Till innehållet

Skiffertak

Takskiffer är tunna skivor av sten som används till taktäckning. De tillverkas huvudsakligen av lerskiffer eller glimmerskiffer, men även andra bergarter förekommer.

I Sverige började man använda skiffer som taktaktäckningsmaterial först på 1700-talet, och på 1800-talet i lite större skala, speciellt i områden kring skifferbrotten. Skiffertakens storhetstid inföll under senare delen av 1800-talet. Det var nygotikens kärlek till äkta och nationella material som gjorde skiffern så populär. Skifferns popularitet höll i sig under 1900-talets tre första decennier. 

Herrgårdarnas huvudbyggnader fick tidigt skiffertak. Man lade också skiffer på de ouppvärmda uthusen och på kyrkorna. I övriga delar av landet fick dessa byggnader spåntak.

I Sverige har huvudsakligen två olika sätt att lägga skiffer förekommit, dubbeltäckning (eller trelagstäckning) med rektangulära plattor samt enkeltäckning med kvadratiska plattor. Dessa två typer av täckning kom troligen samtidigt till Sverige. Den vanligaste skifferplattan är den rektangulära, där nederkanten oftast är rak, men den kan även vara huggen med rundad kant eller i en spets, som på taket bildar ett sexkantigt bikakakemönster. Fyrkantsskiffer kallas den kvadratiska platta som läggs diagonalt. Sidohörnen är avkapade för att ge överlapp. 

close-icon