Tänk dig att du befinner dig ute på ett fält en stjärnklar vinternatt. De blinkande stjärnorna och så det stora blå. Rymden är väldig och stor. Du är bara en liten del av det hela. En liten prick i universum. Finns det inte förtröstan i den upplevelsen?
Känslan återkommer i Leif Bolters gestaltning Bärande ljus i Södra länken. Den som du möter vid avfarten Globen. Ett konstverk som man passerar i en hastighet av 70 km/h i timmen, om det inte är köer vill säga, men som varje gång lockar till att sakta ner för att kunna ta in helheten. Det är andlöst vackert och tycks rymma magi och vetenskap på samma gång.
Leif Bolter är bland annat upphovsman till Anna Lind-monumentet på Medborgarplatsen och det lysande tornet Luftande på Odenplan. Han har även gjort ett snurrande urverk Sollentuna. Sedan flera år är han ledamot av Konstakademin.
Vi träffas en dag i början av december. Det blir ett samtal om konst, ljus och rymden.
Som barn tyckte Leif om att teckna och måla och fick uppmuntran för det i skolan. Efter gymnasiet började han på Konstfacks kvällsskola i monumentalmåleri och några år senare sökte han in på Konstakademin där han gick mellan 1965 – 1970. ”Men”, säger han ”jag har alltid varit intresserad av naturvetenskap, kanske stundtals mer än av än konst. Konsten den kom ändå till slut i första hand och blev mitt språk att utforska världen med.”
På Konstakademin föreläste professorn i kärnfysik Tor Ragnar Gerholm om materiens innersta väsen. Det påverkade och Leif berättar:
”Sedan 30-talet har teorin om att galaxerna avlägsnar sig från varandra format den nu ledande teorin om att de gör detta – evigt från ett ursprungligt Big Bang. Innan dess uppfattades universum som statiskt – då även av Einstein. Men teorin om evig expansion har jag svårt för. Jag tilltalas mer av tanken om ett universum som både kan expandera och störta samman i ett ”statiskt” pulserande tillstånd. Jag gav mig då själv uppgiften att försöka skapa så många skulpturer/strukturer som möjligt som förefaller att expandera och störta samman samtidigt. Jag tänkte bland annat kring ett fullständigt koordinatsystem, alltså ett treaxligt sådant. Vad händer om jag tar mig friheten och låter koordinataxlarna rotera? Origo i mitten, stål, sex elmotorer, kugghjul och Pvc–rör. Allt som allt med måtten 5 x 5 x 5 meter.”
Leif upptäckte att beroende på var man befann sig i systemet föreföll tomrummet mellan axlarna att störta samman eller expandera. Verket finns nu utanför Moderna museet i Malmö och heter Pulserande koordinatsystem.
Han berättar också om en upplevelse i Axmar där han tillbringade sina lovledigheter från sex års ålder.
”På sportlovets vinterkvällar var det helt mörkt. Här fanns inga lampor. Att se stjärnhimmeln var helt överväldigande. Den upplevelsen har påverkat mig starkt.
Jag frågar hur han fick idén till Bärande ljus.
”Man befinner sig i ett bergrum. Ljus är en bristvara. Det är ljuset som håller upp. (Leif visar med händerna.) Klotet i mitten är av granit och två meter i diameter. Det är massivt och hänger i en metallstång. På sidorna finns två stöd. Klotet, svävande likt en planet buret av ljus, är en hänvisning till avfarten Globen som finns ovan jord.
Bergrummets valv-vägg av betong är infärgad i Stockholms-ockra och perforerad med 1 dm stora hål. Detta ger en ljuddämpande effekt. Inuti väggen hänger en ljusdiod i varje hål vilket gör att väggen strålar av ljus. Tanken med det blå ljuset runtomkring är att skapa en känsla av rymd i det tunga bergrummet. Valven är formade av massiva granitblock som hålls isär av ett kraftigt ”ljustryck”.”
Bakgrunden var att Vägverket, nuvarande Trafikverket, bjöd in tio konstnärer till en tävling. Gösta Wessel, Gunilla Bandolin, Tommy Östmar och Leif Bolter valdes för genomförande. De gjorde två konstverk var, så sammanlagt finns åtta verk i tunneln. Förutsättningarna var att skapa upplevelsevariation, men konsten fick heller inte vara distraherande. Ett krav var också att konsten skulle vara beständig och lätt att underhålla.
När man möter konstverket Bärande ljus i Södra länken kör man rakt in i universum. Globen där i mitten blir till en måne med de lysande stjärnorna runtomkring. Det slår mig att han har lyckats med konststycket att få den tunga graniten att förefalla lätt och svävande, tack vare det sätt på vilket han använt ljuset.
Det tycks också som om Leif Bolters livserfarenheter och upplevelser på ett förunderligt vis har lett fram till just det här verket. Stjärnhimmeln i Axmar. Rymden. Tredimensionaliteten. Jag tänker att det handlar om att besitta en ovanlig förmåga. Att kunna förvalta sina kunskaper och det man har varit med om på ett sådant sätt att det kan bli en rik upplevelse för andra människor.