst alldeles för mycket litteraturvetenskap på universitetet men är också utbildad arkitekt och arbetar på Stockholms läns museum som utställningsintendent.

Fyra elefanter: Del 1

Vad har elefanter med modernistisk och senmodernistisk arkitektur och stadsplanering att göra? Om jag ska vara helt ärlig är svaret förmodligen; ingenting. Men, nu har rubriksättaren präntat in bokstäverna i betongen och elefanthjorden smitit ut i rusningstrafiken.

Den här texten är ett arkitekturhistoriskt svanhopp i två delar som tar spjärn mot ett språkligt sammanträffande och reflekterar över hur vi idag värderar, bevarar och debatterar kring arkitektur, stads- och samhällsplanering från 1900-talets andra hälft. Assisterad av fyra exempel ställer den uppfordrande frågor om hur vi förvaltar spår av den modernistiska staden och det moderna samhällsprojektet. Frågor som inte har några självskrivna eller enkla svar utan kräver ständig förhandling baserad på mångbottnad kulturhistorisk förståelse av de platser, ekonomier, städer, samhällen, sociala relationer och elefanter som vi bebor. Så, håll till godo.

”För övrigt anser jag att Parkeringshuset elefanten bör rivas”

Kvarteret Elefanten på Norrmalm fick sitt namn och sin rektangulära form på 1600-talet i samband med Flemmings rutnätsplan. Därefter har kvarteret nästan förblivit intakt. Med arkitekturen och bebyggelsen har det hänt desto mer. Det fanns naturligtvis enklare träbebyggelse här redan före det att rutnätet tog makten. Och det var först efter att Klarabranden 1751 ödelagt både kvarteret och stora delar av Norrmalm, som den stenstadsmiljö som vi idag förknippar med de historiska Klarakvarteren på allvar kom att dominera stadsmiljön. Men det är inte därför vi är här. Nu hoppar vi 200 år framåt i tiden.

Det är omöjligt att skriva om 1960-talets Norrmalmsreglering utan att falla in i en nästan mytologisk beskrivning av ont och gott och fult och fint. Hjalmar Mehr, den hänsynslöse och enväldige teknokraten – i kamp mot sköna 16- och 1700-talspalats, myllrande stadsmiljöer och blomstrande almar. De dramatiska rivningsgropar, som på grund av sviktande konjunktur och gradvis omförhandlade planer under alltför många år låg som öppna sår i stadslandskapet, har blivit den scenografi som satt tonen för både våra nostalgiska tillbakablickar och vår historiska förståelse. Det här är inte heller rätt tillfälle att försöka vända på alla stenar och reda ut nyanserna i den här komplicerade processen. Men, för att åtminstone försöka vara tydlig: saneringen av Klarakvarteren innebar oersättliga och smärtsamma förluster av unik bebyggelse och kulturhistoria, samtidigt blev den en grogrund för nya, och i många fall problematiska, kulturvärden som är nödvändiga att förhålla sig till när Norrmalm nu genomgår ännu en omvandlingsperiod.

Norrmalmsregleringen föregicks av decennier av infekterad debatt – mellan, så väl som inom, olika politisk partitillhörighet. För att lösa den moderna storstadens krav på mobilitet krävdes en ny sorts genomgripande infrastruktur. För att lösa omfattande trångboddhet och förslumning behövdes bättre bostäder och goda livsmiljöer för fler, och för att tillgodose och symbolisera nya stadsideal förväntades ett annat sorts city. De här debatterna kulminerade i den generalplan som Yngve Larsson initierade 1944. Därefter tog Norrmalmsregleringen fart på allvar. En enkel beskrivning av planerna är att de skulle grundlägga en bil- och tunnelbaneorienterad stad med ett funktionalistiskt city som omkopplingsnav för både tunnelbanelinjer och trafikleder. Parallellt med den utvecklingen skulle city också förvandlas från att vara en tät blandstad med stora inslag av bostäder till en glesare plats för kontor och handel.

För att förverkliga de visioner som senare formulerades i planhandlingarna ”City 62” och ”City 67” byggdes ett flertal stora parkeringshus. Varav P-huset Klara södra i elefanten konstruerades 1971-74, under regleringsårens senare skede ovanpå Klaratunnelns ena mynning. Arkitekter var Boijsen & Efvergren. Arkitekturen präglades delvis av den ansträngda konjunkturen, som bidrog till att tvinga fram en radikal minimalism i fasadgestaltning och materialval. Uttrycket var hårt och enkelt. Parkeringshuset elefanten, som det allmänt kom att kallas, var under många år ett av de mest avskydda husen i Stockholm och var 1998 föremål för Stockholmspartiets valaffisch “Riv!” och Harald Norbelies lokalradioprogram som han under många år avslutade med “för övrigt anser jag Parkeringshuset elefanten bör rivas”. Opinionen fick genomslag och efter bara 30 år revs slutligen P-huset för att ersättas av ett slutet blandkvarter ritat av arkitektkontoret Brunnberg & Forshed. Nya stadsideal ersatte återigen gamla och i de övergångarna ryms också viktig historisk kunskap och insikt.

