En kort promenad från Malmparken ligger området utanför häktet. Häktet byggdes här 2011 och har 240 platser. Innan det och den intilliggande Färgskrapan byggdes fanns Turebergsskolan och en liten fotbollsplan på den här platsen. Vi möter Abdulkadir som berättar om ett barndomsminne från fotbollsplanen.
“Precis där dom har byggt anstalten nu, där låg tidigare en stor grusplan i stället för ett häkte. Jag var där varje dag, typ. Mamma ville veta var vi var så det var här, på grusplanen som vi fick vara över en längre tid, utan att behöva komma hem eller så.
Ett starkt minne som har stannat kvar var hur mycket jag älskade att gå ner till fotbollsplanen. Jag vet inte hur jag kan ha älskat det så mycket, för samtidigt så gav det mig alltid en klump i magen när jag gick ner dit.
Föräldrarna begränsade oss inte till att komma hem en viss tid, för dom visste att vi var där. Till skillnad från andra gånger, om jag gick till Edsviken, då var det liksom: ”Ja, men kom tillbaka den där tiden, för vi vet inte vart du är, vi kan inte se dig”. Jag kommer ihåg så jättestarkt frånvaron av vuxna. För det var en fotbollsplan där 5–6 ungdomar kunde vara. Och klumpen kom ifrån att man blev utsatt om det råkade det vara fel människor som var där.
Ett av dom tillfällena som jag kommer ihåg allra starkast, det var just ett sånt tillfälle. Vi hade gått ner, då var det bara våra vänner. Det var så kul, vi hade spelat i flera timmar. Vi spelade hörnspel. Någon slog in hörnor och så skulle vi försöka nicka, klacka eller någonting. Det hela avbröts just på grund av att 5, 6 personer kommer och bestämmer sig för att dom vill ockupera platsen. Jag och min bror var lite nyanlända, skulle jag säga. Många som bodde här visste redan koderna, men inte vi. Vi hade den här inställningen: ”Ingen tar dina saker, ingen kör över dig, du står på dig.” Och så kommer dom och sparkar bort vår boll. Alla mina vänner förstod vad som hade hänt och gick åt sidan. Men jag och min bror typ: ”Vad händer?” Så min bror tar deras boll och skjuter iväg den. Han var ju ett år äldre än mig, jag kallade honom alltid dum-modig.
Han brydde sig inte vem som stod framför honom, han var så här: ”Ingen gör nåt mot min lillebror!” De kom ju fram på en gång och hoppade på honom. Jag var rätt liten fortfarande, kommer jag ihåg, men jag har så starka bilder av det. Idag när jag tänker tillbaka på det, tänker jag på att det var så självklart för honom att vi skulle gå dit igen dagen efter och spela. Jag ville inte gå dit. Men för honom var det så självklart. Det är något starkt med det som har följt med mig.”
Forskare tror på miljonprogrammets framtid
Malmvägen planerades och ritades för att vara en trivsam miljö som skulle underlätta livet för hyresgästerna med sitt stora serviceutbud. Idag har mycket av den ursprungliga visionen övergivits och inomhusgatan stängt igen.
Vi träffade Erik Stenberg för en intervju om villkoren och framtiden för Malmvägen och andra höghusområden från miljonprogrammet.
Erik Stenberg fick upp ögonen för miljonprogrammet på 1990-talet. Det arkitektkontor där han jobbade fick i uppdrag att bygga om två lägenheter med trä. Sökandet efter lämplig lägenhet för projektet landade i Tensta, där arkitekterna skulle rita om och inreda en lägenhet med mycket trä. Det blev invigning och reportage i media och alla var nöjda.
— Min kollega frågade mig om jag inte skulle flytta in. Jag frågade Familjebostäder som ägde fastigheterna. Det fanns lediga lägenheter i Tensta då, så det gick bra.
Erik gjorde flytten från Östermalm till Tensta. En kvällstidning gjorde reportage om att han gjort en omvänd klassresa, vilket Erik menar är fördomsfullt.
— Jag flyttade in i en fantastisk lägenhet i ett fantastiskt område och träffade fantastiska människor och hade det jättebra. Samtidigt blev jag matad av bilden utifrån att ’Tensta är en hemsk plats, hur kan du bo där?’
