Barfota med fötterna isär står en ensam pojke vid Jakobsbergs centrum. Av klädseln att döma verkar det vara sommar för det enda han har på sig är ett par kortbyxor. Det ser ut som om han häpet har stannat upp inför något. Blicken är forskande, som om han inte riktigt kan tolka det han ser. Han kisar lite med ögonen.
Blicken är riktad uppåt mot hustaken. Tycker han kanske att det har byggts mycket och väldigt högt?
Eftersom skulpturen inte är upphöjd på någon sockel utan förankrad i marken är pojken på samma nivå som vi andra. Han blir som en del av oss. Det som skiljer sig är hans klädsel. Men framförallt är det blicken som avviker. För vem tar sig tid att stanna upp och se på världen på ett så granskande sätt?
Konstnären Lars Nilsson ställde ut en liknande skulptur på Galleri Andersson/Sandström 2012, men då i en större installation. Där står pojken och tittar på en jättelik jordformation. Skulpturinstallationen hade titeln “The Age of Innocence”.
Om skulpturen “Pojken” på Jakobsbergs torg säger Lars Nilsson så här:
”Det står en pojke på Jakobsbergs torg, kan väl vara tolv kanske, i ärggrön brons. Han är mycket realistiskt skulpterad, som man skulpterade i början av artonhundratalet – nyklassicism, men det är något som inte stämmer – kortbyxorna och hållningen vilka förlänar skulpturen med en tidsmässig ambivalens. Fyrtio eller femtiotal kanske, en tid som i skuggan av det stora kriget någon annanstans kan te sig oskuldsfull i vår tid. Man får en känsla av sommar med oändlig förhoppning inför framtiden. Pojken har dock frusits i sin position och står som förstelnad inför något – men vad, där han häpet blickar upp mot taket på ett hyreskomplex. Jag tycker om tanken att han skulle ha kunnat stå där innan torget fanns och samtidigt kommenterar något som ännu inte hänt.”
Lars Nilsson