Återskapade kvinnoplagg från 1470-talet

Namn: Amica Sundström, 1:e antikvarie, textil, Statens historiska museers samlingsavdelning

Tidsepok: 1470-tal
Social status på dina kläder: Borgarklass

Vad har du på dig?
Jag använde samma särk och samma BH-särk som jag hade på mig till mina sena 1300-talskläder. Det inlägget kan ni läsa HÄR. Särken sydde jag till min dotter, som är längre än jag är, så den är kanske lite väl lång på mig. Det räcker gott och väl att särken når till mitt på vaden.

Min blågröna yllekjortel är sydd i ett tunt ylletyg. Det är en 2/1 kypert. En av medeltidens vanligare vävtekniker här hos oss i Sverige. Tyget är växtfärgat. Först är det färgat med vau, en växt som ger en klargul färg, sedan är det färgad med indigo, som ger en blå färg. De två tillsammans ger en grön färg. När man färgar med en svagare gul och en svagare blå blir resultatet en blekt blågrön nyans.

Under medeltiden så färgade man inte med indigo här i Europa, här används växten vejde. Den innehåller samma aktiva färgsubstans som indigo, indigotin, och de ger samma färg. Anledningen till att jag har använt indigo är att den vejde som säljs idag är väldigt mycket dyrare än indigo och om man ändå inte kan ens på kemisk väg skilja dom åt och de ger samma färg, så har jag svårt att motivera det mycket högre priset. Kjorteln är sydd med en ylletråd, den färgade jag samtidigt som jag färgade kjorteln.

Infodringarna i halsen, på baksidan av snörhålen och slitfållen är linnetyg som också färgats med indigo. ”Drottning Margaretas gyllene kjortel” som finns i Skattkammaren i Uppsala domkyrka är daterad till tidigt 1400-tal, den har också små fragment av blåfärgat linne i halsringningen. Dock vet man inte om det bara var en infodring eller om hela livet var fodrat med det tyget. Just blått linne finns som foder i ett flertal mässhakar från medeltiden. Så det kändes helt rätt att använda blått linne i min kjortel med.

Kjorteln har en snörning fram och den snörs i spiral. Själva snodden är tvinnad av silke och på den sitter en liten snörnål så att jag enkelt kan få snodden genom hålen. Snörnålen, i mässingstråd, är en kopia av snörnålar som hittats, bland annat på Helgeandsholmen i Stockholm. Snörhålen är sydda med samma ylletråd som kjorteln är hopsydd med.
Bältet är en present från en kompis. Den här typen av bälten är vanliga för den här tidsperioden och man kan se dem i konsten.

Modellen på kjorteln består av två bakstycken och ett framstycke och så ärmarna så klart. Från 1400-talet så finns det inte speciellt många bevarade hela plagg så det är svårt att veta hur plaggen varit konstruerade utifrån fynd. Men tack och lov så har konsten utvecklats så enormt mycket att målningar ifrån den här tiden tydligt visar snitten på kläderna. Därför känner jag mig trygg i att min modell följer tidens mode. Jag återskapar plagg från Hansans kulturområde, Östersjöregionen, och där finns det väldigt få belägg för att man har använt sig av midjesöm på denna typ av plagg. Därför har jag valt en modell utan midjesöm. I södra delarna av dagens Tyskland är midjesömmen däremot betydligt vanligare.

Under den här perioden så har vävningen genomgått en effektivisering och ylletygerna som finns tillgängliga är bredare än de tyger som producerats tidigare under medeltiden. Det betyder att panelerna kan ställas ut mer än man kunnat göra på smalare tygbredder. Men man kanske inte kan få ut hela mönsterdelen på tyget och då kan man skarva genom att exempelvis lägga till en mindre kil i kanten på mönsterdelen.

Kjorteln är ett mellanplagg, alltså det är inte det här plagget man rör sig i då man går ut bland folk. Så här har man sett ut hemma. De fåtalet gånger då man ser personer som avbildas i den här typen av plagg, och de är utomhus, så är det i någon slags krissituation. Som exempelvis då Jesus korsfästs och Maria finns vid korsets sida. En typisk krissituation! Jag kan dessvärre inte visa hur min överkjortel ser ut idag, för den är just nu utlånad till Stockholms Medeltidsmuseum där den hänger i utställningen ”Återskapat 1471”. Den vida överkjortel som jag brukar ha över är ett V-ringat A-linjeformat plagg med långa ganska raka ärmar. Den samlas ihop i midjan med ett brett bälte strax under bysten.

