Ping pong – en skulptur i hetluften 

Skulpturen Ping Pong av Peter Johansson tog plats utanför den nya sporthallen i Kungsängen i december 2020. Men folk reagerade långt tidigare, så fort skissen visades i media. Trådarna på Facebook fylldes snabbt med hundratals kommentarer. Slöseri med skattepengar.” “Den ser i alla fall rolig ut.” “Det är inte konst.” “Den skulle jag ha kunnat göra för 50 lax.” Kostnaden var kanske det hetaste debattämnet, 787 000 kronor, utan markanpassning; 600 000 kronor. Av detta gick en stor del till tillverkningskostnaden, konstnärens arvode var en liten del i det hela. Tangentborden gick varma och skulpturen fick uppmärksamhet i såväl riksmedia som i utlandet. Som en smurf på crack, skrev Dalarnas tidning.  

Konstnären själv tyckte bara att det var roligt att Ping Pong blev omtalad och väckte uppmärksamhet.  

“Det är ju fantastiskt att man har en publik, att människor diskuterar och tycker att det är kul eller tråkigt. Det är ju underbart. Skulle inte någon reagera så skulle det ju kännas hopplöst att jobba med det här, säger Peter Johansson.”  

Ja, för vad är konsten om den inte blir talad om? Om den passerar helt obemärktSjälv blir jag bara glad av den blåa figuren som befinner sig sju meter upp i luften och rör på ögon och tunga. Även hatten rör på sig från sida till sida.  

Konstnär håller i konstverket.

Peter Johansson med konstverket Ping Pong. Foto: Malin Rülf

Konst skapad för en särskild plats 

När Peter Johansson gör offentliga verk går han grundligt till väga. Det unika med platsen vägs in och så lägger han till sitt uttryck, eller med andra ordGör sin grej. Inte sällan går han utanför ramarna för vad man tror är möjligt. Ett exempel är Rent Hus som du hittar i Haninge. Ett ångande hus i en rondell som knyter an till alla de tvätterier som förut funnits på platsen.  

Ping Pong är också ett platsspecifikt konstverk. Skulpturen kom till i samband med att sporthallen byggdesdå det skulle avsättas en procent till offentlig konst. Kommunen gjorde en utlysning, 60 intresseanmälningar ramlade in och av dessa valdes tre konstnärer ut för att göra skisser till ett konstverkOch det vinnande bidraget blev alltså Ping PongSkissen som Peter Johansson lämnade in bestod av ett 26-sidigt dokument med bild och text. 

Här är ett utdrag från kommunens uppdragsbeskrivning: “Den konstnärliga gestaltningen ska vara en unik del av byggnaden, dess arkitektur och verksamhet och bidra till platsens identitet. Konsten ska skapa en välkomnande och lustfylld atmosfär, i samklang med den aktuella verksamheten; idrott, träning, tävling, som en röd tråd. Verket ska erbjuda en upplevelse både dagtid, för utövande och besökande och utifrån kvällstid, då byggnaden är tom.” 

Peter Johansson har tagit fasta på vad som ska ske inne i hallen där det alltså ska spelas pingis. Den blå färgen knyter an till bordtennisbordens färg, näsan till den vita bollen och ögonen rör på sig som om Ping Pong tittade på en bordtennismatch. Sju meter upp i luften syns den på långt håll. 

“Figuren har inspirerats av en leksak som jag hade när jag var liten, som jag har omformat”, berättar Peter. 

Jag tänker på barnkonventionen som blivit lag och tycker att det är fint att en leksak har blivit till ett offentligt konstverk. Det är något helt unikt.  

Varför så starkt engagemang? 

Frågan är varför folk blev så engagerade och arga när det gäller Ping Pong? Visst, det handlade säkert  mycket om den pengapåse som avsatts för verket, alltså en procent av vad sporthallen kostat att byggaDen regel som sedan den infördes 1937, har gjort att vi i samhället nu har konst från olika tider med olika uttryck. Men kanske är det också något annat som gror under ytan? Kan det ha att göra med den situation vi nu befinner oss i, och att det har blivit tydligt för människor hur viktiga våra samhällsbärande institutioner är? 

“Pengarna behövs i stället till vård och omsorg, renovera äldreboende, förskola och fritidshem!”  

