Runstenar och medeltida kyrkor

Vallentuna kyrka

Bild 1 av 11

Inskriptionen lyder: Jarlabanke lät resa denna sten efter sig medan han levde. Han ägde hela Täby. Gud hjälpe hans själ. Jarlabanke reste flera stenar i området runt Täby och Vallentuna med samma eller liknande texter. Fotograf Anna Ulfstrand, 1999.

Runstenar har blivit en symbol för den period som vi kallar vikingatiden, men runstenar är vanligt förekommande vid medeltida kyrkor som ska ha byggts efter vikingatiden. Varför är det så? Flertalet av runstenarna i Stockholms län restes under slutet av vikingatiden och är tydliga kristna symboler, flera av dem är märkta med kors och inskriften kan avslutas med en kristen bön. Runstenarna ska därför istället ses som tidiga lämningar av att denna del av Europa började anamma den kristna tron.
 

Runstenar är vanliga vid medeltida kyrkor, antigen som fragment i själva kyrkan eller stående utanför. Initialt verkar detta motsägelsefullt. Runstenarna är väl från vikingatiden och kyrkor byggdes väl först på medeltiden? Förvisso, men faktum är att runstenar och de första kyrkorna byggs delvis under samma tidsperiod. Till stor del också av samma anledning, på grund av en ökad kristen tro i det nordiska samhället under övergången från vikingatid till tidig medeltid. Runstenar är inte gravstenar. De kan vara gravmonument och runor användes senare på gravstenar, men under vikingatiden restes runstenar främst för att markera släktskap, ägande av land och kristen tro.

Runor började ristas i Skandinavien på 200-talet e.Kr., under den period som arkeologerna kallar romersk järnålder. Troligtvis är runorna influerade av den latinska skriften, något som syns om vi jämför utseendet på några av de äldre runorna och latinska tecken. Under stor del av järnåldern karvades eller ristades runor in i föremål av trä, ben och metall, medan runristningar i större stenar är ovanligt framtill slutet av vikingatiden. En bildsten med en äldre typ av runor hittades för några år sedan av arkeologer i vid en utgrävning vid Tomteboda, Solna. Fyndet är unikt i Mälardalen, men stenar med äldre runskrift finns från några andra platser i Sverige

Under slutet av vikingatiden händer dock något, plötsligt tillverkas tusentals runstenar i Sörmland och Uppland. Runristarnas tid är här och under cirka 100 år reser människorna i Mälardalen mer än 2000 runstenar, fler än någon annanstans i Skandinavien. Varför det restes så många stenar just i denna del av Skandinavien är något som fortfarande diskuteras bland arkeologer. Att övergången från asatro till kristendom just här var en lång process har troligen spelat in. En av de första stenarna under denna nya fas är Jellingestenen i Danmark, rest av Harald Blåtand, Danmarks första kristna kung. Stenen förklarar att; Harald kung lät göra dessa kummel efter Gorm, sin fader, och efter Tyrvi (Thyra), sin moder. Den Harald som lagt under sig hela Danmark och Norge och som kristnade danerna. Stenen består av ett par olika element som återfinns på de flesta runstenarna som sedan rests under slutet av vikingatiden, den säger vem som har rest stenen och vem den tillägnas. En runsten inmurad i Täby kyrka berättar: Gudlög lät (resa stenarna efter Holme), sin son, och efter sig själv. Han dog i Langbardaland. Det kristna budskapet på Jellingestenen går inte att ta miste på och detta är också något som präglar de flesta stenarna som ristas under resten av vikingatiden. Flera stenar är dekorerade med kors eller andra kristna symboler, och vissa avslutas med fraser som Gud hjälpe hans själ. På det sättet är runstenarna viktiga lämningar från ett Skandinavien som håller på att kristnas.  

Runstenar uppställda utanför Lovö kyrkas sydfasad. Fotograf Mattias Ek

Varför finns det så många runstenar vid medeltida kyrkor? Vissa hör samman med den äldsta kyrkliga miljön och kan i vissa fall vara äldre religiösa symboler som funnits på platsen innan kyrkan byggdes. De första kyrkorna i den här delen av Sverige byggdes i trä och runstenarna kan ha varit monument kopplade till den byggnaden. Andra stenar användes som byggnadsmaterial när den äldsta stenkyrkan byggdes, troligtvis för att de var utmärkta byggnadsmaterial men också för att de hade en symbolisk betydelse för dem som byggde kyrkan. I vissa fall kan vi se att hela runstenar användes som byggnadselement. Andra stenar har slagits sönder för att göra behändiga byggstenar i bygget av kyrkans väggar eller kyrkomuren. Arkeologer hittar fortfarande runstensfragment när kyrkor eller kyrkomurar restaureras. Många runstenar kan även ha flyttats till kyrkan långt senare. Utanför Lovö kyrka står flera runstenar uppställda, men ingen av dem står på sin ursprungliga plats. Flera har tidigare används som byggnadsmaterial vid byggnation av kyrkan, medan en tidigare stod längre från kyrkan. En av stenarna var ursprungligen inmurad i kyrkans södra vägg, men flyttades under 1800-talet till Drottningholm. Den flyttades 1952 tillbaka till kyrkan och står nu uppställd tillsammans med de andra stenarna.

Runor ristades även efter att det latinska alfabetet började användas i Sverige. Att läsa runor var en kunskap som många fortfarande hade, medan latins text användes främst av prästerna. I vissa fall var orsaken kanske även att ge texten en historisk legitimitet. Från kyrkor i Stockholms län känner vi flera medeltida och senare runinskrifter. Ett intressant exempel är stenkistan vid Botkyrka kyrka. Den gjordes som gravmonument efter St Botvids broder Björn som enligt legenden byggde Botkyrkas första kyrka och lät flytta St Botvids kropp från Salems kyrka till släktens gård Hammarby. Stenkistan har både runor och latinsk text. Ett annat exempel är de medeltida runorna som hittats vid Vallentuna kyrka, båda namnger stenhuggaren. Den ena sitter på en sten till kyrktornet; Andor tillhögg denna fagra sten, medan den andra sitter på en sten som idag är del av kyrkomuren; David tillhögg.

close-icon