Varför är vi intresserade av runstenar?

När jag nämner för min mamma att vi på museet har startat ett projekt om runstenar utbrister hon:

– Runstenar som är så intressanta. Jag minns när jag var barn så besökte vi en runsten med skolan. Jag kommer fortfarande ihåg hur den såg ut och utflykten dit.

Det här är bara ett exempel på att runstenar intresserar och skapar minnen. När jag förra året skickade ut en enkät till skolor i Haninge för att fråga hur de använder runstenar i undervisningen svarade de flesta att runstenar är konkreta historiska lämningar och uppskattade att prata om i undervisningen. Något som barnen kan förstå och se.

Runstenar är inte bara spännande för skolbarn, runstenar intresserar även oss vuxna. Troligtvis av samma anledning, det är något tydligt som vi kan se och förstå. Till skillnad från gravar, fornborgar och fornfynd skapar runstenar, genom texten, en direkt länk till människor och händelser för tusen år sedan.

En av världens äldsta fornminneslagar

Sverige har en av världens äldsta fornminneslagar, Placat och påbudh om gamble monumenter och antiquiteter som publicerades 1666. Runstenarna hade här en central roll. Syftet med plakatet var att förhindra den förstörelse man såg av gamla historiska monument, men också ett sätt att lyfta fram den svenska historien i stormaktens Sverige. Man skickade året därpå, 1667, ut en förordning till landets kyrkor att samla in kunskap om lokala monument och fornminnen, Rannsakningar efter antikviteter. Då började en lång tradition i att samla kunskap om landets alla fornlämningar. De tidigaste beskrivningarna av runstenar är från den tiden och runstenar är de dominerande monumenten som beskrivs i Rannsakningar efter antikviteter. Runstenar har sedan dess varit en centralt för berättelsen om Sverige.

Runskrift har använts sedan 100-talet efter Kristus och inte bara i Skandinavien. Det finns i Sverige en tradition att använda runskrift fram till 1800-talet. Men de flesta av oss förknippar nog runskriften med de runstenar som restes i Skandinavien under slutet av vikingatiden, en sed som var extra stark i Mälardalen. Dessa stenar var minnesmärken efter något som gjorts eller efter en död släkting. De var ofta placerade i landskapet för att markera släktskap eller ägande över mark. De har en typisk utformning. En runrad löper i en slinga på stenen, ofta i form av en orm. Många, men inte alla, är dekorerade med kors, djur eller andra symboler. Texten berättar ofta vem som har rest stenen, till vems minne sten gjorts och om deras släktförhållande sinsemellan. Ibland får vi veta lite mer om den som stenen tillägnats.

Runstenar i Haninge

Stockholms läns museum kommer under 2021 och kommande år att uppmärksamma runstenarna som finns i Stockholms län på olika sätt. Under våren kommer vi att lansera en guide i vår app Upptäck historien om runstenar i länet. Till att börja med i Haninge som har en stor mängd runstenar från 1000-talet. Syftet är att öka intresset och tillgängligheten till dessa uppskattade monument och vi kommer bland annat att använda AR-teknik (augmented reality/förstärkt verklighet) för att tolka stenarna och placera dem i en historiska kontext.    

Haninge har 31 dokumenterade runristningar. Fem ristningar dokumenterades av arkeologer tidigt, men finns idag inte längre kvar. Samtliga av dem är från 1000-talet, de flesta är dekorerade med ett kors och tillhör typen som restes i Mälardalen under slutet av vikingatiden för att markera den nya kristna tron. Haninges runstenar berättar mest om släktband och placerades på gränsen mellan olika vikingatida gårdar, eller längs vägar och farleder. Men vissa stenar säger lite mer om dem som nämns på stenarna.

En av de försvunna stenarna stod längs Husbyån i Broby och säger helt kort Gunnlög och Gudlög reste stenen efter Öjvind, sin fader. Stenen är en av de tidigaste omnämnda stenarna i Haninge och beskrevs av prosten Andreas Arvidis 1668 i hans rapport till Rannsakningar efter antikviteter, men den har varit försvunnen sedan 1800-talet. Det har stått flera stenar längs Husbyån, vilken under vikingatiden var ett större vattendrag och en viktig farled.

Bild på en runsten.

Runsten i närheten av Södra Beteby i Haninge. Foto: Arne Collmo, Haningen hembygdsgille.

På en berghäll längs Dalarövägen hittar vi en ristning med ett ringkors och där det står Gu…(och) Gunna läto hugga denna sten och (göra) denna bro … sin. Vi saknar början av det första namnet och till vems minne ristningen gjordes, men vi lär oss att Gunna tillsammans med någon lät hugga stenen och bygga en bro. Det finns många stenar som nämner bygget av en bro och detta var nog ett viktigt åtagande. Att ristningen nämner en bro berättar för oss att ristningen var placerad längs en väg och troligtvis var detta en vikingatida streckning av vägen till Dalarö.

På en sten i närheten av Södra Beteby står det … (reste) denna sten efter Jörund, sin son, som var västerut med Ulf, Håkons son. I det här fallet vet vi inte namnet på den som lät hugga stenen, men vi lär oss att den är tillägnad Jörund, som är son till den som gjorde stenen och att Jörund rest med Ulf Håkansson på ett vikingatåg till England. En av mina favoritstenar i Haninge är den som står i närheten av stenen om Jörund. Det är en vacker sten, prydd med ett kors och en orm i fågelperspektiv. Ormslingan är fylld av vackert utförda runor, men texten är oläslig och det är bara ren rappakalja. Varför göra en fin runsten som ingen kan läsa? Var ristaren inte läskunnig eller var det ett skämt?

 

   

 

 

 

Om skribenten

Daniel Sahlén

Daniel jobbar som arkeolog på Stockholms läns museum.

Skriv en kommentar

E-posten publiceras inte, obligatoriska fält är markerade med *

close-icon