En tröst i natten

Den här bilden är tagen vid Årstaviken i november år 2020 och finns uppladdad på Samtidsbild. Fotografen har befunnit sig på kajen som ligger alldeles öde, och vi kan ana att det är sent. En övergiven sparkcykel lyser grönt mot den svartgrå himlen. Stadens ljus vakar natten igenom och i några av byggnaderna ligger nog människor och sover. Lugnt och skönt efter dagens bestyr vilar de tryggt i sina sängar. Eller? Kan det vara så att en och annan ligger vaken och stirrar i taket, eller reflexmässigt sträckt sig efter mobilen och ägnar sig åt planlöst skrollande medan tankarna mal?

Historiskt sett har vi människor anpassat vår livsrytm efter solens upp- och nedgång. För bara ett par hundra år sedan fanns inget artificiellt ljus, inga upplysta fasader, nattöppna butiker eller ljusskyltar. Stockholms län bestod av betesmarker, skogar, gårdar och torp. Dagen och natten styrde arbete och vila. Vid den här tiden låg man väl ändå inte vaken på natten? Jo, det gjorde man faktiskt. Författaren och idéhistorikern Karin Johannisson skriver i sin bok Melankoliska rum från 2009 om vakenvila.

Nattvaka och stjärnhimlar

Sömnen var, i vårt förindustriella samhälle, indelad i två etapper. Den första sömnen präglades av kroppens utmattning och kallades ibland för den döda sömnen. Efter några timmars djup sömn, strax efter midnatt, vaknade man igen och tillbringade en eller ett par timmar i vakenvila. Ofta stannade man i sängen, samtalade lågmält med sänggrannen, reflekterade över en dröm man haft eller bara över sakernas tillstånd. Men ibland gick man upp en stund, kanske ställde sig på farstukvisten och tittade upp mot stjärnorna och den nattsvarta himlen. Kanske stod det någon vid Årstaviken för flera hundra år sedan och gjorde just det?

Nu låter det här som ett väldigt oproblematiskt och idealiskt sätt att sova och leva på. Men i Johannissons bok kan man också läsa om historisk sömnlöshet bland både fattiga och rika, om nattskräck, mardrömmar, ångest och insomnia och det kanske också kan vara en tröst? Att det är sådana vi är.

Du som ligger där i korviga lakan och snurrar runt, runt, släpp taget och låt vakenvilan bli din tröst i natten. I stället för den växande paniken kan du ge dig ut på en stilla promenad, låta mobilen vila från ändlöst skrollande och visa hur mörkret ser ut där du bor. Ladda sedan upp din bild av natten på samtidsbild.se så får vi fler minnen till vår gemensamma historia om länet.

close-icon