Albertus Pictor och bildernas betydelse

Håbo-Tibble kyrka

Bild 1 av 17

Fotograf Bengt Backlund, Upplandsmuseet

För den medeltida kyrkobesökaren måste det ha varit en slående syn att komma in i kyrkan där väggar och tak var täckta med målningar. Vi som lever i en bildrik värld, ja så till den grad att vi ibland måste värja oss för alla foton och filmer som flimrar förbi på våra skärmar, kan med näppe föreställa oss hur det var för den enkla bonden som efter veckans slit äntrade kyrkan. Men målningarna var inte bara fägring, de hade också ett budskap.

 

Målningarna i kyrkan var, mestadels, hämtade ur bibeln och visade scener ur Gamla och Nya testamentet. På väggarna fanns bilder av Gud fader, evangelisterna i sina symboliska djurskepnader och skildringar av paradiset och helvetet. Den som inte skötte sig kunde det gå illa för. Det var tydligt för sockenborna när de tittade upp i valven under gudstjänsten. Att bilderna hade någon form av undervisande syfte är de flesta forskare överens om. Och genom kyrkomålningarna kunde även den som inte var läskunnig, vilket ett fåtal var, ta till sig det bibliska budskapet.  

Kristus frestas av djävulen att göra stenar till bröd, Täby kyrka, Foto Jenny Bergensten

I kalkmålningar från mitten av 1400-talet fanns också möjligheter till igenkänning för den medeltida kyrkobesökaren. I Ärentuna kyrka i Uppland är Adam avbildad som en bonde med spaden i hand medan Eva håller i en slända. Men detta är inget undantag, i de tidigaste målningarna är de bibliska gestalterna är målade som bönder.  

Vem beställde målningarna? Inga skriftliga dokument finns kvar från tiden. Det som tydligast pekar på en beställare är de vapensköldar som finns avmålade i de olika kyrkorna.  

Frågan är om prästen använde sig av målningarna i kyrkan när han predikade? Här finns inget entydigt svar. Men troligtvis kunde det vara så att denne pekade och berättade, förtydligade och exemplifierade händelserna från bibeln genom bilderna. Till viss del kan målningarna ha fungerat som skrämselpropagande. Rädslan för att i dödsögonblicket hamna i djävulens klor märks i böner från tiden:  

“fräls mik ffran hälffwitismörker, oc diäwlsens rösth, oc lat thän onda hälffwitishwnden ey riffwa mina ffatiga siäl“.*

Men det fanns bot. Räddningen var att ångra, bekänna sina synder och åta sig att gottgöra för dem. Prästen kunde då förlåta de synder som begåtts efter dopet. Målningarna kunde, med såväl avskräckande som uppmuntrande exempel, bidra till att människorna avhöll sig från synder och levde i fromhet och ödmjukhet. 

*fräls mig från helvetesmörker och djävulens röst, och låt den onda helvetessynden ej riva min fattiga själ. 

 

Albertus Pictor

Av de målare som under medeltiden målat i våra kyrkor är Albertus Pictor tveklöst den mest kände. Hans tid i Sverige var mellan 1465 och 1509, och under den perioden målade han i över 30 kyrkor, främst i Mälardalen. Men vem var han och hur kom det sig att han fick så många uppdrag? Förvånansvärt mycket går att få reda på om denne Albert Målare, som han först kallade sig innan han bytte ut målare till latinets pictor.

Första gången han omnämns är när han upptas som borgare i Arboga 1465. Hans egentliga namn var Albrecht Ymmenhausen och mycket tyder på att han var av tyskt ursprung. För att få borgerskap vid den här tiden krävdes en utbildning som innebar att man var utlärd mästare. Förmodligen fick han sin utbildning i Tyskland som innebar en utveckling från lärling och gesäll till mästare. Signeringar i två kyrkor, varav Sala sockenkyrka är en av dem, knyter hans efternamn till målningarna. 

Hans storhetstid var beroende av omvandlingen av kyrkorna där man bytte ut innertaken av trä, och ersatte dem med murade valv. När kyrkorna fick kryssvalv, eller stjärnvalv, av tegel som också putsades, fanns en önskan att få dem målade. Det uppstod alltså rikligt med arbetstillfällen för en duktig målare vid den här tiden, i sengotikens slutskede. 

Valvmålning i Ösmo kyrka, Nynäshamn

Hans tid sammanföll med ärkebiskop Jacob Ulfsson, 1470 – 1515 och kanske är det inte bara en tillfällighet. Ulfsson har porträtterats av Alberus Pictor i Yttergrans kyrka, denna ligger i närheten av Ulfssons gård Biskops-Arnö. Hans vapensköld finns också avmålad i andra kyrkor av Pictor. Att deras tid sammanföll, och att hans vapen och porträtt har målats väcker tanken på, om inte ett mecenatskap så ändå på en välgörare, eller någon som gått i god för hans förmåga och yrkesskicklighet. Men några skriftliga dokument om beställningar finns inte kvar från tiden.  