I Tensta träffade Erik Stenberg andra som bott där länge. De lärde honom om Tenstas historia och han förklarade för dem om husen. Erik hade lärt sig att husen var byggda för att byggas om, men det hade fastighetsägarna glömt. Husen som Erik bodde var byggda med byggsystemet Ohlsson och Skarne S66. Av några vänner till familjen fick Erik en mapp med ritningar över byggsystemet och det blev starten till att han specialiserade sig på just höghusområden från miljonprogrammet. Erik bodde i Tensta i 12 år och initierade och drev igenom bomässan TenstaBo 2006.
— Jag började med en lägenhet, sen området och sen fick jag uppdrag runt om i Stockholmstrakten och jobbade med andra kommuner som stod inför samma utmaning med områdesutveckling. Efter fem-tio år förstod jag att det finns ett internationellt forskningsområde som heter ’postwar modernist housing’. Jag ingår i det nu.
En hundraårig historia
Miljonprogrammets historia börjar egentligen under den enorma bostadskrisen på 1920- och 30-talen. Erik Stenberg har studerat framväxten av miljonprogrammet. I och med Bostadssociala utredningen 1933–1947 undersökte staten alla olika perspektiv på bostadskrisen: finansiering, produktion, kvalitet, målgrupper, effekter av trångboddhet, varför barnen inte presterar bra i skolan, varför byggnadsarbetare mår sämre. De kom fram till att dåliga bostäder leder till dålig samhällsutveckling och ställde därför om politiken för att bygga fler och bättre bostäder. I Sverige byggdes därför många tvåor under 1940- och 50-talen. De ersatte trånga ettor byggda under slutet på 1800- och början på 1900-talet. På 1960- och 70-talen byggdes treor för att ersätta tvåorna. Det är det som är miljonprogrammet.
Miljonprogramsepoken sträcker sig från 1965 till 1974. Under den perioden producerades bostäder industriellt och storskaligt, i kontrast till tidigare hantverksmässigt byggande.
— Bostäderna som byggs är likformade, berättar Erik Stenberg. Man får statligt stöd för att bygga ’den goda bostaden’. Det är den typiska trean på 72 kvadratmeter. Denna trea utgör normen och byggs i många olika byggsystem.
Bostäderna byggs i modulsystem och med standardmått som gör att fabriker kan tillverka möbler som passar i alla lägenheter. Strävan är att alla mått skall vara delbara med 30 centimeter.
— Till exempel är köksskåp 60 centimeter breda och bänkskivan 90 centimeter. En säng från Ikea är 90 x 210 centimeter, säger Erik.
Miljonprogrammet var också ett politiskt redskap för att nå jämställdhet. Erik Stenberg berättar om studier som visade att kvinnor på 1930-talen ägnade 14 timmar per dag åt oavlönat arbete. Kvinnorna klöv ved till den vedeldade spisen, hämtade vatten, bar tvätt och lägenheterna saknade kylskåp. Allt arbete gjordes för hand. När den politiska, industriella och storskaliga samhällsomvandlingen var genomförd, gav det en höjd bostadsstandard. Arbetet i hemmet blev reducerat till 4 timmar per dag. De tio timmarna som sparades gav kvinnor möjlighet att utbilda sig, skaffa ett arbete och därmed höja levnadsstandarden ytterligare.
Erik Stenberg refererar till Sonja Vidén, arkitekt och specialiserad på miljonprogrammets arkitektur. Hon menar att höjd standard var det primära målet för miljonprogrammets bostäder. På 1930- och 40-talen hade endast tre av tio bostäder fungerande kök och badrum och rinnande varmt och kallt vatten. Sverige hade Europas sämsta bostadsstandard. På 1970-talet hade Sverige Europas bästa bostadsstandard. Nio av tio bostäder hade då fungerande badrum och kök.
— Allt var funktionellt planerat, det vill säga att det var stora lägenheter, säger Erik Stenberg. På 1930-talet kunde det bo 13-14 personer i en etta eller tvåa. De fick sova skift och sova i sängar bredvid varandra. Blev en sjuk så blev alla sjuka och så vidare. Allt det hade Sverige successivt byggt bort när miljonprogrammet avslutades 1975.
Miljonprogrammets villkor idag
Idag finns fem miljoner bostäder i Sverige. 20% av dem producerades under miljonprogrammets tioårsperiod. Erik Stenberg menar att det är unikt för Sverige och säger att kvaliteten som byggdes in i bostäder förenklat livet för tusentals, om inte miljontals människor.
