Till innehållet

Målning 1900-tal

Under 1900-talet skedde stora förändringar inom det invändiga byggnadsmåleriet. Förändringarna gällde förutom färg även färgtyp och appliceringsmetod.

Fram till 1930-talet var det fortfarande de traditionella färgtyperna som dominerade på marknaden, men därefter kom den moderna färgindustrin igång.

Under andra världskriget var det svårt att få tag på linolja och balsamterpentin till linoljefärg, de var importprodukter. Samtidigt utvecklades många nya produkter, däribland plaster. Sedan färgindustrin kom igång vid mitten av 1900-talet har många nya färgtyper utvecklats. 

1900-talets början

Under jugendperioden, i början av 1900-talet, var det vanligast med brutet vita snickerier, men laserade röda snickerier förekom också. Innertaken var oftast enfärgat vita.

1910- och 1920-tal

Under nationalromantiken, på 1910-talet, betsades eller laserades ibland tak, paneler och snickerier för att se äldre ut. Därefter gick modet mot ljusare inredningar och från slutet av 1910-talet till början av 1920-talet övergick snickerierna till att bli vita. Förändringen berodde dels på nya stilideal, klassicismen, dels på att nya vita pigment kom ut på marknaden.

Ursprungligt betsat paneltak i villa, 1910-tal. Foto: Mattias Ek

1930-tal

Imitationsmåleriet försvann helt under 1930-talet. I bostadsrummen målades väggarna ofta i ljusa pastellfärger. Kulörerna var dovare än dagens, vilket beror på att pigmenten inte var lika rena som idag. Köks- och badrumsväggar var ofta vitmålade med en blank oljefärg. Taken var likaså vita, liksom fönsternischerna. Färgsprutor började tas fram som möjliggjorde att väggfärgen applicerades utan synliga penseldrag.

1940-tal

På 1940-talet blev omålade ädelträslag populära på paneler och dörrar. Träet behandlades med cellulosalack. Köks- och badrumsväggar kunde, liksom på 1930-talet, vara vita, men även ljusgrönt var vanligt. Bostadsrum kunde nu ha vita eller ljust grå väggar, speciellt i kombination med inredningsdetaljer av träslag i varma toner. Fondväggar blev på modet under 1940-talet. Den fasta snickeriinredningen var oftast vitmålad. Kökssnickerier målades ofta grå som kontrast till de vita väggarna. 

1950-tal

På 1950-talet introducerades plastfärgerna. I marknadsföringen vände tillverkarna sig inte längre bara till målarna utan även till konsumenterna. De nya färgerna ansågs vara så lätta att måla med att även privatpersoner kunde klara av det. Styrenbutaden och akrylat är exempel på de plaster som användes. 

Det blev allt vanligare att färgerna var alkydoljebaserade (konstharts) istället för linoljebaserade. En annan nyhet var sandspacklet. Tidigare hade målaren varit hänvisad till linoljespackel som krävde längre torktid och måste appliceras i tunna lager. 

År 1952 gjorde rollern sitt intåg i Sverige. Färgsprutor blev allt vanligare och många produkter, som köksskåp och dörrar, sprutmålades på fabrik och levererades färdigmålade. 

Även på 1950-talet målades fondväggar, men nu var det ibland två av rummets väggar som gavs en avvikande kulör eller försågs med tapet. I början av decenniet var väggarnas färger ljusa och milda, det var inredningen som skulle stå för färginslagen. Mot slutet av 1950-talet däremot blev färgerna kraftigare. Taken var fortfarande vita och snickerierna likaså. Köksskåp och luckor målades ofta i olika kulörer. De flesta färger var nu färdigblandade på fabrik, och vissa byggnadsdelar var färdigmålade redan på fabriken, vilket gjorde att färgtillverkarnas standardkulörer var de som gällde.

1960 och 1970-tal

På 1960-talet introducerades den så kallade brytmaskinen som bröt färg i olika kulörer och möjliggjorde ett friare kulörval. Kulörstarka lackfärger var modernt under 1960-talet. Under 1970-talet var det vanligt med mörka färger, såsom mörkbrunt och olivgrönt, jämsides med helt vita interiörer.

Under miljonprogrammets forcerade snabba byggperiod förlorade målarkåren mycket av sin traditionella mångsidighet. Arbetet blev tyngre och enformigare, och målaren behövde inte längre ha en skapande fantasi. Industrin hade på 1960-talet övertagit många av målarens arbetsuppgifter. Först kom de färdigmålade fönstersnickerierna, sedan hela köksinredningar och skåp och till sist levererades även dörrar och dörrkarmar fabrikslackerade till byggplatsen. Måleri ansågs inte längre vara ett hantverk.

1980-tal

Under 1980-talet blev det populärt med ljusa pastellfärger och vitt, både på snickerier och väggar. Stänk- och svampmålningar var mycket vanliga, och gjordes ofta på glasfiberväv. Snickerierna målades oftast vita under 1900-talets sista årtionden. Det blev modernt att ”luta av” dörrar och ibland även snickerier.

1990- och 2000-tal

Sedan mitten av 1990-talet har intresset för byggnadshistoria och byggnadsvård gjort att många, när de skall måla om, utgår från en byggnads historia och dess tidigare kulörer och färgtyper. Det är också vanligt att interiörer målas i grått och engelskt rött för att de ska se äldre ut. 

Det stora flertalet av oss styrs dock av inredningsmodets snabba svängningar. Färgindustrin utvecklar hela tiden nya produkter och kulörer, till exempel färger med sammets eller sandstruktur. Ibland marknadsförs till och med höstens och vårens färgkollektioner. 

close-icon