Till innehållet

Timmerstomme

Principen för hur en timmerstomme är uppbyggd är enkel men genial. Husets fyra väggar med liggande stockar låses i knutarna, genom så kallade knuthak. Stommen får en viss elasticitet genom de självbärande stockarna och den blir stabil genom stockarnas tyngd. Viktigast är syllstockvarvet som hela konstruktionen vilar på, liksom det översta stockvarvet: remstyckena. I övre delen av gaveln sitter gavelröstet och infogat i det sitter kraftiga stockar eller åsar som bär taket. I äldre tider bestod själva taket ofta av underlagspanel, tre lager näver och torv. Takets tyngd hjälpte till att göra stommen stabil. Under årens lopp pressas stockarna samman och stommen blir allt tätare. Även innerväggarna var timrade. Knutskallarna visar hur stommen sitter ihop.

Knutar 

Timrad husknut, så kallad laxknut. Foto: Anna Ulfstrand

En knut måste vara tät, och det är ett konststycke att hugga en riktig knut. De äldsta husen är timrade med rännknut, där stockarna är lagda ”halvt i halvt”. Under senare delen av medeltiden började en knuttyp användas med bindtröskel inne i knuten. Knuten blev tätare och mer stabil och principen har använts fram till idag. På medeltida byggnader var timret ofta fasat mot knuten och knutskallen fick en dekorativ sexkantig form. Omkring 1700 började man göra knutar med raka knuthak och raka odekorerade knutskallar. Knutskallarnas utformning har varierat över landet. Under slutet av 1800-talet blev slätknuten eller laxknuten vanlig. Den har inga utstickande knutskallar och byggnaderna är panelklädda. Tekniken påminner om sinkningen av hörn i en låda.  Mellanväggar timras vanligen med samma typ av knutar som i huset i övrigt. Mellanväggarna hjälper till att stabilisera stommen.

Knutskallarna från medeltiden och fram till sextonhundratalet har ofta en sexkantig form. Foto: Anna Ulfstrand

Stockarna hålls också ofta samman av trätappar, dymlingar. Ju längre vägg, desto viktigare är det med dymlingar som håller ihop stommen. Det är väldigt viktigt att dymlingen är kortare än hålet där det sitter så att stockarna kan röra sig och krympa utan att hänga upp sig på dymlingen. Dymlingarna sitter ofta i ett zigzag-mönster över väggytan. De användes också för att förstärka skarvar.

KnutKnutKnutKnut
Knutar. Teckning: Mats Vänehem

Skarvning av stockar

Skarvar
Skarvning av timmer. Teckning: Mats Vänehem

Ibland ville man göra längre väggar, om stockarna inte räckte till fick de skarvas. Då var det viktigt att inte försvaga väggen. Skarvar av flera stockar i linje över varandra förekommer inte. Om de finns är huset troligen ombyggt eller tillbyggt.

En skarv måste kunna ta upp dragkänningaroch den får inte släppa igenom väta. Den vanligaste skarven för att föra över dragkänningar är hakskarven eller blixtskarven. Den finns i många olika varianter och kan låsasmed dymlingar. 

Stockarna i dörröppningen har ett spår (not) i änden. I spåret sätts ett virke (gåt eller svärd) som stadgar upp väggen.

Staga upp väggar

När stora enrumshus uppfördes, som samlingssalar eller lador, utvecklades flera olika tekniker för att staga upp de långa väggarna. Till exempel kunde huset förses med tvärgående väggstumpar, intimrade timmerkistor och stående bjälkar.

Så kallade förstyvningsbjälkar eller följare sitter på var sin sida om väggen, sammanhållna med bultar. De har ofta använts vid reparationer av gamla timmerväggar eller som ersättning för en riven mellanvägg.

Öppningar för dörrar och fönster

När man gjorde större öppningar i timmerstommen blev det nödvändigt att stadga upp stockändarna i öppningen. Detta gjordes med ett stående virke som fogades in i ett spår, ””notades”” i stockändarna. Virket kunde vara T-format – en gåt, eller en enkel planka – ett svärd. Så fort man sätter in ett vertikalt virke i det liggande timret kan det uppstå problem. Det får ju inte hindra timrets rörelser. Därför måste alltid gåten eller svärdet ges fritt spelrum, så att det finns sjunkmån för varje timmerstock. 

Skorstensstocken i en timmerstomme

När en skorstensstock och en timmerstomme har kontakt med varandra är principen att murverket inte får hindra timmerstommens rörelser och att murverket inte helt får klippa av väggarnas sammanhållning. Minst ett par stockar upptill och ett par nedtill måste löpa förbi murverket. En rökkanal måste ha tillräcklig distans – minst en hel tegelsten, dvs 20–30 cm till trävirket.

Flytta, återanvända

Ett timmerhus är relativt enkelt att flytta och det har varit vanligt att man återanvänt en hel stomme eller delar av en äldre byggnad. Då är det viktigt att timret märks upp noggrant efter ett system som redovisas på en uppmätningsritning.

Läs mer om hur man går till väga när ett timmerhus flyttas i ””Byggnadsvård i praktiken 1. Flyttning av gamla hus”” av Göran Gudmundsson. 

Texten bygger till stor del på skriften Liggtimmerhus, tillsyn och reparation av Uno Söderberg och Henrik Kjellberg. Raä 1992:2 

close-icon