En jättelik snäcka dominerar stationen. Du ser den tydligt från vilket håll du än kommer.
Konstverket på stationen är i själva verket en helhet med golv och väggar i samspel med snäckan och den blåa stjärnhimmeln bakom. På väggarna vid trappan ser du två emaljmålningar, den ena med motiv från rymden och den andra med snäckor från havet. Grindarna är också en del av verket och om du tittar noga kan du se att formerna liknar fossiler. Men det dominerande konstverket är snäckan som är tre meter hög.
Den är placerad på en refug som skiljer gångbanan och cykelbanan åt. Refugen är tänkt både som en sittplats och mötesplats. På kvällen lyser stjärnhimmeln bakom snäckan.
Konstnären har laborerat med storlek och tid. Snäckfossilen har blivit gigantisk, medan stjärnhimmeln är förminskad till en längd på cirka tre meter. Här står du framför två olika sätt att mäta tiden, med stjärnor som finns ljusår ifrån oss, och den geologiska tiden med ett djur som funnits för miljoner år sedan.
Så här beskriver konstnären sitt verk:
“Utsmyckningen handlar om kosmisk och geologisk tid, enorma och ofattbara tidsrymder, skrämmande och trösterika på samma gång. Den enda tid människan kan fatta är den tid hon lever i och som närmast omger henne; den tid som mäts med klockor och som bestämmer när tågen ska gå.”
På platsen där konstverket är placerat, en pendeltågsstation, är tiden viktig.
Nils G Stenqvist
Tågen ska komma i tid. Resenärerna försöker komma i tid. Pröva att se rummet som ett tempel, rest över samhällets kanske viktigaste grundsten. Tiden. Platsen här är en inbjudan till reflektion över vårt förhållande till tiden. Hur viktigt är det att komma på minuten när tiden i själva verket är oändlig?
Utsmyckningen är framtagen i samarbete mellan Huddinge kommun, SJ, SL och Statens konstråd.