”Ett lågintensivt obehag”

Den här bloggtexten blir lite annorlunda. Som det mesta nu för tiden. Texten som följer efter inledningen har inte jag skrivit. Den har ni skrivit.

Sedan i mitten på mars har vi på Stockholms läns museum dokumenterat människors vardagsliv under covid-19 genom att samla bilder och berättelser. Ni är många som hittills har bidragit genom att svara på vår frågelista och laddat upp bilder till Samtidsbild. Tack!

Vi har bland annat frågat om hur och när nyheten om coronaviruset nådde er och om vilka känslor och tankar som väcktes då. Vi har också undrat hur virusutbrottet påverkat vardagslivet och har lämnat öppet för att berätta själva. I frågelistan finns totalt åtta frågor och jag har här valt ut tre av frågorna och ett antal av alla de svar som kommit in.

Nu börjar er berättelse.

* * *

Jag hörde först om corona strax efter årsskiftet och kände ett lågintensivt obehag, men det fick inte riktigt fäste eftersom allt kring viruset då var för oklart och avlägset.

Jag hörde talas om viruset redan när det bröt ut i Kina. Spridningen gick så snabbt där, så det kändes lite oroväckande.

Eftersom jag är föräldraledig och har mycket tid till att scrolla när jag ammar, och kanske för att jag jobbar med forskning och har studerat kris och säkerhet, så började jag göra efterforskningar. Jag såg det komma tidigt och ställde dels in en planerad resa till Tyskland och uppdaterade vårt hemapotek. Jag förstod rätt snabbt att det skulle komma hit. Förberedde mig i hemlighet då jag visste att folk skulle tycka att jag var knäpp.

Mitten av januari. Fick lite panik, har ofta mardrömmar om virus men tänkte inte så mycket på det då när det var bara i Kina.

I mitten/slutet av januari. Tyckte det var obehagligt, men trodde aldrig att det skulle påverka mitt liv.

Idag är det den 18e mars 2020 och första gången jag hörde om viruset var i slutet av januari. Vi hade planerat att åka till Asien på semester och hade en hembiljett bokad från Hong Kong till Stockholm. Så reaktionen var nog kort och gott ”shit”. Sen kom en lättnad över att vi inte kunde åka då vi inte fick till det med semesterdagarna och det var lika bra. Men där och då kändes det långt borta.

Jag tror jag hörde om det på Twitter, då var det inte så många smittade så jag tänkte väl att det skulle gå över om ett par veckor.

Till en början kändes det lugnt, som att läget var under kontroll. Först när Sverige fick sitt första fall började jag bli orolig.

I januari. Jag tänkte först att det var något hemskt som hände i ett land långt borta och som inte skulle kunna drabba mig. Jag kände mig lugn och fokuserade istället på mitt eget liv här i Sverige.

Tänkte först ”jaha, ett virus till”.

I februari. Först kändes det inte så allvarligt, sen inser en ganska snabbt att virus och virusspridning kommer vara framtidens vardag. Människans exploatering och utbredning, ihop med att vi äter andra levande (!) varelser, straffar sig ju till slut.

Jag hörde först om viruset i januari då min mamma berättade det för mig efter skolan. Hon reagerade starkt eftersom hon är en prepper, medan jag inte trodde att det skulle gå så här långt.

I januari, Kina. Influensan den kommer och går. Nyheten väckte väl någon slags skräck, precis som när ebola härjade.

Det var någon gång i slutet av januari som jag såg något inlägg på Instagram om en ny sjukdom som upptäckts i Kina. Det var inte så intressant för jag inte hade hört något utöver det inlägget, så jag scrollade vidare för att jag trodde att det var fake news.

* * *

Hur har virusutbrottet påverkat din vardag? Vad gör du annorlunda och varför?

Jag tvättar händerna i 40 sekunder och sjunger blinka lilla stjärna långsamt, när jag kan komma ihåg orden, det var ett tag sedan jag kunde den utantill.