Uttalandet finns i ett debattinlägg i Mitt i den 2 september. 

Den 21 mars 2021 deltog jag i ett livesänt panelsamtal. Samtalet arrangerades delvis på grund av den höga debattenUtöver moderatorn var det var jag och två representanter från kommunen som satt i panelenKonstnären själv deltog på länk från Köpenhamn. Under tiden fick tittarna ställa frågor. En person berättade att hens lärare fått sparken från sitt jobb på grund av Ping Pong 

Så förhåller det sig ju inte, tänker jag och förklarar, kanske lite väl snabbtatt det handlar om olika pengapåsar i kommunbudgeten.  

Men bakom hennes kommentar finns förstås en djup tragik. Mina tankar börjar nudda vid det som vi nu kommit att kalla för polarisering. Är det kanske så att Ping Pong har fått klä skott för dessa underströmmar? En upplevelse av etablissemanget mot folket. Är det därifrån ilskan kommer?  

Frågan är när offentlig konst brukar väcka debatt? Finns det kanhända någon gemensam nämnare? Jag drar mig till  minnes den stundtals hätska diskussionen kring Kirsten Ortweds gestaltning av Raoul Wallenberg 2001. Då handlade det framför allt om hur Raoul Wallenberg gestaltades. Carl Hamilton var upprörd och skrev i Aftonbladet“Konstclowner slår till mitt i stan”. “Konstverket ser ut som tolv stycken klickar med hundlort på trottoaren.” 

2019 handlade det om Zlatan. Som efter att statyn av honom satts upp i Malmö gick och köpte in sig på Hammarby. Skulpturen vandaliserades och togs ner i väntan på ny placering.  

båda fallen har det handlat om nationalhjältar. Ping Pong hamnar inte precis i den kategorin. 

Utanför våra referensramar 

Kanske har det i stället att göra med skulpturens utformning och att den går lite utanför våra referensramar? Höga skulpturer har vi sett förr. Karl XII i Kungsträdgården, Gustav II Adolf som rider på sin häst upp mot Stockholms slott, eller Berzelius på sin höga sockel i Berzelii park. Blir gapet kanske lite för stort när det i stället handlar om en plastleksak som är högt upp i luften och inte en av våra gamla kungar  

Kanske sanningen finns någonstans mitt emellan? Pengar, polarisering och utformning. 

Peter Johansson har hamnat i hetluften förr. Med sina skivade plastförpackade dalahästar har han utmanat bilden av Sverige och svenskhetenHan har klätt av sig. Och klätt ut skådespelare till nynazister för att sätt ljuset på främlingsfientliga krafter. Men med Ping Pong ville han inget annat än att göra folk glada.  

Jag gör ju ofta saker som jag tänker att jag måste förklara på olika sätt. Det kan vara politiska saker eller saker som handlar om hjärta om smärta. Sådant som jag förbereder väldigt bra med referensereller genom att skriva texter. Men det här verket hade jag faktiskt inte förberett på det sättet, utan jag trodde faktiskt i min enfald att det skulle gå ganska spårlöst förbi och bara glädja dem som skulle använda sporthallen. 

Det ska sägas att Ping Pong inte bara mötts av hårda ordPå sociala media finns också hejarop bland de ilskna harangerna: Häftig konst. Kul gubbe, varför klaga? “Finaste jag sett på länge”. Att konst engagerar så här intensivt är ganska så ovanligt.  

På väg till panelsamtalet tar jag först pendeln och promenerar sedan till sporthallen. Det är söndag och folktomt. Men på skolgården nedanför sporthallen håller två killar i 15-års åldern på och grejar med en moppe. 

“Hej!” säger jag. De tittar lite undrande på mig men hejar artigt tillbaka.  

“Vad tycker ni om den nya skulpturen utanför sporthallen”, ropar jag och förbereder mig på en osande kommentar.  

“Den är jättefin”, säger den ena killen och ler.  
 
Jag blir glad. Jag har ju kommit att tycka om den där blåa tokiga gubben.  

Jag riktar mig mot den andra killen 

“Och vad tycker du då?” 

“Den är helt okej”, säger han.   

Jag anar att Ping Pong har framtiden för sig.  

 

close-icon