Som underdok har jag ett kvadratiskt linnestycke, runt kanske 80 x 80 cm. Just det här är ett ganska fint linnetyg. Det behöver vara rätt tunt annars blir det svårt att knyta utan att få alltför stora och klumpiga knutar. Först knyter jag ihop två hörn i nacken. Därefter drar jag hela stycket först ner till nacken och sen viker jag det upp över huvudet igen och knyter de andra två hörnen på samma ställe som de första. Därefter viker jag upp snibbarna upp över huvudet och fäster dessa med nålar på hjässan. Underdoket ger mig flera valmöjligheter. Jag kan antingen välja en slät stil eller skapa volym och på så sätt ge överdoket stöd för ett mer voluminöst dok. Den senare delen av 1400-talet har så många dokstilar att man kan variera sig nästan hur mycket som helst. Jag gillar verkligen att jag kan variera doket på många olika sätt.

När underdoket är på plats så är det dags för mitt överdok. Just det här är omkring 120 – 130 cm långt och runt 50 – 60 cm brett. Tyget är ett rejält stadigt linne som kan ge snygga veck och som också orkar ligga kvar i veck utan att kollapsa efter en kvart. Att mangla tygerna underlättar, man kan stryka, men det ger inte lika hårda och pappriga veck. Dessutom mår linne bra av att manglas, det håller längre och är smutsavvisande då det är platt. Och glansen på manglat linne är faktiskt svårslaget snygg. Det blir nästan lika glansigt som siden.

Jag startar med att rätta in doket mot pannan. Det hänger ojämnt mycket på höger och vänster sida, på ena sidan räcker doket till armhålan och på andra sidan nästan hela vägen ner till höften. Så nålar jag fast det på hjässan, strax ovanför tinningarna. Jag pratade en del om nålar och hur de behöver vara utformade i det förra blogginlägget – samma sak gäller givetvis för den här tidsperioden. Den längre biten lägger jag över bröstet och sedan bak över andra axeln, på så sätt får jag liksom både dok och haklin i ett. Mycket praktiskt och skönt.

Strumpor och skor är återigen samma som vid min 1300-tals stass. Men här ser man lite mer hur de ser ut. Strumpor i ylletyg, samma som den här kjorteln faktiskt, men färgade rosaröda med en annan färg, koschenill. Jag skall passa på att nämna att koschenill inte fanns i Europa under den här tiden då det är en lus från Sydamerika. I Europa så hade vi kermes. Men här är situationen samma som för indigo och vejde. Man kan få tag på kermes men det är dyrt och kermeslusen är också fridlyst på flera platser, vilket också gör det rätt oetiskt att färga med den. Som strumpeband har jag en remsa av ylletyg som jag fick som en spillbit då min kompis sydde sin kjortel, den är också växtfärgad med vau och indigo. Jag tycker att det är intressant att se skillnad på färgen på dessa och på min kjortel. Om man färgar med ett starkt gult bad och ett starkt blått så blir färgen mer gräsgrön. 

Nu är alla kläder på plats. Så här blir det. 

Hur är håret fixat?
När jag har den här typen av dokuppsättning så räcker det med att göra en kort fläta i nacken och sen sätta doket över den. Just nu har jag en liten knut.

Vet du hur lång tid det har tagit att sy dina kläder?
En anledning till att jag använder en del av de plagg jag också använder till 1300-talet är att stilen är densamma på dessa. Det är ingen skillnad på särken och strumporna. Detta sparar också lite tid. Så kul är det inte att sy linneplagg att jag känner att jag behöver ha flera uppsättningar av samma typ. Klart att det finns ombyte, man behöver fler än en särk.

Kjorteln tog inte så himla lång tid att sy. Det är ju bara ryggsöm, två sidsömmar, två ärmar, infodringarna och fållar. Det gick väldigt fort och det är ju kul när det går snabbt. Men snörhålen är kanske inte det jag gillar mest. Är det lite småtråkigt så känns det som det tar lite längre tid.