Funderar mer på livet, hur skört det är. Är orolig för mina äldre anhöriga och alla konsekvenser som blir efterföljden av detta. Känns som att jag går och väntar på något men vet inte riktigt vad. Känner mig som en levande zombie som kämpar för överlevnad dag för dag.

Jag går och handlar tidigt på morgonen när det är lugnt. Besöker inte köpcentrum. Är mer noga med vad jag behöver köpa så att det inte blir så många besök. Har tyvärr slutat att vara barnvakt åt barnbarnen. Besöker inte äldre personer. Vi bor på landet och det är jag tacksam för. Äldre människor som bor inne i stan har flyttat hit ut till sina sommarstugor.

Jobbar hemifrån, träffar inte äldre vänner och släktningar. Träffar några personer utomhus i jobbet, åker bil då. Måste lära mig Microsoft Teams och få rutin. Digital fikapaus tillsammans med kollegor som jobbar i hemmet, det var kul. Lättare att få ihop motion och arbete, men mindre rörelse eftersom man sitter stilla hela dagen vid datorn. Mindre stress när man jobbar hemma och tidsvinst att slippa arbetsresor.

Vi renoverar köket hemma och tar all mat som take away.

Virusutbrottet har bidragit till att jag är arbetslös. Det är tufft, speciellt när ingen vet när detta kommer att upphöra. Jag får dock ekonomiskt stöd av mina föräldrar för att klara min höga hyra, men de kan inte hjälpa mig under någon längre tid. I värsta fall måste jag flytta hem igen.

Sitter mycket inomhus hur som helst, men är ny student på universitetet och kan inte gå ut och träffa nya vänner och så vidare.

Från och med imorgon kommer jag gå i skolan på distans. Jag går en estetisk utbildning, så jag är mest orolig över hur det ska gå med min utbildning inom de ämnena. Jag kan inte göra någonting utanför hemmet om jag är lite, lite förkyld (till exempel lite ont i halsen).

Mitt arbete där alla omsorgstagare är i riskgruppen har förändrats oerhört. Alla aktiviteter, påskmiddagar etc inställda. Annorlunda fokus vilket drabbar omsorgstagarna mycket. Mestadels negativt. Press på oss personal. Ändrade arbetsuppgifter. Vi har tagit hand om två konstaterade covid-fall vilket egentligen absolut inte faller inom ramen för våra arbetsuppgifter.

Det har påverkat min vardag mycket. Själv är jag inte särskilt orolig men jag kan till exempel inte gå till gymmet, vilket gör att jag och flera andra inte tränar lika mycket. I min klass är vi hälften som går till skolan och likadant i de andra klasserna.

Är mest i karantän. Ute i samhället har jag handskar samt ficksprit. Ber folk hålla avstånd precis så som jag gör.

Det har framförallt påverkat min vardag på så sätt att jag arbetar hemifrån, vilket jag normalt sett bara gör enstaka dagar i månaden. Jag har också begränsat/tagit bort de sociala kontakter jag hade innan utbrottet i Sverige. Allt som inte måste ske fysiskt sker inte alls eller digitalt. Mitt umgänge består idag i stort sett enbart av min man.

Min fru och jag håller oss isolerade från umgänge med övriga i familjen och vänner. Veckohandlar mat redan klockan 07.00, då det år ganska få kunder i butiken. Vi cyklar och promenerar till kolonistugan (cirka 15 min) ganska ofta.

Mina föräldrar är födda 1948 och 1952 så jag vågar inte träffa dem men ska handla åt dem idag och ta hand om deras växter på deras landställe. Jag (och mina vänner) upplever mycket ångest och stress över att livet glider ifrån en, men att man inte kan göra något.

Jag går bara ut om det är nödvändigt.

Jag har vabbat och varit hemma sjuk i mer än 2 veckor, men vi är friska nu. Jag har varit hemma väldigt mycket. Surfat på nätet och sett presskonferenser. Lagat mat och bakat.

Min mamma påminner mig och mina syskon konstant om att vi måste tvätta händerna och när man går ut, rör man inget med händerna, utan man använder alltid en barriär för att inte få viruset.