Vy mot öst, Stadshuset i mitten och Vattugatan till höger.
Kvarteret Elefanten 1967. Fotograf: Ingemar Gram ((Wikimedia).

Det är naturligt att jämföra Parkeringshuset elefanten med det kulturmiljöskyddade Parkaden vid NK – det idag enda bevarade P-huset från regleringsåren. Parkaden byggdes i början av 1960-talet och har i jämförelse ett betydligt mycket mer genomarbetat och gestaltat formspråk, vilket inte enbart speglar arkitektoniska ambitioner utan även andra ekonomiska förutsättningar. Elefanten däremot är enkel att avfärda som ful och ingen sörjer vare sig byggnaden eller det totala bilberoende som den kom att symbolisera. Samtidigt säger kanske just fulheten mer om det historiska sammanhanget och gör därmed elefanten till ett minst lika viktigt historiskt dokument, som inte enbart kapslar in en avgörande period i Stockholms planerings- och arkitekturhistoria utan som också talar till oss om förändrade estetiska och demokratiska ideal. Kanske hade det funnits sätt att förändra kvarterets bebyggelse och funktion på utan att helt utplåna fulheten och den historiska bakgrunden?

På tal om elefanter låg P-huset bara en utsträckt snabel från den tillfälliga barack där den första elefanten i Sverige, “ett förunderligt kreatur”, i början av 1800-talet visades upp för sensationslystna stockholmare. Vi fortsätter där, bland storstadens “riktiga” elefanter.

”Robot walking elephant”

Nu blir det märkligare. 1952 köpte ungdomsråden i Högalid, Gustav Vasa, Matteus och S:t Göran en bensindriven mekanisk elefant av den brittiske uppfinnaren, maskören och scenografen Frank Stuart och hans företag Mechanimals. Elefanten var konstruerad av ett stålskelett och drevs av en åtta hästkrafter stark bensinmotor från Ford. Huden bestod av 12 mm tjock och gasbehandlad papp, snabeln fungerade som avgasrör och huvudet som förarhytt. Enligt reklamen kunde den nå en topphastighet på drygt 40 km i timmen.

Sina första trevande steg gick elefanten i Stadshusträdgården och i samband med den promenaden utlystes en tävling där den som kom på det bästa namnet till roboten belönades med 1000 kr. Vinnande ur tävlingen gick förlaget Bensina. Förhoppningen med det här märkliga köpet var att genom avgiftsbelagda ridturer på Bensina tjäna in pengar till Stockholms ungdomsvård och konkurrera om uppmärksamheten med den asiatiska elefanten Bambina på Skansen som under sin levnad tvingade släpa runt på drygt 300 000 ridsugna besökare.

Bensina blev inte riktigt den succé och pengamaskin som ungdomsråden hade hoppats på. Efter drygt tio år av tekniska problem såldes den vidare till en privatperson i Sundsvall där den under en period fick agera trädgårsskulptur. Klagomål från grannarna ledde dock till att Bensina monterades ned helt och försvann som skrotmaterial.

I brist på fysiska spår i staden lever minnet av den här besynnerliga episoden i Stockholms stadsliv kvar bland foton, tidningsnotiser och patentansökningar. Men bakom den här berättelsen om en rätt kass elefantmaskin ryms också mer allmänna förändringar i synen på stadsrummet som en arena för underhållning, spektakel och förströelse, tidstypisk teknikoptimism och en tilltro till bensinen och bensinmotorn som en universallösning på allt. Hur bevarar vi den immateriella erfarenheten av att rida på en elefantrobot på Stockholms gator och hur kan vi ta hjälp av den upplevelsen för att försöka förstå det ideologiska och arkitektoniska sammanhang som den är del av? Ryktet säger att en av Bensinas första promenader gick till Skansen för att träffa Bambina. Om någon har bilder från det mötet mellan robot och elefant så skicka gärna dem till oss.

I nästa del, som kommer publiceras nästa vecka, fortsätter den här arkitekturhistoriska elefantexkursionen. Då med besök i Skansens elefantstall och i ett underjordiskt bergrum.