— Det är en enorm bubbla som påverkar oss på många olika sätt. Utan miljonprogrammets bostäder skulle Sverige ha mått mycket sämre av den segregation, den påverkan av globala händelser, interna oförmågor och politiska svängningar som vi genomlider nu, säger han. Den investeringen som gjordes med att bygga bättre bostäder betalar tillbaka sig hundrafalt. Det sker genom att människor som bor i goda bostäder har fått bättre liv och bättre möjligheter.
Miljonprogrammet bestod av en tredjedel småhus, en tredjedel låga flerfamiljshus och en tredjedel hus högre än tre våningar. Erik Stenberg menar att de storskaliga områdena har haft en synnerligen intressant utveckling just för att de har blivit grogrund för utanförskap.
— På polisens lista över de 18 särskilt utsatta områdena just nu, är 17 av de byggda under miljonprogrammet. Det är väldigt lätt att dra slutsatsen att det var dåliga bostäder som skapade dåliga människor. Jag hävdar tvärtom att socioekonomiskt utsatta människor och de särskilt utsatta områdena har skapats av en växande segregation mellan miljonprogramsområdena och andra områden.
Servicehuset på Malmvägen
När servicehuset på Malmvägen byggdes hade stadsplanerarna tagit in mycket av hyresgästernas önskemål och tittat på andra kollektivhus. Hade de kunnat göra något annorlunda i själva planeringen för att göra det mer trivsamt?
– Om vi hade fullföljt planeringen så hade det nog blivit ännu bättre, svarar Erik. I de flesta fallen så tog pengarna slut eller så kunde man inte riktigt fullfölja alla planer i en rationell produktionsmetod.
Erik menar att vi nu behöver titta tillbaka på de ursprungliga planerna för att fånga upp några av de trådar som aldrig fullföljdes. Idag efterfrågas gemensamma ytor, kollektivism, gemenskap, en typ av utökat boende i sin närmiljö, precis som då.
— Det som har bantats och försvunnit över 50 år är oftast det gemensamma. Det är servicen och infrastrukturen. Allt det som var tänkt att vara gemensamt, även på Malmvägen i Servicehuset, har sakta kopplats bort, säger Erik.
Förändras vad som är en bra bostad med tiden?
Många områden var slum när miljonprogramsområdena kom till. Idag är flera av dem högt värderade områden. Vi frågar Erik Stenberg om han tror det finns något konstant i vår syn på vad som är en bra boendemiljö.
– Jag tror inte att det är konstant. Det som är en bra bostad har vissa värden i lägenhetsskalan, men om vi pratar i områdesskalan så förändras det över tid.
Om femtio år kommer vi inte se så stor skillnad mellan 40-talets och 70-talets hus, vid en första anblick, tror Erik Stenberg. Förändringen av bostadsbeståndet var en process som satte igång på 1930-talet och fortsatte 1940- 50- 60- och 70-talen. Tittar man närmare kommer det synas att köken i 1940-talshusen är mindre än 70-talsköken, fönstren är större på 70-talet osv.
Idag görs det från vissa håll, enligt Erik Stenberg, allt för att skilja miljonprogrammet från de övriga, och säga att det står för något helt annat. Men bostäderna är del av samma epok.
Kollektivhus och servicehus – med potential för framtiden
Vilken roll kommer då kollektivhus och servicehus spela i framtiden? Erik Stenberg tror absolut att de kommer ha en roll i framtiden. Det som gör Malmvägen extra intressant, enligt Erik är dess unika historia. Den borde man bejaka.
— Vi ser massor av initiativ som är co-live och vi ser att man prövar nya former av sammanboende och delningsboenden och det experimenteras ganska friskt kring hur ett sådant hus ska se ut, igen. Jag tror att det här är framdrivet av att vi har varit så fokuserade på individen att vi har missat det kollektiva och boendet har varit så styrt av att vi har en marknad att det blivit en vara snarare än en rättighet.
Erik Stenberg tror att de förslagen som fanns med när Malmvägen byggdes kommer börja poppa upp igen — barnstugor och restauranger för de boende, eller kanske matlag. Dock tror Erik mer på mindre lösningar än de storskaliga som man satsade på då.
— Det finns en enorm potential i husen på Malmvägen att möta framtidens behov, avslutar Erik.