Jag hade ett mönster sedan innan, annars kan själva konstruktionen av mönstret ta lite tid. Att få till den rätta formen och siluetten är utan tvekan det som är viktigast för helhetsintrycket. Det är därför jag gör mina mönster själv. Köpta mönster behöver i alla fall justeras och det kan vara svårare att justera något som inte är korrekt i formen, än att starta helt från början. Är man osäker, så är det väl värt att gå en kurs för att få hjälp med just passformen.

Eftersom jag har växtfärgat min kjortel så startar ju klockan en bra stund innan själva sömnaden tar fart. Så därför kan det ibland kännas som ett plagg tar lång tid att färdigställa. Färgningen är ganska lätt att räkna ut tiden på i alla fall. Har man tillgång till flera grytor och kokplattor kan man göra flera av momenten samtidigt och på så sätt spara lite tid.

Betning                              1,5h
Urkokning av vau            1,5h
Färgning med vau           1,5h
Sättning av indigokyp     1,5h
Färgning med indigo       2h

Total tid:                             8h
Så det blir faktiskt en hel arbetsdag, dessutom tillkommer städning, torktid och pressning.

Det var så läge sen jag sydde mina dok så jag minns inte hur lång tid de tagit att sy. Men den typen av enkel fållning kan jag gärna ha liggande i en korg bredvid soffan så kan jag fålla medan jag kollar på film. Jag har en kompis som räknar sig tidsåtgång i antalet sedda filmer.

Var hittar du material till dina kläder?
Just till den här outfiten kommer alla tyger och växtfärgningspigment från Handelsgillet och Historical textiles. Eller nej, inte doken, jag minns inte var jag köpt tygerna till dom.

Vad är svårt?
Begränsa mig. Viljan är stor, tiden är knapp. Det blir lätt att jag bara grottar ner mig och vill göra allt från scratch. Och det slutar nästan alltid med att jag får inse att viljan är större än tiden jag har. Att spinna tråden och väva tyget vore kul att göra, men det kanske får bli en annan gång.

Vad är lätt?
Att skaffa inspiration. Jag bläddrar i arkeologiska rapporter eller kikar i något fint manuskript och blir omedelbart inspirerad. Jag vill göra allt.

När använder du dina saker?
Här svarar jag samma som vid 1300-talet eftersom båda tidsperioderna ligger inom ramen för medeltiden. Jag använder dem på historiska evenemang där det är en klädkod. Men jag använder också mina kläder som en kunskapskälla för att skaffa mig förståelse för textilhantverket och för hur plagg tillverkats och slitits och för vilken funktion de har haft. Det här har jag stor nytta av i mitt jobb, då jag jobbar med historiska textilier. Eftersom jag analyserar mycket textil i jobbet och gillar att pröva själv för att förstå vad jag ser, så har mina erfarenheter av att tillverka plagg på historiska sätt, ökat min förståelse för vad jag ser i de arkeologiska fynden. Jag använder också kläderna i förmedlingssyfte av historia och även en del i kursverksamhet.

Vad är roligast med din hobby?
Vänner, hantverk, resor, besöka spännande platser, lära sig nya saker och att aldrig blir 100% fullärd. Det finns alltid något nytt att lära.

Min hobby tar mig hela tiden till nya platser och ger mig access till ställen jag som privatperson kanske inte hade fått se. Att få bo och laga mat i tyska slott från medeltiden, att få se privata medeltida samlingar, att jag har på mig några slags tid-glasögon som gör att jag hela tiden söker historia på olika platser, att jag har en djup kärlek till naturmaterial, framförallt ull och att mina vänner som delar mitt intresse för historia blir fler och fler och att de finns över hela världen. 

Tack Amica för att du delar med dig! 

HÄR kan du läsa mer om återskapade plagg från Vikingatiden
HÄR kan du läsa mer om återskapade plagg från sent 1300-tal
HÄR kan du läsa mer om återskapade plagg från 1680-talet
HÄR kan du läsa mer om återskapande plagg från 1760-talet
HÄR kan du läsa mer om återskapade plagg från 1808
HÄR kan du läsa mer om återskapade plagg från 1890-talet
HÄR kan du läsa mer om återskapade plagg från 1930-talet

 

close-icon