Just hans sätt att måla, kan vi förmoda, var en viktig faktor för de många uppdragen. Att han skiljer ut sig från tidigare målare, som Johannes Rosenrodh och Johannes Iwan, har framhållits av forskaren Pia Melin. I Albertus Pictos måleri finns en annan plasticitet som uppnås genom glans och högdagrar, alltså ett sätt att modellera fram gestalter, främst ansikten, med hjälp av ljus och mörker. Men kanske det viktigaste är att han genom färg och nyansrikedom får fram tredimensionalitet. Det syns i klädveckens fall, till viss del i sättet att framställa landskap, och även i ansikten. Pia Melin har också visat på att hans måleri har mera släktskap med det tyska måleriet än med det svenska, där målarna var mera fokuserade på linjen än att få fram djupverkan. 

Första gången Albertus Pictor omnämns i Stockholm är 1473 då han gifter sig med Anna, änka efter Johan Målare. Genom att gifta sig med en änka till en hantverkare fick han en verkstad och därmed också en plats i skrået, ett förfarande som brukar benämnas att man konserverar änkan. Verkstaden låg vid Norre port i Gamla stan. I ett brev den 21 augusti samma år, enligt en avskrift i Stockholms jordabok, låter han Annas barn få ut fädernesarvet, några egna barn skulle han inte komma att få.  

Han förekommer sedan i flera tänkeböcker. Enligt skotteboken var han en av de mest beskattade målarna i staden, och förstås då också en av de mest välbetalda. Genom en annan notis i juli 1483 får vi veta att han och Nils Skrivare, som bodde tvärs över gränden, murade ett valv mellan sina stenhus: ”att de hade sig emellan gjort en kärlig sämja och endräkt om det valvet som ska muras emellan bägge deras stenhus.” Albert ska bekosta murningen, och Nils taktäckningen. Sådana valv finns ännu kvar i Gamla stan.  

Albert förekommer i notiserna både som målare och pärlstickare. Textilier signerades inte, därför går det inte med säkerhet att fastställa vilka han ligger bakom, men Maria mässhake (Uppsala Domkyrkomuseum) tillskrivs honom på grund av stilistiska likheter med kalkmåleriet. Det sista året som han nämns i något protokoll är den 6 juni 1509 i Helga lekamens gille, som hade eget kapell i Storkyrkan: “Albert målare, som lekte i vår begängelsemässa”. För detta hade han fått 4 solidus. Vi kan förmoda att detta också är hans sista levnadsår. 

Det finns ett självporträtt av Albertus Pictor, i Lids kyrka i Sörmland, strax utanför Nyköping. Att det är ett porträtt kan avläsas genom språkbandet ovanför honom: “Memento mei Alberto pictor huius ecclesie”. Översatt till svenska betyder det: “Minns mig Albertus, denna kyrkas målare.” 

Han har för tiden moderna kläder på sig; snabelskor och hosor (tighta byxor), en löst sittande skjorta och ett löst hängande bälte. Genom att han knäböjer, och texten på språkbandet, visar han att han är from människa, han håller också händerna i bön. Den slutsats vi kan dra är inte det är så här han såg ut, utan att det är så här han ville framställa sig själv. Men att det finns ett korn av sanning är inte alltför otroligt, och lägger vi till uppgifterna om beskattning, de antal kyrkor han målade i, så har vi här en gudfruktig, framgångsrik och moderiktigt klädd målare.  

 

Målningarna

Den mängd kyrkor som Albetus Pictor målade i väcker frågor om färg och tillvägagångssätt. Hur det gick till när en kyrka skulle målas finns det inga vittnesmål om, men att målningarna är på sina ursprungliga platser ger oss ett unikt tidsdokument.

Om vi antar att Albertus Pictor målade ett trettiotal kyrkor efter att han kommit till Stockholm, så ger det vid handen att han i snitt målat en kyrka per år (det finns dock belägg för att han under 1487 målade i två kyrkor: Ed och Kalmar). Här fanns begränsningar. Vintertid var det kallt och mörkt i kyrkorna, så troligt är att de målats under sommarhalvåret. Med sådana tidsbegränsningar förstår vi att han inte kan ha gjort arbetet själv, han måste ha haft en verkstad. Att bara riva och göra i ordning färg var ett digert arbete och det var stora ytor som skulle målas; vapenhus, valv och väggar som mer eller mindre skulle täckas. Pia Melin håller det för troligt att 4—6 personer varit aktiva samtidigt.