Jag pluggar hemma genom videolektioner och undviker allmänna platser så mycket som möjligt.

Blev ju rejält sjuk med 39-40 graders feber i 8 dygn i sträck och därefter lägre feber i ytterligare 7 dagar, så det fick mig ju att stanna hemma. Jag kontaktade vänner i byn att handla åt mig, isolerade mig i övrigt med Netflix, HBO och eget filmutbud. Skrev på en högskoleuppsats när jag orkade.

Tvättar händerna i tid och otid! Och tjatar på barnen som sjunger små visor när de tvättar.

Köpt toapapper (dock bara en liten påse).

Jag jobbar som flygvärdinna och på grund av corona har vi mycket mindre jobb. Så just nu sitter jag mest bara hemma och väntar på information om vad som händer med oss anställda nu när det inte längre finns jobb. Jag undviker att träffa min mormor som är i riskgruppen men ringer henne dagligen för att prata med henne och spelar wordfeud med henne.

Min kyrka har ställt om och sänder sina gudstjänster via webben och helt ärligt, det är rätt skönt att gå i kyrkan från sängfluffet, jag är ingen morgonmänniska.

* * *

Den sista frågan i formuläret lyder: Är det något annat du vill berätta? Här är några av svaren:

Vi lever i historien just nu. En ny generation kommer förändra sitt sätt att se på hot mot samhällets säkerhet och hälsa.

Ibland är det svårt att behålla lugnet. Jag är hemma med min man så det hjälper. Men alla som är ensamma tycker jag synd om.

Har feber vid detta tillfälle. Har mycket ångest kring saken. Ogillar väldigt att vara sjuk, samt är rädd om det verkligen är covid-19 eller en vanlig förkylning. Annars är det väldigt intressant att se hur politiska barriärer bara försvunnit i riksdagen. Vi kommer definitivt att höra mycket om det här i framtiden.

Det är en orolig tid och det är många som drabbas, både av sjukdom och ekonomiskt. Men det är också fint att se hur mycket medkänsla det finns och hur hjälpsamma folk är.

Jag som i övrigt är en ganska orolig person har gått in som i ett lugnt beredskaps- och krisläge i detta. Det känns som ett krig och jag vill göra det jag kan för att stötta och inte belasta.

Det vilar en osäkerhet över allt som har med corona att göra.

* * *

Tillsammans skriver vi historia. Tack för alla svar på vår frågelista!

Många har svarat och långt ifrån alla svar har fått plats i bloggtexten men följande personer är citerade: Jaana Starck (1960), anonym butikssäljare (1961), Jill Gustavsson (1953), anonym pensionär/deltidsarbetare (1952), Berth Ahlborg (1948), anonym (1992), Agnes Ivéus Wegnlert (2004), anonym gymnasiestudent (2003), anonym skolungdom (2004), anonym heltidsanställd (1989), anonym numera arbetslös (1996), Mattias Ek (1967), Catta-Rina Nordensson Hallén (1968), anonym lärare (1960), Linda Boodh (1990), anonym tandsköterska (1975), Désirée Kolthoff (1971), Hanna Holmberg (1981), Max Jonsson (1988), Jenny Epel Insulander (1980), John Arthur Ekebert (1957), Joakim Le bolloch Appell (1979), anonym man (1999), anonym kvinna (1960), Miranda Gehlin (1996), anonym student (1995), Helena Cloodt (1981), Emy Lindberg (1985), Queen L .Jonsson, (2003), Estelle Khayati (2002), Emmy Frieedal (1973), Valentin Rodikov (2002), Caroline Persson (1967), Ulrika Westling (1966), anonym flygvärdinna (1999). Tack till er!

Gå in och bidra du med. Det finns två frågelistor, en för vård- och omsorgspersonal och en för allmänheten. Du kan även ladda upp bilder via vår app Samtidsbild. https://stockholmslansmuseum.se/icoronatider/

close-icon