Till innehållet

Fönsterbeslag

Så länge fönstren var fasta behövdes egentligen inga beslag. Det var när de gjordes öppningsbara, som fönsterbågarna behövde förstärkas med hörnjärn, förses med gångjärn samt stängnings- och uppställningsbeslag. 

Beslagens utseende har varierat genom tiderna och är en viktig del av fönstrets karaktär. Under 1700-talet var gångjärnsbeslagen formrika och hade en dekorativ funktion. De målades i samma färg som bågen. Under 1700-talet förekom fönsterbeslag i de mer påkostade husen. I övriga byggnader var endast något fönster öppningsbart och bruket med igenspikade fönster levde kvar ända in på 1900-talet. 

Till en början var fönsterbeslagen smidda och fram till slutet av 1800-talet fastsatta i bågen med smidd spik. Hörnjärnen och gångjärnens övre del var ofta tillverkade i ett stycke. 

Vid mitten av 1800-talet kommer hörnjärn som stansats ur plåt. Så småningom introducerades också gjutna och formpressade beslag.

När de kopplade fönstren introducerades medförde detta koppelhakar mellan ytter- och innerbåge. 

Spanjolettstången blev mer vanligt förekommande från 1900-talets början, i och med att de kopplade inåtgående fönstren utan mittpost sattes in i allt fler hus. 

De gamla stängningsbeslagen var ända in på 1900-talet en hasp och en stjärthake inslagen i karmen. I början av 1900-talet kom en gjuten modell med en ögla på haspen. 

Fönster med hasp och stjärthake från 1800-talet. Foto: Okänd, Stockholms läns museum.

close-icon