Trädhamling

Hamling är en gammal trädbeskäringsmetod, där trädets så kallade lövtäkt och kvistar och grenar skärs av enligt olika intervall. Förr togs lövtäkten tillvara och användes för att utfodra djuren under vintern. Kvistarna och grenarna togs omhand till tillverkning av redskap. Hamling gjordes också för att få ett ökat ljusnedsläpp till grässvålen så att den blev frodig. Hamling har framför allt förekommit i skogfattiga områden i Syd- och Mellansverige. I princip alla förekommande lövträdsarter har hamlats, med undantag för apel och hagtorn, och mer sällan ek. Framförallt hamlades ask, lind, pil, oxel och lönn, men också flera andra trädsorter.  

Som hushållningsmetod upphörde hamlingstraditionen omkring 1930-talet. Men metoden lever kvar på sina ställen. Hamlade träd syns ofta bevarade i kulturhistoriska miljöer, kring gårdar på landet samt i kyrkogårdsmiljöer, i trädkransarna som omgärdar gamla kyrkogårdar. Träd som hamlats ser knotiga ut och har en mängd grenar och skott upptill på stammen. Hamlade träd kan bli mycket gamla. Den lilla kronan minskar tillväxten och träden når inte full höjd och grenverket förblir ungt. Den lilla kronan gör att murkna träd inte blåser omkull. 

Gamla hamlade träd får ofta håligheter, som bidrar till en artrikedom av fåglar, fladdermöss, insekter, lavar, mossor och svampar. Träd som hamlats kontinuerligt bör fortsätta att hamlas vart annat till vart tionde år beroende på sorten. För långa intervall mellan hamlingarna gör att de nya sågytorna blir stora, vilket kan medföra sår där trädsjukdomar får fäste. 

Grenarna sågas av strax utanför tidigare beskärningsställe. Dessa ställen utmärks av knotorna som de nya grenarna växer från. Träd som savar på våren beskärs gärna på sensommaren medan andra arter kan beskäras på hösten och ibland senvintern. 

Det finns fortfarande kunniga personer på området, och det finns en bra trädhamlingsmanual från Hantverkslaboratoriet, Göteborgs Universitet.

close-icon