Om skribenten

Lars Fridén har läst alldeles för mycket litteraturvetenskap på universitetet men är också utbildad arkitekt och arbetar på Stockholms läns museum som utställningsintendent.

Jag ska måla hela världen…

Visste du att länets och kanske till och med Sveriges största konstverk är en samling hus?  Vilket område tänker jag då på? Jo, de färgglada husen som blivit ett landmärke när du kommer söderifrån med tåget: Flemingsbergs bostadsområde. Samtliga fasader här är nämligen färgkomponerade av en konstnär.

Västra Flemingsberg byggdes som en del i miljonprogrammet och stod klart 1974.  De arton husen rymde inte mindre än 2500 nya lägenheter och uppfördes på en skogsplatå i Huddinge. I närheten låg det då nybyggda Huddinge sjukhus. Konstnären Gert Marcus (1914 –2008) kopplades tidigt in för att ge husfasaderna färg. Men husens placering, höjd och volym var redan bestämd när han tog fram sitt förslag till färgkomposition. Arkitekten Hans Matell (1925 –2003) var den som såg till att husen i området fick en jämn silhuett, att husens tak fick samma höjd över havet. Detta åstadkoms genom att de lägre husen med ”endast” åtta våningar placerades på höjder, och de högre husen med tolv våningar i sänkor. På så sätt fick hela området en harmonisk prägel.

Femton olika kulörer

Gert Marcus utgick från några komponenter i arbetet med fasaderna. Naturen runtomkring, tallarnas gröna färg och solljuset. En drivkraft var också att skapa en kontrast till Huddinge sjukhus med sin gråa betongfasad.

Han tog fram femton olika kulörer som spände från rött till gult och från grönt till blått. Fasaderna mot norr fick en gråvit yta eftersom de mer eller mindre skulle ses i motljus. Han tog också hänsyn till färgernas inbördes verkan. Två tredjedelar av husfasaderna har en gråvit yta, den resterande tredjedelen som mäter hela 30 000 kvadratmeter har starka färger. Gert Marcus värjde sig för uttrycket “färgsättning”. Det handlade om just en gestaltning eller en komposition. Uttryck som också används om konst.

Stora hus med skog runt omkring.
Färggestaltning av husfasader. ©Gert Marcus/ Bildupphovsrätt i Sverige. Fotograf: Elisabeth Boogh.

Inget hus är det andra likt

När du går omkring i området märker du att inget hus är det andra likt. Beroende på avstånd och hur du rör dig förändras upplevelsen av arkitektur och färg. Tillägg från senare tid är bland annat de tegelklädda socklarna och de inglasade balkongerna. Det var inget som fanns med i vare sig Matells eller Marcus planer. Några socklar har dock fått behålla sitt ursprungliga material betong.

En höstdag när jag går omkring i området ser jag hur en spetsgardin fladdrar till på en balkong. Balkongerna är försedda med skjutfönster så att det går att öppna upp och få luft. En dam jag möter är nyfiken på varför jag går omkring med kamera och fotograferar. Hon berättar att hon älskar sin inglasade balkong. Säkert blev det ett lyft för många och ett sätt att göra bostaden större.

Landskapsmålare i Cezannes anda

När Gert Marcus började sin konstnärsbana var det som landskapsmålare i Cezannes anda, han gjorde alltså tavlor med målade landskap. Här i Flemingsberg har han gjort tvärtom. Målat ett landskap, ett helt område i olika färger. Han har gjort precis som i den gamla barnsången från 1952. Jag ska måla hela världen lilla mamma…

Om skribenten

Rebecka Walan har en fil kand i konstvetenskap och arbetar på Stockholms läns museum som konstintendent med särskilt ansvar för förmedling av offentlig konst.

Making peace, Nobelmuseet 2013, del 2 av 7

Del 2 av 7 i seminariet “Att göra det svårt för sig” på Stadsmuseet 18 november 2013. Seminariet är ett samarbete mellan Stockholms läns museum och Stadsmuseet och genomförs som en del i länsmuseets projekt Upptäck Botkyrka, som genomförts med stöd från Länsstyrelsen i Stockholm.

I detta avsnitt berättar Kari Arnekleiv från Nobelmuseet om arbetet med de unga killar som bidrog med sina erfarenheter av krig och konflikt till Nobelmuseets utställning Making Peace. De arbetade tillsammans under våren 2013 i flera träffar. I slutet av processen kom Kulturskolan in och killarna skapade digitala berättelser som visas i utställningen Making Peace.