Målningarna har utförts al secco, vilket betyder att de målats torr puts. För att få färgen att fästa krävdes därför ett bindemedel och det vanligaste är kalk utrört i vatten, men i några kyrkor har man också funnit rester av olja, kasein och eurasyra. I Täby kyrka har man funnit rester av gips.

Syndafallet; Adam och Eva frestas, Ösmo kyrka. Foto Eva Wockatz Sörmlands museum

Motiven var framförallt allt bibliska och hade ett undervisande syfte, med en underliggande uppmaning om att leva i fromhet och ödmjukhet. Men Albertus Pictor gjorde flera utvikningar. I Härkeberga kyrka finns flera musiker, de spelar på trumma, fiddla och blåser i säckpipa. Att han hade ett särskilt intresse för lekare, som musiker kallades på medeltiden, styrks av notisen den 6 juni 1509, från Helga lekamens gille, som hade eget kapell i Storkyrkan: “Albert målare, som lekte i vår begängelsemässa”. Det tycks alltså som att han själv var musiker. I Härkeberga finns också en serie med märkliga djur, fantasiskapelser som är blandningar av flera olika djur.

Djur och lekare är undantag, den stora merparten av målningarna utgörs av bibliska motiv. Enligt Jan Svanberg är de viktigaste motiven målade i valvens östkappor, vilket betyder att dessa hamnade ovanför koret och därmed också i blickfånget för församlingen. I Härkeberga finns här en målning av Yttersta domen och Kristus som smärtornas man. I Täby kyrka har han målat Nådastolen, alltså en målning där Gud Fader håller den döde sonen framför sig.

Till sin hjälp att utforma målningarna hade Albertus Pictor bilder från Biblia Pauperum, ett blocktryck som cirkulerade och som flera målare använde sig av vid den här tiden. Likheter finns till exempel i hans målning av Jona och valfisken i Täby kyrka, men det handlar inte om några avbildningar, han har snarare använt sig av trycket som en utgångspunkt för att sedan göra fria tolkningar.

Albertus Pictors målningar har över 500 år på nacken. Färgerna har förändrats och blekts genom åren. Den mest drastiska förändringen har skett med blymönjan, en färg som från början varit orangeröd och som använts för ansikten, kinder och klädedräkter, och som nu genom kemiska förändringar förvandlats till sotsvart. Ett exempel är Jona som pånyttfödd och naken spys ut av valfisken. Han är helt grå, men från början har han säkert haft en rosa hudton. En del målningar gick också mer eller mindre förlorade under 1700-talet då man förnyade kyrkorummet genom att ta upp nya fönster. I flera kyrkor gick målningarna ett hårt öde till mötes under 1600- och 1700-talen, då de efter den tidens kyrkoideal överkalkades. Målningarna knackades sedan fram på 1800-talet, en del restaurerades hårt. Exempel på kyrkor i Stockholms län som aldrig överkalkats är Täby kyrka och Odensala kyrka.

 
Att stiga in en kyrka målad av medeltidens målare är en mäktig upplevelse. Exakt på den här platsen, in situ för att använda en latinsk benämning, stod Albertus Pictor och medlemmarna i hans verkstad på sina ställningar, drog upp linjerna med sotsvart och målade bibliska scener, rankor och mönster. Och här satt sedan den medeltida församlingen och insöp måleriet, såg med den tidens ögon på valv med en aldrig tidigare skådad bildrikedom.

 

Målningar av Albertus Pictor i Stockholms län

Bromma kyrka – Här har han målat två valv, dessa är hårt restaurerade.
Håbo-Tibble kyrka – Här har han målat väggmålningar i långhuset och vapenhuset. Överkalkades 1759 men framtogs 1915.
Odensala kyrka – Här finns fyra valv med aldrig överkalkade målningar
Sollentuna kyrka – Här finns målningar långhuset. I vapenhuset täcker de väggar och tak. Dessa överkalkades 1789 och togs fram 1912. Härefter blev de hårt restaurerade med övermålningar.
Solna kyrka – Här finns målningar i två valv, dessa restaurerades 1928. Vapenhusets målningar har aldrig överkalkats men blivit hårt restaurerade.
Storkyrkan -Här finns målningar i Själakoret. De är skadade och restuarerade 1947. Ändå god kvalitet.
Täby kyrka – Här finns fyra valv som aldrig varit överkalkade.
Ösmo kyrka – Här finns väggar och tre valv som restaurerades 1872 och 1934

Värt en omväg: I Härkeberga och Kumla kyrka finns aldrig överkalkade målningar. I Lids kyrka hittar du Albertus Pictors självporträtt.

 

close-icon